Motioner i Andra Kammaren, N:o 46 (Motion 1890:46 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

tf:o 46.

Af herr A. Kihlberg, om skrifvelse till Kongl,. Maj:t angående förbud
för folkskoleinspektör att samtidigt sköta annan embetsbefattning
och om beviljande af ett förslagsanslag af
15,000 kronor för förändringens genomförande.

De uppoffringar folkskoleväsendet i landet kräfver äro icke obetydliga,
ock hvarje nytt år kräfver nya utgifter, utan att man har i utsigt den tidpunkt,
då detsamma uppnått nöjaktig utveckling. Redan 1886 beräknades den
årliga kostnaden för vårt lands folkskoleväsende uppgå till öfver 15,000,000
kronor, deraf skoldistriktens egna bidrag utgjorde något öfver 11,000,000.
I de flesta kommuner taga kostnaderna för skolorna största delen af de nu
allmänt ganska betungande kommunalutskylderna. Det mål man åsyftar
med folkskoleväsendets utveckling är högt och ädelt och förtjenar derför
stora uppoffringar, då detsamma afser att hos hela vårt lands folk, äfven
bland de lägsta samhällslagren, väcka och utveckla de andliga och sedliga
krafterna. Men man hör likväl ofta, äfven af personer som stå skolan nära,
missmodiga uttalanden, då man vill väga de vunna frukterna mot uppoffringarne,
som blifvit gjorda under de senaste 20 åren. Allmänt medgifves
att resultatet är svagt, men huru man skall åstadkomma ett bättre,
är ingen lätt sak att uppgifva. Troligen är det i många hänseenden, som
rättelse till ett bättre i afseende på organisationen är behöflig. Att angifva
dessa öfverstiger mina krafter, och jag skall icke ens göra försök härmed.
Jag vill endast fästa mig vid en sak, hvarvid rättelse torde vara

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

nödig och möjlig, Då folkskoleinspektionen inrättades, väntade man med
skäl mycket af denna institution, och de instruktioner som blifvit utfärdade
för inspektörerna, ställa på desamma icke små anspråk, men det effektiva
gagnet af inspektörernas verksamhet är icke i alla distrikt tillfredsställande,
och detta hufvudsakligen beroende derpå, att den tid inspektörerna hafva att
egna åt detta vigtiga kall är allt för knapp. Af de 52 inspektörer, som
funnos 1888, innehade 46 andra vigtiga embeten i statens tjenst, nemligen
16 som seminarielärare, 6 som elementarskolelärare och 24 som prester,
hvilka befattningar de fleste sjelfve uppehålla samtidigt med uppdraget att
vara folkskoleinspektörer. Det skall säkerligen öfverstiga mensklig förmåga
för flere af desse att med det nit, intresse och kraft, som detta magtpåliggande
uppdrag klöfver, vid sidan af sina embetsbefattningar utöfva inspektion
öfver ett stort antal, på ett vidsträckt område belägna skolor. Dör
att nu anföra ett exempel vill jag, med ledning af senaste inspektionsberättelserna
öfver rikets folkskolor, påvisa, att inom ett distrikt finnas 265
lärare och lärarinnor eller 259 skolor att inspektera af en inspektör, som
under nio månader af året tjenstgör som lärare vid folkskole-seminarium.
Som ferierna vid seminariet i det närmaste sammanfalla med ferierna i folkocli
småskolorna, så är det lätt att inse, huru omöjligt det är för denne inspektör
att med något allvar följa och ordnande ingripa i sjelfva undervisningen
inom skolorna, eller, såsom instruktionen ålägger honom, »noggrant
tillse undervisningen och meddela lärarne nödiga anvisningar och råd.»
Likväl har eu sådan inspektör gjort 211 skolbesök i medeltal per år. Såvida
icke den ordinarie tjensten skall allt för mycket försummas, och seminariets
läseschema för mycket rubbas, måste flertalet af dessa skolbesök afläggas
under ferietiden. Om äfven hvarje söknedag under ferierna skulle
användas för inspektioner, skulle likväl flera skolor dagligen besökas, om
tiden skall räcka till, och då icke ringa tid åtgår för resor till och från
skolorna, måste besöket i skolan upptaga en mycket knapp tid, eller föga
öfver hvad som behöfves för att anteckna nödiga statistiska uppgifter och
tillse hvad materiel som fattas och granska lokalens beskaffenhet. När sålunda
en inspektion i eu skola kan försiggå på 1 å IV2 timmes tid, och
tre eller flera skolor inspekteras på samma dag, så äro väl sådana inspektioner
mera pro forma än verkligt gagnande. När icke mer än en eller
två dagar å rad kan disponeras för inspektionen, blifva resekostnaderna
dryga, hvilket ock gifvit anledning till anmärkning af statsrevisorerna. Jag
vill icke tro att inspektören sjelf anser det vara mindre vigtigt att noggrant
tillse undervisningen, utan är de tvål bristande tid, som är anledningen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

till att denna i min tanke vigtigaste delen af lians åliggande icke blir väl
tillgodosedd. I inspektörernas berättelser uttalas ock vigten af att inspektören
får skåda skolan i dess hvardagsskick, att han sålunda, utan föregående
anmälan, kan besöka skolan och följa undervisningen der eu hel dag.
Men ofta tillgår det i verkligheten så, att inspektören, för att ej behöfva
resa förgäfves utan på sin ytterst knappt tillmätta tid hinna med så inånga
skolor som möjligt, på förhand anmodar skolrådets ordförande att underrätta
personalen om den förestående inspektionen med utsatt dag och timme; eller,
der inspektionen sker under barnens ferietid, anmodar ordföranden att låta
läraren sammankalla de barn, han kan samla, för att ett inspektionsbesök
må med de tillstädeskomna barnen så godt sig göra låter kunna företagas.

Inspektörerna uttala med märklig samstämmighet, att skolrådens
ledamöter sällan besöka skolorna och icke utöfva någon tillsyn öfver
desamma, utan inskränka sin verksamhet till de ekonomiska angelägenheterna.
Men huru skall det kunna vara annorlunda? I landsförsamlingarna
är det ju oftast fallet, att skolrådsledamöterna icke äro kompetenta
att bedöma undervisningen. Om ock en och annan skolrädsledamot
står på högre bildningsgrad än läraren och eger insigt i de ämnen, hvari
undervisning meddelas, så är det likväl mycket få, som studerat metodik och
pedagogik, så att de kunna bedöma, om undervisningen sker på ett rätt sätt.
Dessutom kan väl icke gerna en skolrädsledamot så ingripa i skolans verksamhet,
att han meddelar råd och föreskrifter i afseende på undervisningen,
och i så fall äro hans besök i skolan af ingen annan nytta än möjligen
till uppbyggelse för honom sjelf eller till uppmuntran för skolan. På skolrådets
ledamöter får man icke heller ställa för stora anspråk, derför att deras
arbete är lönlöst och »de flestes tid är fullt upptagen af enskilda värf. Tillsynen
öfver undervisningen i skolan kommer sålunda förnämligast, om ej
uteslutande, att utöfvas af skolrådets ordförande, och inspektörerna uttala äfven
sitt erkännande om det prisvärda nit och allvarliga intresse, som desse i
allmänhet egna skolan. I mindre församlingar torde derför kyrkoherden

vara den bäste inspektören och göra skolinspektörerna öfverflödiga, men icke
så i de större. I församlingar med folkmängd af 5,000 personer och deröfver
och 15 å 30 skolor äro de pastorala expeditionerna så många och
ansträngande, att kyrkoherden af dessa och de rent presterliga göromålen är
så upptagen, att tillsynen öfver undervisningen i skolorna oftast måste inskränka
sig till ett eller annat besök under terminen samt till närvaro vid
examina och terminsafslutning. Ja, icke ens alltid då, emedan dessa afslutningar
komma sa vid samma tid, att öfriga skol rådsledamöters biträde derBih.
till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Åfd. 2 Band. 7 Höft. 3

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 46.

vid stundom måste anlitas. Skall någon verklig tillsyn öfver skolorna i
större församlingar finnas, så måste den således utöfvas af inspektören. Derför
har man äfven i flere af de större stadskommunerna samt för åtskilliga
större inspektionsdistrikt å landsbygden anordnat saken så, att inspektörerna
uteslutande egna sig åt sin Uppgift och ej samtidigt innehafva annan tjenstebefattning.
Det är visst godt och väl att lärare och lärarinnor i allmänhet
äro pligt trogna, men om tillsynen är ringa eller ingen, så är det väl menskligt,
om en och annan lärare eller lärarinna skulle blifva vårdslös eller
likgiltig för sitt kall. Unga, oerfarna lärare eller lärarinnor behöfva nog
ofta handledning, och gamla sådana, som börja blifva sjukliga och utslitna
i skolans tjenst, förlora nog emellanåt det varma intresset för lärarekallet,
som är nödigt för att undervisningen skall drifvas med framgång. Om derför
icke tillsynen är hvad som med inspektionen afses, så skall lätt och
ofta inträffa, att de dryga kostnader, som äro nedlagda och allt jemt nedlägges
på tidsenliga skollokaler, materiel och aflöningar, blifva utan frukt.

Af det nu anförda torde vara påvisadt, att folkskoleinspektör, för att
kunna rätt fylla sitt kall, icke bör sköta andra embetsgöromål vid sidan af
sin inspektörsbefattning, utan uteslutande egna sig åt sitt vigtiga uppdrag;
men en förändring i detta syfte medför påtagligen någon ökning i arfvoden
och reseersättningar till skolinspektörerna. Jag vågar derför vördsamt
hemställa:

dels att Eiksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse med anhållan att Kongl. Maj:t ville
förordna, det folkskoleinspektör, samtidigt med detta uppdrag,
icke må skota'' annan embetsbefattning; och

dels att Riksdagen måtte ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
ett förslagsanslag af 15,000 kronor för bestridande
af de ökade utgifter för folkskoleinspektionen,
som den föreslagna förändringen kan hafva till följd.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 22 januari 1890.

Alfred Kihlberg

från Upsala län.

STOCKHOLM, VICTOB PETTERSONS BOKTRYCKERI, 1890.