Motioner i Andra Kammaren, N:o 46

Motion 1893:46 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

1

1/

N:o 46.

Af herr W. Skytte, om lagbestämmelser i syfte att bereda vissa
enskilda tjenstemän samma skydd som statens mot förnärmelser
i deras tjensteutöfning.

Sedan uti 19 kap. 11 och 12 §§ strafflagen stadgats ansvar för
skadegörelse å statens »kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller jernvägsanläggning», samt i 14 § samma kap. föreskrifvits,
att hvad enligt förstberörda paragrafer gäller om statens deri nämnda anläggningar
också må tillämpas å dylik anläggning, den der tillhör enskilda
personer, menigheter eller bolag, derest Konungen förordnat, att sådan anläggning
skall njuta lika skydd som statens, så stadgas i 25 kap. 22 §
2 mom. strafflagen, att de vid dylika enskilda anläggningar anstälda personer
äro, i förhållande till allmänheten, för fel och försummelser i sin
tjensteutöfning underkastade ansvar lika med de vid statens omförmälda
inrättningar antagne tjenstemän.

Då sålunda likställighet på ofvan angifna sätt emellan de i statens
tjenst och de vid i fråga varande enskilda anläggningar anstälda personer
råder i fråga om ansvar, vill det synas, som redan häraf borde kunna följa
likställighet jemväl i afseende å skydd mot förgripelser, som emot nämnda
i statens och i enskild tjenst varande personer i deras tjensteutöfning begås.
Så är emellertid icke förhållandet, ty under det att 10 kap. strafflagen
förunnar dylikt skydd åt statens tjenstemän i allmänhet och således
äfven åt de nu i fråga varande, tillkommer deremot icke sådant skydd de
vid förenämnda enskilda inrättningar tjenstgörande. Begås våld eller annan
förnärmelse mot en sådan enskild tjensteman i hans tjensteutöfning, drabbas
den brottslige icke derför af annat ansvar än det som skulle följa,
derest förgripelse!! vore begången emot hvarje enskild man.

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Haft. (N:o 46—52.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

Men, förutom ofvannämnda förhållande, torde för beredande af skydd
åt i fråga varande, i enskild tjenst anstälda personer emot förnärmelser i
tjensten jemväl tala en annan omständighet, nemligen den stora vigt, som
ligger derpå, att den allmänhet, hvilken begagnar sig af i fråga varande
inrättningar, måtte dervid kunna påräkna den största möjliga trygghet för
sina personer och sin egendom; och att det i detta afseende icke lärer vara
utan betydelse, om den personal, af hvilken allmänheten betjenas, i sin
tjensteutöfning tryggas mot Övergrepp eller ej, torde vara påtagligt. För
den trafikerande allmänheten lärer det vara i ungefär lika hög grad önskvärdt
att betjenas väl och säkert af tjenstepersonalen vid t. ex., de enskilda,
för allmän trafik upplåtna jernvägarna som af statsbanans tjensteman.
Men vill man detta, synes det också vara skäl att för tjenstemännen
vid de enskilda jernvägarna underlätta deras tjensteutöfning genom att låta
dem komma i åtnjutande af samma skydd, som tillkommer personalen vid
statsbanan.

I fråga om det sätt, hvarpå en lagbestämmelse i ofvan angifna retning
skulle kunna lämpligen i lagen införas, torde möjligen sådant kunna
ske derigenom, att uti 10 kap. 5 § strafflagen intoges ett nytt moment,
innefattande ett stadgande, motsvarande det som förekommer i 25 kap.
22 § 2 mom. samma lag, af ungefärligen denna lydelse:

Skall, till följd af Konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och
12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller jern vägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning, som af
enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; galle hvad i denna §
är stadgadt äfven för det fall, att brott, som deri omförmäles, begås emot
person, som är vid sådan inrättning anstäld.

Som det emellertid möjligen kan anses, att icke blott 10 kap. strafflagen,
utan äfven andra delar af denna lag, särskild! 25 kap., beröras af
frågan, och då det i hvarje fall är vanskligt för en enskild motionär att
föreslå en viss formulering af en lagbestämmelse, får jag härmed vördsamt
hemställa, alternativt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta lagbestämmelse
eller lagbestämmelser i syfte att bereda tjensteman,
som äro anstälda vid enskilda personer, menigheter
eller bolag tillhöriga anläggningar af här ofvan angifna
beskaffenhet, enahanda skydd mot förnärmelser i deras
tjensteutöfning, som tillkommer den vid statens liknande
anläggningar anstälda personal,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

3

till hvilken lagbestämmelse eller hvilka lagbestämmelser jag anhåller få åt
lagutskottet öfverlemna den närmare formuleringen,

eller, derest utarbetande af förslag till sådan lag anses icke lämpligen
kunna inom lagutskottet ega rum,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagstadgande i
ofvan angifna syfte.

Om remiss till lagutskottet får jag vördsamt anhålla.

Stockholm den 26 januari 1893.

,. ; v ,;».(■» , /it ?>■» *• »! ii» . ii*; i v- . ^ * >fi »it. • ^

G. W. Skatte.

. ■ !.• ; ‘ ifrwi UV** •,•>*/)• ■ i * •»* .•). : *''•'''' - • ■" ■ ‘ • "''-t *j,;- * I * * * 5->

•1. (]• t / i;’:; »* *. •: ,H i''\* rV *; t» .: .#; .■,/. -v/Ve"*- ''• 1 1 «• Mi-i *''''bo .r

N:o 47.

Af herr J. Johnsson i Bollnäs, med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 1 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.

I § 1 kongl. förordningen om landsting den 21 mars 1862 stadgas,
att förordningen icke är tillämplig på stad, som har mer än 25,000 in vånare.

Sådan stad utgör således särskild valkrets och utser ledamot af

Riksdagens Första Kammare.

Nu stadgas i § 6 af det förslag till ändring af riksdagsordningen,

som af 1892 års Riksdag antagits att hvila för vidare grundlagsenlig behandling,
följande: