Motioner i Andra Kammaren, N:o 46 (Motion 1886:46 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

N:o 46.

Af Herr A. Hedin: Angående främmande trosbekännares skattskyldighet
till statskyrkan.

Vid 1885 års riksdag föreslog jag (motion N:o 29), att Riksdagen
matte för sin del besluta en förändring af innehåll, att medlemmar af
lagligen erkända församlingar af främmande kristne eller mosaiske trosbekännare
i städerna befrias från erläggande af de personella eller efter
bevillning för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag till statskyrkan,
som äro påbjudna genom prestlönereglerings-konventioner eller
beslutas af kyrkostämma.

Mot detta förslag ansåg sig Lag-Utskottet kunna med fördel åberopa
ett af dess föregångare år 1872 afgifvet utlåtande angående en liknande
motion, väckt i Andra Kammaren af Herr Vilh. Walldén. Lagutskottet
år 1885 tog således ingen hänsyn till den söndersmulande
kritik, för hvilken nämnda utlåtande på sin tid blef föremål, och efter
hvilken den bestående orättvisans glada och muntra målsmän borde —
tycker man — hafva insett behofvet att söka upp åtminstone några andra,
om ock ej bättre skäl. Lag-Utskottet, år 1885 fann sig ej ens af
några betänkligheter förhindradt att upprepa och vidhålla den veterliga
osanningen, att »de kyrkliga bidrag, hvilka icke utgå af fast egendom,
äro i allmänhet så obetydliga, att en lagförändring i föreslagna syftet
blott i denna del knappt kunde anses vara af något synnerligt behof påkallad».
Ett sådant påstående, föga ursäktligt år 1872, var år 1885, efter
skatteregleringskomiténs utredning, oförlåtligt. (Jfr mitt anförande i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

Andra Kammaren: III, 36, 4). När man får läsa ett utskottsutlåtande
sådant som Lag-Utskottets N:o 29 år 1885, kommer man ofrivilligt att
tänka på det »lätta hjerta», som för femton år sedan gjorde en viss s. k.
statsman för ett ögonblick namnkunnig och för alltid förolyckad.

Utom sitt åberopande af utlåtandet från år 1872 hade Lag-Utskottet
intet annat att mot motionen anföra, än att jag till främmande trosbekännare
i städerna inskränkt den af mig påyrkade åtgärden, och lemnat
de å landsbygden bosatte främmande trosbekännares enahanda anspråk
åt sitt öde. Det konservativa Utskottet klandrade mig således
derför, att jag ej varit nog radikal. Motstånd mot partiella reformer,
under förebärande att deras ofullständighet är detsamma som deras förkastlighet,
har varit vanligt nog bland tories i England, och har med
flere andra omständigheter samverkat till John Stuart Mills karakteristik
af det konservativa partiet såsom »det till sin natur dummaste af alla
partier». Men i Sverige har sådant föga förekommit, och jag vågar
hoppas, att det föredöme, som 1885 års Lag-Utskott i ty fall lemnat, ej
skall vinna synnerlig efterföljd.

Att jag begärde en till städerna inskränkt reform, föranleddes —
såsom nog de allra fleste insågo — deraf, att i städerna, och bland dem
företrädesvis i Stockholm, denna reform är på samma gång mera angelägen
och lättare genomförd än på landsbygden. Jag antager, att sådana
skäl för eu blott partiel reform verkligen rätt väl låta höra sig.
Men kan jag, genom att gå längre, vinna Lag-Utskottets bevågenhet,
som ju enhvar bör eftersträfva, så gerna för mig.

En reservant mot Lag-Utskottets utlåtande anförde bland annat, att
det ej kunde vara nog att, på sätt jag föreslagit, i lag fastställa grundsatsen
om främmande trosbekännares frihet från skattepligt till statskyrkan,
utan att derutöfver särskilda bestämmelser erfordras i följd af
de rubbningar i bestående förhållanden, som grundsatsens genomförande
skulle åstadkomma. På samma gång jag påstår, att denna anmärkning
ej träffar min motion, på det sätt begränsad som den var, medgifver
jag, att den blifver befogad, om jag utsträcker mitt yrkande i enlighet
med den välvilliga anvisning, jag indirekt fick af Lag-Utskottet. Jag
skall också här nedan hafva detta i minne, då jag alternativt föreslår
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, som ju är i tillfälle att undersöka, hvilka
särskilda åtgärder kunna påkallas, derest eu del statskyrkliga församlingar
på landsbygden mista de af främmande trosbekännare för person och
inkomst erlagda afgifter till kyrkan och presterskapet.

Som jag emellertid tror, att ett flertal inom Riksdagens båda Kamrar
snart skall finnas benäget att lemna Lag-Utskottets radikala höger -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

ståndpunkt, utan att derför vilja öfvergå till samma Utskotts såsom
alternativ antydda, om än ej så allvarligt menade, vensterståndpunkt,
skall jag tillåta mig att fortfarande föreslå, att äfven en medelvägslösning
må tagas i betraktande, dag hemställer derför, att Riksdagen

antingen för sin del besluter, att 4:de mom. af
37 § i förordningen den 20 November 1863 om Kyrkostämma
samt Kyrkoråd och Skolråd i Stockholm skall
erhålla följande (af Öfverståthållareembetet föreslagna)
ändrade lydelse: »Personer tillhörande hufvudstadens
icke territoriella församlingar, nemligen hofförsamlingen,
tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna,
likasom personer tillhörande främmande trosbekännares
af staten erkända församling, äro icke skyldige att
för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital
erlägga afgifter till kyrka och presterskap i den
territoriella församling, der de äro mantalsskrifna»;

eller för sin del besluter eu förordning af innehåll,
att »medlemmar af lagligen erkända församlingar
af främmande kristne eller mosaiske trosbekännare
befrias från erläggande af personella eller efter bevillning
för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag
till statskyrkan, som äro påbjudna genom prestlöneregleringskonventioner
eller beslutas af kyrkostämma»; eller

och i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att
Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser om befrielse för medlemmar af lagligen
erkända församlingar af främmande kristne eller
mosaiske trosbekännare från ofvannämnda skattskyldiohet,
vare sig inom hela riket eller, derest hinder
mot en så omfattande reform skulle möta, i städerna.

Jag förbiser naturligtvis ej, att 1886 års Lag-Utskott kan upprepa
1885 års Lag-Utskotts invändning, att motionen icke ens med den utsträckning,
som jag gifvit åt skrifvelseförslagets första alternativ, är fullt
radikal. Ty jag har icke ifrågasatt befrielse från de för fastighet, som
eges af främmande trosbekännare, utgående afgifter; och jag har ej heller
ifrågasatt befrielse från personella och efter inkomstbevillning utgående
afgifter för sådana främmande trosbekännare, som antingen tillhöra
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. ‘2 Afd. 2 Band, 7 Häft. i

22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.

icke legaliserad församling eller ock icke tillhöra ens någon sådan församling.
Från höger-radikal ståndpunkt är en sådan invändning mycket
följdrigtig, och jag motser den med nöje såsom ett bidrag, icke just till
frågans utredning, men till nämnda ståndpunkts signalement.

Stockholm den 24 Januari 1886.

Adolf Hedin.

Stockholm, Ivar Haäggströms Boktryckeri, 1880.