Motioner i Andra Kammaren, N:o 44

Motion 1908:44 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

I

X:o 44.

Af herr G. A. Åhlstr&nd, om anläggning af en statsbana från Ålfsby
station till Piteå.

Som bekant föreslog Kung!. Maj:t uti en till nästlidna års Riksdag
aflåten proposition, n:o 161, Riksdagen att, under förbehåll om iakttagande
af vissa villkor om markupplåtelse m. m. besluta anläggning af
bibanor från Bastuträsks och Ålfsby stationer å norra stambanan till
Skellefteå och Piteå, för hvilka bägge banor fullständiga af kostnadsförslag
åtföljda planer förelågo, samt att för 1908 anvisa ett anslag af
800,000 kronor till påbörjande af Skellefteåbanan, under det däremot
intet anslag begärdes för banan Ålfsby—Piteå. Med anledning af sistnämnda
omständighet tillät jag mig i afgifven motion föreslå, att jämväl
för Piteåbanans påbörjande måtte anvisas ett liknande anslag söm det
för banan till Skellefteå äskade. En motionär i Första Kammaren, herr
Lars Berg, föreslog, att det af Kungl. Maj:t för 1908 begärda anslaget
skulle lika fördelas mellan bägge banorna. I enlighet med statsutskottets
hemställan biföll emellertid Riksdagen endast Kungl. Maj:ts förslag
angående banan Bastuträsk—Skellefteås anläggning samt anvisade
det för dess påbörjande begärda anslaget, men afslog Kungl. Maj:ts och
motionärens förslag rörande banan Ålfsby—Piteå.

_ Detta Riksdagens beslut, hvarigenom det äldre, mer än dubbelt
folkrikare Piteå förmenades den förmån, som beskärdes den yngre och
mindre systerstaden, framkallade inom det förstnämnda samhället och
de trakter, hvilka Ålfsby Piteåbanan skulle komma att genomlöpa, en
besvikenhet, så mycket större, som man på grund af under det föregående
decenniet gifna löften och vidtagna åtgärder haft grundad anledning
att vänta, att de bägge banorna skulle samtidigt beslutas och
samtidigt påbörjas. Riksdagens beslut var emellertid .ej blott egnadt
Bill, till BiJcsd. Prot. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft, (fris 44-47.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, Ko ii.

att hos dem, som det närmast rörde, väcka bedröfvelse; det var enligt
min och mångas uppfattning; att beklaga äfven från synpunkten af
statens välförstådda intresse.

När jag redan nu tillåter mig att åter bringa inför Riksdagen
frågan om anläggning af denna bana mellan Ålfsbyn och Piteå stad,
är det alltså icke blott såsom lokalpatriot, utan såsom förespråkare för
ett verkligt riksintresse jag tager till orda; och från bägge dessa synpunkter
gör jag det, i känslan af, att bär är fara i dröjsmål.

Att en bibana från norra stambanan till Piteå måste komma till
stånd, och att den bör hafva den af Kungl. Maj:t föreslagna sträckningen,
därom råder väl full enighet. Såväl järnvägsstyrelsen som regeringen
hafva uttalat sig härför, och vid debatten i Andra Kammaren
förliden riksdag förklarade vice talmannen och vice ordföranden i statsutskottet
sig vara öfvertygade därom, att eu statsbana Ålfsbyn Piteå
snart skulle komma till stånd. När emellertid järnvägsstyrelsen ansåg
sig vid fråga om samtidigt byggande af de bägge banorna till Skellefteå
och till Piteå böra afstyrka detta och för det dåvarande endast tillstyrka
byggandet af den ena, och när Kungl. Maj:t i enlighet därmed af Riksdagen
blott begärde anslag för påbörjande af den ena banan, skedde
det, emedan man till följd af nödvändigheten att tillgodose andra järnvägsbehof
ej ansåg, att vi hade råd att bygga bägge banorna samtidigt.
Om de skäl, som anfördes för det företräde, man därvid gaf Skellefteåbauan,
saknar jag numera all anledning att yttra mig. Att dessa skäl
icke vägde synnerligen tungt, blef emellertid, såsom jag tror, till fullo
uppvisadt såväl af herr Lars Berg m. fl. i Första Kammaren som af mig
i den andra.

Hvad nu beträffar det skälet, att vi ej skulle ha råd att bygga de
bägge bibanorna samtidigt, så synes det mig, som om man snarare
kunde sätta i fråga huruvida vi ha råd att låta det anstå längre med
att bereda Piteå stad och Piteälfvens floddal den enda möjlighet, som
kan gifvas dem, ej blott till utveckling af deras naturliga resurser,
deras handel och näringar, utan rent ut till förebyggande af det ekonomiska
och kulturella förtvinande, hvartill, sedan stadens och den kringliggande
ortens handels- och afsättningsområde genom stambanans tillkomst
betydligt inskränkts, denna landsdel, som nu, sedan Skellefteåbanans
anläggning påbörjats, befinner sig i den mest tillbakasätta
undantagsställning, annars synes dömd, och hvartill de betänkligaste
tecken allt tydligare visa sig.

Vid frågans behandling i Andra Kammaren förliden riksdag påpekade
jag, hurusom Piteå stadsfullmäktige i skrifvelse till Kungl. Maj:t

Motioner i Andra Kammaren, N;o 44.

3

framhållit, livilket afbräck för stadens ekonomiska lif och vidare förkofran
norra stambanans framdragande, utan att staden tillika erhållit
järnvägsförbinbelse med densamma, åstadkommit, i det att staden därigenom
hotades med förlust af en betydlig del af sitt dittillsvarande
handelsområde och redan såg sin handel inskränkt hufvudsakligen till
kustlandet. Det vore af största vikt, att staden genom järnvägsförbindelse
med stambanan sattes i tillfälle att återvinna, hvad den sålunda
förlorat, äfvensom att denna förbindelseled komme till stånd, medan
ännu handeln och rörelsen med lappmarken och de öfre delarne af
kustsocknarne för alltid frångått staden. Och att det verkligen, hvad
Piteå stad beträffar, är fara i dröjsmål, ådagalägges ytterligare af sjunkande
fastighetsvärden och minskade inkomster af handel och näringar
med däraf följande minskning i bevillningen, något, som ju också
direkt kommer staten vid.

Hvad den angränsande landsbyggden angår, äro förhållandena
fullt ut så sorgliga. Bristen på kommunikationer utöfvar en rent af
förlamande inverkan. Hvad Piteå socknemän i sin skrifvelse till järnvägskommittén
1906 yttrade, att nämligen ett ytterligare uppskof med
den för deras jordbruk så viktiga banan komme att ha till följd en afmattning
af jordbruket och en tilltagande emigration, har, sedan genom
1907 års Riksdags beslut hoppet att i en nära framtid få den väntade
banan till stånd förbleknat, i påfallande grad besannats. Då afsättningsmöjligheter
saknas, kan jordbruket icke löna sig; befolkningen, som i
följd däraf ser framtiden mörk, lämnar hemmanen åt sitt öde och
emigrera i ökadt antal. Bland arbetarna råder en allmän brist på
arbetsförtjänst, och deras belägenhet är mycket bekymmersam. Komme
här järnvägsbyggnad till stånd, läge däri för dessa arbetslösa skaror
en stor välsignelse.

I denna den allmänna upplysningens tid vore det sällsamt, om
statsmakterna skulle med likgiltighet åse, hurusom en hel landsända
med en kraftig, idog och intelligent befolkning och rika naturliga
resurser ginge tillbaka i välstånd och kultur och huru denna befolkning
lämnade fäderneslandet för att söka sin lycka i landet på andra sidan
Oceanen, där redan alltför många af Sveriges bästa söner och döttrar
sökt sig ett nytt hem. Det vore så mycket sorgligare, som den befolkning,
hvarom här är fråga, är varmt fästad vid fädernejorden och icke
begär bättre än att få möjlighet att med skälig vinst bruka sin torfva
och bryta ny bygd. I den af milkontrollören A. d’Ailly på uppdrag
af järnvägsstyrelsen verkställda utredning, som finnes intagen sid. 44—48
i Kungl. Maj:ts härförut omnämnda proposition n:o 161 till 1907 års

4

Motioner i Andra Kammaren, N;o 44.

Riksdag, framhålles, att inom de trakter, banan komme att genomlöpa,
finnas stora arealer odlingsbar mark af utmärkt beskaffenhet, och att
intresset för nyodling är mycket stort bland befolkningen. Men utan
järnvägen, som ensam kan bereda afsättningsmöjligheter för jordbrukets
alster, blir naturligtvis detta intresse ofruktbart. Man emigrerar i stället.
D’Ailly nämner också, att en vid Storfors anlagd ångkvarn, afsedd för
förmalning af 50,000 tunnor spannmål årligen, måst nedläggas af brist
på kommunikationer. Detta torde för öfrigt icke vara någon enstaka
företeelse, och visst är, att de förutsättningar för ortens utveckling i
industriellt hänseende, hvilka förefinnas, icke kunna tillgodogöras, så
länge järnväg saknas.

Dessa förutsättningar, liksom jordbrukets och dess binäringars
utvecklingsmöjligheter, äro ingalunda små. I detta såväl som i andra
hänseenden kan till förmån för Piteåbanan åberopas allt hvad som
anförts för Skellefteåbanan. Den rika tillgång till naturkraft, som de
inom banans trafikområde belägna vattenfallen erbjuda, torde, om banan
kommer till stånd, ej länge komma aft ligga obegagnad.

Emellertid behöfver man icke i fråga om den trafik, som kan
vara att för den nya banan påräkna, hålla sig hufvudsakligen till hvad
framtiden kan lofva. Flera näringsgrenar gifva redan eller skola i och
med banans tillkomst blifva i stånd att gifva det utbyte, hvarigenom
betydlig trafikinkomst tillförsäkras såväl denna bana som stambanan.
Ett kändt faktum är, att Piteådalen utgör Norrbottens i jordbrukshänseende
— såväl med hänsyn till jordens bördighet som befolkningens
idoghet och kunnighet — förnämsta region; och då Luleå älfdal omöjligen
kan förse Luleå, Boden, Gellivare, Kiruna m. fl. orter med deras
behof af jordbruks- och särskildt ladugårdsprodukter, så blefve det
naturligtvis i första hand den närmast liggande Piteådalen, som härvid
komme att spela hufvudrollen. Invid Piteå stad och närmaste omnejd
finnas för närvarande eller funnos i fjol 11 mejerier och inom hela Piteå
socken, hvars befolkning uppgår till 20,000, finnes ett 30-tal mejerier.
Ett betydligt fiske bedrifves i Piteå skärgård; enligt d’Aillys redogörelse
hade under de närmast föregående tio åren den årliga fångsten i medeltal
utgjort 520,000 kilogram, och af brist på inlandskommunikationer
hade betydande order blifvit outförda. I närheten af banans blifvande
ändpunkt vid Piteå finnas 8 stora sågverk och ett flertal andra industriella
anläggningar. Sin hamn och seglingsrännan till densamma har
Piteå stad med stora kostnader fördjupat och förbättrat.

En vidare detaljering torde vara obehöflig. Man har den mest
grundade anledning att å den ifrågasatta banan vänta en afsevärd såväl

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

5

gods- som persontrafik. Och att därigenom äfven trafiken å stambanan
kommer att ökas, säger sig själft. Detta, äfvensom banans betydelse
i öfriga hänseenden, framhölls kraftigt af chefen för civildepartementet
i hans yttrande till statsrådsprotokollet vid ärendets föredragning den
19 april 1907.

Såväl med hänsyn till stadens och ortens som till statens intresse
bör något ytterligare uppskof med denna banas anläggning icke förekomma.
Hvad särskildt beträffar dess betydelse för utvecklingen af
stambanans trafik, är det ju klart, att ju förr den blir färdig, desto
bättre. Och att låta ortens jordbruk och näringar aftyna, dess befolkning
utvandra till Amerika och stadens handel gå tillbaka, innan man
beslutar sig för banans anläggning, måste betecknas som dålig ekonomi.
Då ej heller för närvarande andra kraf på anslag till järnvägar ställa
sig hindrande i vägen, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen måtte besluta anläggning af en
statsbana från Ålfsby station å norra stambanan till
Piteå stad på de villkor, som finnas angifna i Kungl.
Maj:ts nådiga proposition n:o 161 till 1907 års Riksdag,
samt för påbörjande däraf för år 1909 anvisa ett
belopp af 800,000 kronor, att utgå från riksgäldskontoret.

Stockholm den 22 januari 1908.

Albin Ahlstrand.

Uti motionen instämma:

Pehr Svensson. Linus Lundström. Fr. Berglund.

L. J. Carlsson.

G. Kronlund.