Motioner i Andra Kammaren, N:o 43

Motion 1897:43 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

9

N:o 43.

Af herr 0. A. Ericsson i Of vanmyra, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ny
förordning ang. inkomstbevillningen.

Behofvet af en förbättrad skatte- eller bevillningslagstiftning har inom
landet länge gjort sig gällande. Redan den 28 oktober 1890 tillsatte
Kongl. Maj:t en komité för afgifvande af förslag till vissa ändringar i gällande
bevillningsförordning. I den af Kongl. Maj:t till 1892 ars urtima
Riksdag framlagda finansplan gjordes äfven uttalanden om behofvet af förändring
i samma förordning, och den 27 november samma ar aflät Riksdagen
en skrifvelse till Konungen, hvari Riksdagen uttalade såsom sin åsigt,
att det starkare anlitandet af den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande, som enligt omnämnda finansplan skulle komma att ega rum,
oeftergifligt förutsatte en revision af bevillningsförordningens bestämmelser
i syfte bland annat så väl att åvägabringa en mera likformig tillämpning
af förordningen som ock att särskildt med beskattning på ett verksammare
sätt än för närvarande egde rum träffa vissa inkomstarter och så vidt möjligt
fördela skattebördan efter hvars och ens förmåga att bära. I anslutning
till detta uttalande utarbetade också en af Kongl. Maj:t tillsatt komité
ett förslag till förordning angående inkomstbevillning af den 2 november
1894. Detta förslag afser borttagande af den nuvarande fastighetsbevillningen
och dess ersättande med en i vissa afseenden med nuvarande inkomstbevillning
likartad bevillning för inkomst af fast egendom, införande
af ren inkomstbevillning för afkastning af skog utöfver husbehofvet, förBih.
till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

höjning i bevillning för inkomst af kapital, beskattning af den utdelning,
delegare i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande bank uppbär från bolaget
eller banken, medgifvande i större utsträckning än för närvarande af
afdrag vid inkomsttaxering för ränta å skuld samt införande af obligatorisk
sjelf deklaration. Men då de myndigheter, som blefvo hörda öfver förslaget,
hade olika uttalanden om dess lämplighet, tillsatte Kongl. Maj:t den
11 september 1895 ytterligare en komité att granska detsamma. Majoriteten
i sistnämnde komité afstyrkte dock förslaget i dess hufvudsakliga delar,
och sedan dess har veterligen intet åtgjorts. Det går likväl icke an
att lägga en dylik fråga å sido, synnerligast som Konung, regering och Riksdag
samstämmigt gifvit löften och uttalat sig för en rättvisare skattereform.
Genom den vid 1892 års urtima riksdag utsträckta värnpligten pålades
det svenska folket en ny stor börda, hvilken träffade lika tung oafsedt
bärkraften, lika för både rik och fattig. Man insåg och erkände då, att
eu skattereform hade ännu större skäl för sig. De mindre lyckligt lottade i
samhället borde erhålla lättnad i sina utskylder, och vill jag här särskildt
framhålla en grupp af dessa små, hvilka enligt omnämda förslag af 2
november 1894 skulle erhålla en berättigad rättelse i skatteväg, men som
deremot senaste komité helt och hållet lemnat åt sitt öde, nemligen de små
jordbrukarne. Desse hafva hittills icke blifvit ihågkomna med någon som
helst lindring, oaktadt vår gällande bevillningsförordning medgifver befrielse
och afdrag i skattebördan för en del andra, hvilka vanligtvis i många
hänseenden hafva sin ekonomi långt fördelaktigare. Här bör man komma
till likställighet, ty såsom det nu är, är det rent af oförsvarligt att utpressa
skatter af dem, som stå på gränsen att erhålla fattighjelp; ja till och med
familjer, som fattigvårdsstyrelser anse böra erhålla fattighjelp t. ex. för att
hålla sina barn i den lagstadgade folkskolan, äro pligtige att utan afdrag
betala skatt för sin lilla torfva; är detta rimligt och kan det försvaras, då
man å andra sidan befriar kapitalister, hvilka hafva omkring 10,000 kronor
utlånta? Man har genom bevillningsfritt afdrag och skydd o. s. v.
sökt hjelpa alla andra, men dessa, hvars jordlotter oftast äro så små, att
innehafvarne med bästa vilja under umbäranden och släp icke kunna lifnära
sig på desamma, de hafva hvarken åtnjutit det ena eller det andra.
Men pa detta sätt kan man icke fortsätta att behandla en redbar, idog
och på sina ställen ganska talrik medborgarklass. Att nedtrycka desse och
göra dem vanlottade, som hittills, bidrager till att desse små hemmansegare
och lägenhetsiennhafvare mer och mer minskas och deras egolotter inför -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

11

lifvas med de stora skogsbolagens egendom. De sjelf ständiga och fria småbönderna
förvandlas till slafviska statare. Och på detta sätt motverka regering
och Riksdag sina egna beslut och önskningar, nemligen att genom
upplåtande af små egolotter bereda egna hem åt arbetare, ty så länge icke
dessa små hem i skatteväg likställas med andra beskattningsföremål, blifva
de i längden mindre begärliga, och, som sagts, denna klass af medborgare
förminskas i stället för att ökas. Sa hafva vi hört att det gatt
i Norrland och så går det nu med stora steg i Dalarne.

Skäl kunde ock här anföras för en del andra i meranämnda förslag
föreslagna reformer och ändringar i bevillningsförordningen, men da förslaget
hufvudsakligen är bygdt på Riksdagens förut gjorda uttalanden, torde
det vara obehöfligt att upprepa "desamma. Jag vill endast framställa den önskan,
att ett förslag till förordning angående inkomstbevillning grundadt
såväl på Riksdagens förut gjorda uttalanden härutinnan som för öfrigt på
billighet och rättvisa måtte snarast möjligt af Kongl. Maj:t för Riksdagen
framläggas till pröfning och antagande. Jag hyser nemligen det hopp, att
Riksdagen i olikhet med den senaste komitén, som behandlade denna fråga,
skall antaga och ej förkasta nödiga reformer endast derför att man ej har
utsigt att nå det tänkbaraste bästa.

Måhända skall det vid ett antagande af ett dylikt förslag befinnas
nödigt att antaga en särskild på förordningen om allmänna bevillningen
icke hvilande kommunalskattelag, men då särskild motion derom nu är afgifven
till Riksdagen, har Riksdagen äfven tillfälle att pröfva den frågan.

Med anledning af hvad jag sålunda i största korthet anfört, vågar jag
vördsamt föreslå,

det Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes med första till Riksdagens antagande framlägga
förslag till förordning angående inkomstbevillning.
grundadt på Riksdagens förut gjorda uttalanden.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 27 januari 1897.

Ollas A. Ericsson.