Motioner i Andra Kammaren, N:o 45

Motion 1883:45 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.

motsvarar en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter
röstlängden, och ej i något fall för mer än 1,000 röster.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles; och torde Utskottet företaga
de förändringar, det kan finna behofvet påkalla.

Stockholm den 26 Januari 1883.

J. P. Nilsson,
Riksdagsman för Kalmar län.

N:o 45.

Af Herr A. Hedin: Om revision af sträf lagen.

Vid 1882 års riksdag väckte jag förslag om revision af strafflagens
bestämmelser om ansvar för tjufnad. Af Lag-Utskottet afstyrkt, blef den af
Första Kammaren, såsom der i slika fall gerna plägar ske, utan öfverläggning
förkastad, men deremot af Andra Kammaren bifallen. Visserligen utföll
Andra Kammarens för motionen gynsamma votering med blott den minsta
möjliga röstöfvervigt — hvilken emellertid antagligen hade blifvit större, om
det af göromål öfverhopade Utskottet medhunnit att något tidigare inkomma
med sitt utlåtande — men äfven detta voteringsresultat synes mig vittna om
så pass mycken sympati för förslaget, att det ej torde anses otillbörligt, om
jag redan nu förnyar detsamma.

Jag håller före, att den värdegräns af 15 kronor, som utmärker skilnaden
mellan å ena sidan snatteri, hvilket kan med högst 100 kronors böter
eller högst 6 månaders enkelt fängelse försonas, och å andra sidan stöld,
hvilken drabbas af straffarbete och vanfrejd, måste erkännas för alldeles godtycklig.
Det må vara, att till den större eller mindre skadan bör tagas
hänsyn vid straffets bestämmande. Men är det rigtigt, att tillgrepp öfver

Motioner i Andra Kammaren, N:o 45. 5

15 kronors värde medför så svår påföljd som straffarbete och vanfrejd, sä
frågar man sig, hvarför vid ett ej mindre samhällsvådligt brott, som väl
oftast har svårare skada i följe, nämligen bedrägeri, ett visst värdebelopp
icke föranleder en lika svår straffskärpning. Äfvenså förefaller det anmärkningsvärd!,
att det tillgripnas värde, som har en så stor betydelse för skilnaden
mellan snatteri och stöld, och der afgör tillämpningen af olika straffarter,
spelar en jemförelsevis underordnad roll vid bestämmandet af straffgraden
för förbrytelse af senare slaget: först när värdet af det tillgripna
öfverstiger 1,000 kronor, må ju samma förhöjning af straffarbetstiden till ett
år ega rum, som de i § 3 uppräknade, försvårande omständigheter föranleda.
Månne det verkligen lins någon konseqvensens harmoni mellan dessa stadganden? Lag-Utskottet

har erinrat, att hvarje efter det tillgripnas värde bestämd
skilnad »måste blifva mer eller mindre godtycklig». Utan tvifvel förhåller
det sig så. Men ligger ej just i detta Utskottets yttrande en mycket
skarp kritik af sjelfva den princip, som Utskottet dock vill försvara? Är
det icke i högsta grad betänkligt, att skilnaden mellan snatteri och stöld,
att skilnaden mellan sådana alternativ som högst 100 kronors böter utan
påföljd af medborgerligt förtroendes förlust, eller 6 månaders straffarbete
jemte minst 1 års vanfrejd, skola bero af den tillfälligheten, huruvida det
tillgripnas värde uppskattas till högst 15 kronor eller till något litet deröfver?
Jag säger med afsigt: tillfälligheten, ty visserligen är den fullt korrekta
värderingen i flertalet fall en så vansklig sak, att ej deraf borde få
bero, om en menniska, som kanske af hungerns förtviflan drifvits till tillgrepp
af annans egendom, skall eller icke skall dömas till ett straff, som i och för
sig sjelf inför opinionen är vanfrejdande, och derjemte under flere eller färre år
bära en särskild, officiel vanfrejdsstämpe], hvilken försvårar eller omintetgör
hennes bemödanden att ärligt förtjena sitt uppehälle.

Jag upprepar, hvad jag i min förra motion påpekade såsom ett bekant
faktum, att den bokstaflig^ tillämpningen af § 1 i strafflagens tjugonde
kapitel visat sig så orimlig och orättvis, att mer än en domare, vid handläggning
af åtal för tjufnad första gången till ett värde som ej mycket
öfverstiger snatterigränsen, sökt att få det stulnas värde uppskattadt till
sådant belopp, att det lindrigare straffet för snatteri kunnat ådömas och derigenom
för den brottslige underlättas det tillfälle till förbättring, som blott
alltför ofta omintetgöres genom ett hårdare, af vanfrejd åtföljdt straff. En
sådan åsigt hos dem, som hafva att tillämpa lagen, bör i min tanke väcka
lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. Och att öfvertyg elsen om behofvet
af strafflagens reviderande torde vara rätt allmän bland de domare, som se
sakernas verklighet på närmare håll, än öfverrätternas medlemmar, det sluter

6 Motioner i Andra Kammaren, JS:o 45.

jag bland annat af mellersta Sveriges civila tjenstemannaförenings förhandlingar
år 1882.

Hvad vidare iterationsstraffen angår, så synas de mig dess hellre förtjena
namn af ändamålsvidriga, som det stränga, af vanfrejd åtföljda straffet
för första resan stöld ofta stänger vägen till försörjning genom redligt arbete
och så godt som tvingar den första gången för stöld straffade till nya tjufnadsbrott.
Om likväl straffskärpning vid återfall i brott är en oantastligt
förnuftig och rättvis princip, hvarför göres den då icke gällande vid bestraffande
af brott i allmänhet, eller hvarför skulle just tjufnadsbrotten utgöra
det egentliga området för dess tillämpning? Jag betvifla!'', att den frågan
kan så besvaras, att konseqvensen i vår brottmålslagstiftning derigenom varder
ådagalagd. Den omständigheten, huruvida »förbrytaren tillförene upprepade
gånger varit straffad», den omständigheten — yttrade Riksdagen 1872 —
ligger »utanför sjelfva förbrytelsen». Gör man fullt allvar af den tanken,
då förmår jag ej inse annat, än att iterationsstraffens dom är fäld. I alla
händelser vill det synas mig, att genom stadgande af en viss preskriptionstid,
efter hvars förlopp ett redan genom straffet försonadt brott cj finge vid ny
förbrytelse lända till straffskärpning, skulle i någon mån mildra de nu stadgade
iterationsstraffens orättvisa. Och då mot min motion åberopats andra
länders exempel, vill jag erinra, att detta exempel härvidlag talar för en
förändring af vår strafflag.

När Lag-Utskottets utlåtande öfver min vid sistlidne riksdag väckta
motion förevar till behandling i Andra Kammaren, fäste jag uppmärksamheten
å en några dagar förut af Stockholms Rådstufvurätt fäld dom: en 61
år gammal qvinna, som 1861, således för mer än 20 år tillbaka, dömts till
straffarbete, blef för tillgrepp af några klädespaltor till värde af 6 kronor
50 öre, dem egaren utan någon kostnad återfått, i enlighet med lagens tvingande
bud, och ehuru domstolen räknade ‘bortåt tjugu års oklanderlig vandel
såsom förmildrande omständighet, ådömd två års straffarbete. Jag vet icke,
om det kan sägas, att sådana fall äro sällsynta, enstaka. Men skulle det
ock vara så, vågar jag likväl påstå, att den lag är förkastlig, som nödgar
lagskipare!! att fälla eu dylik dom.

Detsamma synes mig kunna sägas om det lagbud, som stadgar minst
6 månaders (och intill 4 års) straffarbete för tillgrepp af ett ägg, föröfvadt
af en person, som klättrat öfver ett plank, för att åtkomma nämnda värdeföremål.
När stadgandena om ansvar för »inbrott» i tillämpningen leda till
sådana resultat, synas de icke vara nog felfria för att böra undantagas från
en revision. <

Å andra sidan är jag icke ensam om den tanken, att ansvarsbestämmelserna
för bedrägeri i vissa fall tåla vid att skärpas,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 45. ''1

Såsom ett hufvudsakligt skäl mot min motion åberopade Lag-Utskottet,
att, vid jemförelse med andra länders strafflagstiftning, den svenska lagens
straff för tjnfnadsbrott ej kunna anses synnerligen högt tilltagna, Den anstälda
jemförelse!! sammanfattade Utskottet så, att i andra länder minima
torde vara ungefärligen desamma, men maxima betydligt högre än i Sverige.
Jag medgifver naturligtvis, att om minima äro desamma hos oss som i andra
länder, Utskottet härmed både angifvit en betydande likhet och, i jemt upp
samma mån som främmande länders exempel må anses vara af vigt, anfört
eu betydande invändning mot motionen. Jag medgifver också, att den påpekade
olikheten mellan maxima, under samma förutsättning, talar emot motionen,
ehuru visserligen i ringare grad. Men jag bestrider sjelfva förutsättningen
så till vida, att jag icke kan tillmäta »andra länders exempel» en
så stor, och de »principiella synpunkterna» en så ringa betydelse, som Lagutskottet
gjorde. Ty för det första lemna!’ dock icke jemförelse!! mellan
blotta straffsatserna, utan hänsyn till alla andra, kanske mycket skiljaktiga,
förhållande!! (t. ex. processordningen) en sä tillförlitlig ledning för omdömet,
som vid första påseende kan tyckas. Och för det andra, om än hela den
civiliserade verldens strafflagar skulle godkänna sådana domar, som de här
ofvan anförda exemplen å iterationsstraff för stöld och straff för inbrott,
vågar jag tro, att smult förnuft och oförvillad rättskänsla skola aflägga ett
ej mindre enhälligt vittnesbörd mot en lag, som befaller sådant barbari.

Mot min motion, i hvad den afsåg iterationsstraffen, erinrade Lagutskottet,
att dessa för endast tio år sedan mildrades, och att derför ett
ytterligare steg i samma rigtning icke »redan nu» bör tagas.

Häremot ville jag invända, att det nämnda tidsafståndet visar sig i
eu annan och, enligt mitt förmenande, rigtigare dager, om man betänker,
att 1864 års strafflag till god del är att anse mindre för en helt ny lag,
fullt enlig med rättsmedvetandets utvecklinggståndpunkt på den tid, då lagen
utfärdades, än för en kodifikation af redan införda partiella förbättringar i
strafflagstiftningen, och att detta särskildt gäller om tjugonde kapitlet. Ej
nog att detta kapitel, i livilket 1872 ju endast vidtogos några ytterst varsamma
förändringar, var en föga förbättrad upplaga af 1855 års förordnings
bestämmelser om ansvar för snatteri och stöld — äfven den sistnämnda
var, enligt sakkunniges omdöme, något antiqverad i det ögonblick den påbjöds.
I sin kommentar öfver strafflagen säger framlidne häradshöfding
Richard Carlén om strafflagens tjugonde kapitel:

»På ingen annan afdelning i den nya lagen har den gamla haft så
stort inflytande som på förevarande kapitel. De i stort antal uppräknade
försvårande omständigheter, af hvilka en del tillerkännes den betydelse, att
de förändra gerningens konstitutiva karakter, iterationsstraffet, särskilda

8

Motioner i Ändra Kammaren, 1S:o 45.

grunder för delaktighet m. m. göra lagstiftningen om tjufnadshrotten, så i
form som innehåll, i hög grad afvikande från lagen i öfrigt. Anledningen
till detta mindre goda förhållande torde höra sökas i den omständighet, att
näst förut gällande tjufnadslag, hvilken på ett föga lyckligt sätt sökte medla
mellan motsatta principer, var af så färsk dato (den 4 Maj 1853), att man
fann betänkligt att för mycket ändra den.»

Äro dessa erinringar giltiga, så saknar jag ej fog att påstå, att ett
yrkande om revision af vissa delar af strafflagen icke afser att påskynda otidiga
nyheter, utan att genomföra hvad som råkat att otillbörligen försenas,
icke att ila fram förbi, utan att hinna upp den ståndpunkt, der vi borde
befinna oss.

Lag-Utskottet anmärkte äfven, att jag icke förebragt tillförlitliga och
tillräckliga erfarenlietsskäl för min mening, hvarvid Utskottet dock medgaf,
att erfarenhet om straffens förmåga att uppfylla sitt ändamål alltid är svår
att vinna, och att inga materialier till afhjelpande af nämnda brist i min
motion torde finnas. Härom till slut några ord.

Om den domareregeln erkännes för sann, som säger, att »allt straff
bör vara till förbättring och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det
icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig,» så torde det
medgifvas, att det icke finnes någonting, som så säkert karakteriserar, lofordar
eller fördömer ett lands straffsystem och fångvård som antalet af
återfall i brott, De uppgifter, vi ega om återfall i tjufnadsbrott, nemligen
jemförelse!1 mellan antalet recidivister och antalet för första resan straffade
under samma år, äro naturligtvis ej de bästa, man kunde önska — endast
en nominativ statistik vore fullt tillfredsställande — men ega dock, sammanstälda
för en längre årsföljd, eu verklig och icke ringa betydelse. Jag vill
derför påpeka, att fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1880 (sidan 8) utvisar
en, om än icke jemn, så likväl på det hela alldeles afgjord och betydlig
minskning af återfall i tjufnadsbrott under åren 1871—1880. Visserligen
kunna flere omständigheter härvid hafva samverkat, bland andra en förbättrad
fångvård; och det kan ej falla mig in att tillskrifva 1872 års strafflagsreform
allena detta lyckliga resultat. Men det tör få anses för gifvet,
att den åtminstone icke motverkat, och för sannolikt, att den bidragit dertill.
Jag påpekar detta för deras skull, som alltid pläga spå onda följder af
förmildringar i straffrätten.

Med anledning af en erinran om det samband mellan strafflagens
särskilda delar, som tilläfventyrs kunde förhindra en till blott tjugonde kapitlet
inskränkt revision, föranlåtes jag nu att gifva min framställning en
något vidsträcktare omfattning och hemställer om

Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.

9

revision såväl af strafflagens tjugonde kapitel — i syfte,
dels att tjufnadsbrott, ehvad värdet är större eller mindre,
må första och andra gången kunna försonas med böter
eller enkelt fängelse, samt först vid andra gången tjufnad
under försvårande omständigheter straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende ådömas, dels att straffskärpningarna
för återfall i tjufnad må upphäfvas eller åtminstone
i betydlig mån mildras —- som af lagens öfriga
delar, i den mån detta för sammanhangets skull tinnes
nödigt;

hvarjemte jag anhåller att, derest Lag-Utskottet ej
skulle vara i tillfälle att framlägga förslag till en omarbetning
af nämnda kapitel och till de öfriga förändringar
i strafflagen, som härmed torde stå i sammanhang,
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
proposition till nästa Riksdag med förslag till förändring
af strafflagen i nu angifna syfte.

Stockholm den 26 Januari 1883.

Adolf Hedin.

Bilaga.

Vid Mellersta Sveriges civila tjenstemannaförenings möte den 22
Augusti 1882 af handlades bland annat följande fråga:

>Äro straffbestämmelserna om stöld och snatteri uti 20 kapitlet Strafflagen så grymma och
drakoniska, att, såsom vid sisthållne riksdag föreslagits, mildring deruti är af rättvisa och billighet
förestafvad ?»

Det justerade och numera till trycket befordrade protokollet meddelar
om öfverläggningen och resolutionon i denna fråga följande:

»Herr Landssekreteraren Wallenberg, ansåg, att, äfven om man måste
erkänna eganderättens helgd såsom en af samhällsordningens grundpelare,
voro likväl förändringar i den rigtning frågan antydde af olika tidsförhållanden
och naturlig rättskänsla oundgängligen påkallade, enär dels olikheten i
penningevärden och betingelserna för penningförvärf förr och nu i hög grad
förändrat beskaffenheten i och för sig af sjelfva förbrytelsen, som för den
skull borde vara beroende mindre på värdet af det olofligen tillgripna än på
Bill. till Bilcsd. Prof. 1884. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 11 Höft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.

de omständigheter, under hvilka tillgreppet skett; dels det vore för rättskänslan
i högsta grad upprörande, att den, som genom bedrägeri eller till
och med, hvad som i andra länder anses synnerligen försvårande, genom tillgrepp
af anförtrodt gods, sätter sig i besittning af annans egendom till värde
af hundratusentals kronor, går fri från straff, derför att målsegaren finner
sin uträkning med att icke åtala honom, på samma gång den, som äfven
under de mest förmildrande omständigheter olofligen tager annans gods till
värde öfver femton kronor, icke allenast måste af allmän åklagare åtalas,
äfven om målsegaren icke yrkar ansvar, utan äfven för sin jemförelsevis
obetydliga förseelse straffas svårare än den som genom vårdslöshet, oförsigtighet
eller försummelse är vållande till annans död, eller uppsåtligen misshandlat
annan, så att blott ringare skada följt; eller förfalskar, svikligen förbyter,
försnillar eller uppsåtligen förskingrar annans gods, som man till vård
emottagit, äfven om skadan deraf uppgår till tusentals kronor eller kan vara
oersättlig för dem, som gjort förlusten, hvarjemte straffet derför fortfarande
är i allmänna folkmedvetandet så vanärande att, äfven om det medborgerliga
förtroendet icke officielt är för alltid förloradt, det blifver förenadt med de
största svårigheter att i verkligheten återvinna sådant; dels ock att vördnaden
för gällande, dagligen tillämpad lag måste betänkligen förslappas, om
den vore så sträng att, såsom nu ej så sällan skedde, målsegare satte värdet
af det tillgripna öfver all rimlighet lågt, för att förbrytelsen skulle komma
att straffas blott såsom snatteri.

Herr Wallenberg ansåg fördenskull, att endast de omständigheter, under
hvilka tillgreppet föröfvats, men icke värdet af det tillgripna skulle bestämma
straffet, och ville följaktligen, att straffet för olofligt tillgrepp skulle bestämmas
till högst straffarbete och lägst böter, med rätt för domstolen att inom
denna vidsträckta latitud efter omständigheterna döma. Skulle dock en siffra
fortfarande böra angifva skilnaden mellan stöld och snatteri, föreslog han,
att beloppet sattes till etthundra kronor i stället för den nuvarande gränsen
femton kronor.

Herr Häradshöfding Stenberg erinrade, att orsaken dertill, att våra
förfäder så .strängt bestraffade stöld, var icke den, att brottet utgjorde ett
tillgrepp af annans egendom, utan derföre att de ansåge det röja ett fegt, lågt
och vanslägtadt sinne, sådant som kunde väntas af trålar, ej friborne män. Man
är skyldig lagstiftare mycken tack för det de alltjemt sökt bibehålla tanken
om det nedriga och föraktliga i detta slags brott. Att någon, drifven af
nöd, nu för tiden behöfver stjäla för att skaffa bröd åt sig och de sina, är
med hänsyn till tidens väl ordnade fattigvård uti hvarje kommun föga tänkbart.
Jag skulle derföre, om det gälde, aldrig .vara med om en förmildring
af straffbestämmelserna uti 20 kapitlet Strafflagen, en förmildring som skulle

Motioner i Andra Kammaren, N:o 45.

11

komma många att tro, att detta brott uti lagstiftarens ögon förlorat en stor
del af sin vederstygglighet, derefter det snart skulle falla uti jemväl allmänna
opinionen. Dessutom uppstod genom en partiel mildring en rubbning uti
hela det system, på hvithet, vår nu gällande strafflag är byggd, eller sjelfva
proportionsläran mellan brott och straff. ::j Den tyska strafflagen utaf den
26 Februari 1876, den nyaste jag känner, är i fråga om stöld och försnillning
mildare än den svenska. Hvad samhället derpå vinner, torde vara problematiskt.
'' Man ser på den tilltagande mängden af bedrägerier, oredlighet och
vårdslöshet uti konkurser, hvarthän en mindre välbetänkt, kanske obetänksam
lagstiftning leder. Bedrägerier, vårdslöshet och oredlighet emot andra voro fordom
de största sällsyntheter. Huru är det nu? — Motsatsen härtill. Man bör vara
mån om att bibehålla det svenska namnet, detta fideikommiss uti vår hand, rent
och skärt. Anfallet mot det ifrågavarande kapitlet härleder sig troligen ifrån
pojken i Stockholm, som dömdes till några månaders straffarbete för det han
klättrade öfver eu mur i uppsåt att stjäla, men hade otur att ej påträffa
mera än ett ägg.

Sedan Herr Wallenberg förklarat, att hans åsigt om straffbestämmelsernas
för »stöld och snatteri» grymma och drakoniska karakter vore vida äldre
än händelsen med »pojken i Stockholm» och daterade sig ända från den tid,
då han såsom polismästare i lmfvudstaden ofta nog sett de bedröfligaste följder
af en lagstiftning, som, huru färsk den än då var, redan den tiden mera
än en gång tvungit honom att blunda för lagbestämmelser, Indika, i all sin
stränghet utan urskilning tillämpade, skulle för alltid förstört mången obetänksam
ungdoms hela framtid, samt Herr Ordföranden yttrat sin mening
vara, att straffbestämmelserna äfven för andra brott, än dem 20 kapitlet
Strafflagen upptager, borde mildras och Strafflagen omarbetas, samt att den
af Herr Wallenberg föreslagna ändringen borde i sammanhang dermed verkställas
i nämnde kapitel, förklarades såsom mötets beslut att besvara frågan
med ja och såsom sin egen mening acceptera Herr Wallenhergs ofvan anförda
åsigt.

*) En sådan proportionslära finnes numera allestädes. Sylla, död 78 f. Chr., var
den förste som införde denna lära uti Rom. Beccaria föreslog jemväl en straffskala, men
ansåg den icke fullt utförbar. Blackstone betraktade en sådan skala för eu romantisk idé.
Franklin giilade den.