Motioner i Andra Kammaren, N:o 48

Motion 1890:48 Andra kammaren

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 48.

N:o 48.

Af herr Å. G. Olsson i Frösvi, om ändrad lydelse af § 34 i
kongl. förordningen angående vilkor en för försäljning af
bränvin m. m. den 29 maj 1885.

Under senare åren bär utborgningen af spirituösa genom kringresande
agenter för sprithandelsfirmor fått en stor utsträckning, hvilket
bäst visar sig i de många skuldfordringsmål för utborgad spirituösa,
samt i nästan alla konkursstater, hvari mer eller mindre, dock i de
flesta fall förhållandevis rätt höga belopp blifvit bevakade för utborgad
spirituösa, hvilka belopp dessutom i många fall utgått med förmånsrätt
på grund af förut skedd utmätning, under det att långifvare och de,
som utborgat kläder och födoämnen, fått nöja sig, ofta nog, med ingenting.
På så sätt hafva många personer, som lånat cessionanten penningar,
egentligen fått betala de dryckesvaror, som denne i sin förtviflade
affärsställning i öfverflöd sjelf förtärt och trakterat sina gäster
med. Mången arbetare, torpare eller dylik mindre bemedlad person
har ock med grämelse måst åse huru hans ringa, men väl behöfliga
bohag utmätts för den spritlåda, som den kringresande sprithandelsagenten
trugat på honom och som innehöll kanske dubbelt mot hvad
konsumenten vid reqvisitionstillfället ville låta anteckna sig för.

För att förebygga det sådana sorgliga affärer upprepas anser jag,
att 34 § i Kongl. Majds förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den
29 maj 1885 må få den lydelse, att den afser all kredithandel med
spirituösa.

Den omständigheten att Sveriges allmänna handelsförening i årets
almanacka låtit införa en uppsats om skadligheten af kredit för de

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 48.

dagliga behofven, visar ock, att denna aktade förening sätter ett mycket
stort värde på kontant köp och talar väl också för att kreditsystemets
hämmande ej kan blifva skadligt i något fall och allra minst beträffande
en artikel, hvars förbrukande som förplägnings- eller njutningsmedel
mången anser icke blott onödig eller öfverflödig, utan till och med
mycket skadlig.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsammast yrka
det Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 34 i nu gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin m. fl. spirituösa
drycker må få allenast följande lydelse:

Ej vare någon berättigad att utsöka betalning
för spirituösa, som på kredit blifvit inom landet försåld.

Stockholm den 24 januari 1890.

A. G. Olsson.