Motioner i Andra Kammaren, N:o 47

Motion 1892:47 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

1

N:o 47.

Af hei’r J. JollllSSOn i Bollnäs, om ändrad lydelse af 8
kap. 7 § ärfdabalken.

Med ändring af hvad 8 kap. 7 § i 1734 års lag innehåller angående
oäkta barns arf är genom kongl. förordningen den 14 april 1866 stadgadt,
att oäkta barn, som icke är afladt under äktenskapslofven, må, derest
modren låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling,
i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga
arf efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Genom detta stadgande ställes det oäkta barnet i fråga om arf i en
annan ställning till sin moder än de inom äktenskapet födda barnen.
I vår religiösa åskådning, liksom i den borgerliga lagstiftningen i öfrigt,
ingår den grundsats, att barnen icke böra lida för föräldrarnes förseelse.
Men så länge genom lag är bestämdt, att det ena barnet skall, af förhållanden,
som icke på barnet berott, ställas i en ofördelaktigare ställning
till sin moder än det andra endast till följd af modrens förseelse, saknar
denna så ofta framhållna grundsats motsvarighet i verkligheten.

Det hufvudsakliga skäl, som blifvit åberopadt emot medgifvande af
lika arfsrätt åt oäkta barn, är den fruktan man förmält sig hysa, att derigenom
en betänklig rubbning skulle ske i den sedliga grunden för äktenskapet.
Men jag håller före, att äktenskapet icke är så uteslutande eller
i så hufvudsaklig mån bygdt på förutsättningen af egendomsgemensamhet,
att dess anseende eller familjebandets sammanhållning skulle
äfventyras genom uppfyllande i ifrågavarande hänseende af rättvisans
bud mot de oäkta barnen. Denna grundsats har jemväl af lagutskottet
vid 1863 års riksdag blifvit uttalad, ehuru den då vidtagna ändring icke
ledde till det åsyftade målet; och tiden torde nu vara inne, att Riksdagen,
i enlighet med rättvisans kraf och det allmänna rättsmedvetandet, för sin
del antager en lagändring i berörda afseende.

Bih. till llikxd. Prot. 181)2. 1 Sami. 2 Afil. 2 Band. 11 Haft. (N:o 47—52.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Men jemväl bestämmelsen att endast för det fall, att modren i kyrkoboken
för den församling, der hon då var kyrkoskrifven, låtit såsom sitt
anteckna barnet, medgifves rätt för oäkta barn att taga arf efter modren, är,
enligt min uppfattning, otillfredsställande. Att barnets ve eller val skall
uteslutande bero derpå, huruvida den prest, som döper barnet eller mottager
anmälan om barnets anteckning i kyrkoboken, rätteligen fullgör detta
åliggande, är så mycket betänkligare, som någon påföljd icke är stadgad
för prest, som försummar att anställa sådan anteckning. Oförstånd och
försummelse å modrens sida att anmäla barnet har jemväl ofta haft till
följd, att barn nekats taga arf efter sin moder.

I det fall, att bevis om barnets härkomst kan åvägabringas, borde
väl, synes mig, detta berättiga barnet till arf efter modren, äfven om, af
en eller annan omständighet, barnet ej blifvit af modren såsom hennes
antecknadt i kyrkoboken.

På grund häraf får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin
del måtte besluta, att 7 § 8 kap. ärfdabalken måtte hafva följande förändrade
lydelse:

Oäkta barn, som är afladt utan äktenskapslofven,
må, derest modren låtit såsom sitt barn anteckna det i
kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var
kyrkoskrifven, eller sannolika skal för barnets härkomst
kunna visas, lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Anhålles vördsamt, att lagutskottet, till hvilket motionen torde remitteras,
måtte vidtaga de förändringar i afseende å paragrafens innehåll,
som för vinnande af motionens syfte anses erforderliga.

Stockholm den 28 januari 1892.

J. Johnsson.