Motioner i Andra Kammaren, N:o 46 (Motion 1903:46 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

N:o 46.

Af herr A. A. W. Lund, om skrifvelse till Konungen angående
ändring af 17 kap. 11 § handelsbalken.

Förmånsrätt till gäldbunden egendom tillerkännes i 17 kap. 11 § handelsbalken
dels sådana allmänna af Konungen stadfästade kassor, hvilka omhänderkafvas
af “tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära", och dels
“kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare*.
Den anförda paragrafen skiljer således emellan sådana allmänna kassor, som
förestås af tjänstemän i kraft af dessas tjänst, och sådana, som omhänderhafvas
af “föreståndare" på grund af uppdrag af de styrelser eller myndigheter,
som äro för kassorna ansvariga.

Beträffande de af tjänstemän förvaltade kassorna torde lagens ordalydelse
vara tydlig och uttömmande, så att den tillerkänner förmånsrätt åt
alla kassor af detta slag.

Det samma kan ej sägas om de af “föreståndare" förvaltade kassorna,
af hvilka blott kyrkors och socknemagasiners samt fattigkassor tillerkännas
förmånsrätt, ehuru flera andra synas vara lika berättigade därtill, som de här
uppräknade.

Så kan man t. ex. med skäl undra, hvarföre en församlings skolkassa
icke skulle vara lika berättigad som dess kyrkokassa. Båda kassorna äro
påbjudna i samma kungl. förordning. De för båda ansvariga myndigheterna
äfvensom båda kassornas revisorer tillsättas och väljas af kyrkostämma. Hvarföre
skall då kyrkokassan hafva större förmånsrätt än skolkassan?

Ungefär samma ställning i detta afseende som skolkassan har kommunalkassan,
där den, såsom väl alltid är förhållandet på landet, omhänderhafves
af en föreståndare. Det lärer ofta vara förhållandet, att kommunalnämnden,
som är ansvarig för kommunalkassan, äfven förvaltar fattigkassan. I så fall
kan samma myndighet åberopa förmånsrätt för den ena, men ej för den andra
af de kassor, den förvaltar, ehuru båda synas vara lika berättigade.

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

I 5 kap. 52 § af lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbes
varets. utgörande på landet föreskrifves, att en vägkassa skall finnas till
livfiken ingar, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom i de
närmast följande paragraferna stadgas. Äfven denna kassa synes vara lika
berättigad till förmånsrätt som de förut anförda. Samma yrkande kan göras
tor de i lagen den 30 oktober 1891 omnämnda sjukkassorna.

Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn torde på många håll förorsaka bildandet af en sär.
*1 .assa, som i sådant fall står under barnavårdsnämndens förvaltning och
för hvilken denna myndighet med fog kan göra anspråk på förmånsrätt.’

Da de ofvan anförda kassorna alla hafva sitt stöd i lagar eller kungliga
förordningar, synas de mig vara af samma natur, som de i 17 kap. 11 8
handelsbalken uppräknade och lika berättigade som dessa till förmånsrätt för
fordran i galdbundet bo. De synas mig då äfven böra i lag uttryckligen
tillerkännas denna rätt.

Jag vågar därföre vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om
och i hvad mån den förmånsrätt till gäldbunden egendom,
som i 17 kap. 11 § handelsbalken tillerkännes kyrkors,
fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras
föreståndare, bör utsträckas till andra kassor, som äro likställda
med de i nämnda paragraf uppräknade, samt därefter
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en utredning
i ämnet kan gifva anledning.

Stockholm den 27 januari 1903.

A. Axel W. Lund.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.