Motioner i Andra Kammaren, N:o 43

Motion 1892:43 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

7

N:o 43.

Af herr grefve H. E. G. Hailliltoil, om skrifvelse till Kong!. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag till ändring
i lagstiftningen rörande äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

År 1884 aflat Riksdagen till Kongl. Maj:t en skrifvelse om framläggande
af förslag till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning
angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

I denna skrifvelse anföres, huru som Riksdagen, efter sorgfällig
pröfning af hithörande förhållanden, kommit till den åsigt, att nu gällande
lagstiftning bör ändras till öfvei’ensstämmelse med vissa grunder, hvilka
i skrifvelsen angifvas sålunda:

l:o) I den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som hustru
före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärf^ må mannen ej
ega giftorätt, hvadan sådan rätt icke heller bör tillkomma hustrun i
mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig ränta och afrad
af dylik egendom varder under lösören räknad.

2:o) Gift qvinna bör berättigas att sjelf förvalta den egendom,
som är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord
förbehålla sig sådan rätt.

3:o) Mannen må icke hafva magt att utan hustruns samtycke
bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller jord
och hus i staden.

4:o) Hustrun bör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom
svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest
hon icke sig dertill uttryckligen förbundit.

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

5:o) Derest under äktenskapet mannen i andra fall, än det i 11
kap. 5 § giftermålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf
användt makarnes gemensamma egendom i boet, skall jemväl sådant
vid delning eller arfskifte å hans lott räknas; börande motsvarande lagbestämmelse
gälla för hustru, som under äktenskapet med dylik egendom
guldit sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt sig enskild
fördel.

Hvad Riksdagen sålunda påj^rkat vann så till vida Kongl. Maj:ts
bifall, att Kongl. Maj:t den 30 augusti 1884 uppdrog åt nya lagberedningen
att afgifva förslag till de förändrade bestämmelser angående
äkta makars inbördes egendomsförhållanden, hvartill Riksdagens skrifvelse
kunde föranleda. Lagberedningen afgaf ock sedermera den 1
juli 1886 förslag i ämnet, fotadt på de af Riksdagen godkända grunder,
hvarvid lagberedningen bland annat framhöll, att vigten af de skäl,
som blifvit för Riksdagens yrkanden anförda, icke kunde ur erfarenhetens
synpunkt bestridas. Öfver lagberedningens förslag afgaf högsta
domstolen utlåtande den 15 november 1888.

Då ärendet derefter å nyo föredrogs inför Kongl. Maj:t den 31
december 1891, fann Kong]. Maj:t emellertid, enligt hvad nyligen försports,
det sålunda verkstälda lagstiftningsarbetet icke böra läggas till
grund för någon framställning till Riksdagen, utan uppdrag åt lagberedningen
att utarbeta förslag till ändring i gällande bestämmelser angående
boskilnad och dermed sammanhängande lagstadganden, som
kunde finnas erforderliga i syfte att dels lättare tillfälle till vinnande af
boskilnad måtte beredas hustru, dels hustrus eller enkas betalningsansvarighet
för gäld, som mannen ensam ådragit det gemensamma boet,
måtte inskränkas eller undanrödjas.

Kongl. Maj:t har sålunda visserligen lika med Riksdagen funnit
en reform på nu ifrågavarande område af behofvet påkallad, men deremot
ansett denna reform böra gå i en helt annan rigtning än den, för
hvilken Riksdagen uttalat sig och i hvilken lagberedningens ofvannämda,
på Kongl. Maj:ts befallning framlagda förslag utarbetats.

Hvilken åsigt man nu än må hysa om ändamålsenligheten af
detta Kongl. Maj:ts beslut, synes det dock icke kunna leda till något
i praktiskt hänseende önskvärd! resultat, derest man för närvarande
skulle påyrka ett uttalande från Riksdagens sida rörande de delar af
lagstiftningen, hvilka direkt beröras af lagberedningens 113m uppdrag,
utan torde dermed under alla förhållanden höra anstå, till dess frukterna
af detta lagstiftningsarbete föreligga. Ett annat förhållande synes
deremot ega rum i fråga om de två punkter i 1884 års riksdagsskrivelse,

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

hvilka beröra helt andra områden än det, inom hvilket lagberedningen
nu fått sig förelagdt att arbeta, nemligen yrkandena att giftorätt i stadsfastighet
i vissa fall icke vidare skall ega rum, samt att mannen ej ma
ega rätt att utan hustruns särskilda medgifvande föryttra eller förpanta
boets fasta egendom. Bestämmelser härom kunna uppenbarligen meddelas,
utan afseende å hvad Riksdagen en gång kommer att besluta
med anledning af lagberedningens blifvande förslag. Emellertid kan
det icke ifrågasättas, att Riksdagen nu utan vidare skulle för sin del
antaga det förslag till ändrad lydelse af de nuvarande stadgandena i
giftermålsbalkens 10 kap. § 2 och 11 kap. § 1, hvilka återfinnas i lagberedningens
utlåtande af den 1 juli 1886, enär ett genomförande af
dessa båda förslag uppenbarligen påkallar åtskilliga ändringar af andra
delar af sistnämnda kapitel, hvilka delar dock på det närmaste beröras
af det lagstiftningsarbete, som nu anförtrotts åt lagberedningen. Å
andra sidan synes det, just med hänsyn till sistberörda omständighet,
vara mindre ändamålsenligt, att lagberedningen nu utarbetar ett förslag
till ändring af 11 kapitlets stadgande^ utan att dervid taga hänsyn
till Riksdagens år 1884 aflåtna skrifvelse, i vidare mån än. som
kan föranledas af föreskriften, att lagberedningens förslag skall innehålla
bestämmelser, hvarigenom hustrus eller enkas betalningsansvarighet
för gäld, som mannen ensam ådragit det gemensamma boet,
inskränkes eller undanrödjes. Ty häraf kan uppenbarligen följa, att,
äfven om Riksdagen i öfrigt anser det på lagberedningens arbete grundade
förslaget ändamålsenligt, Riksdagen likväl finner sig förhindrad
att godkänna detsamma förr än det ännu en tredje gång af lagberedningen
omarbetats med tagen hänsyn till Riksdagens uttalade önskan
i fråga om giftorätten i stadsfastighet och mannens befogenhet att föryttra
eller förpanta egendom, hvari hustrun eger giftorätt. På grund
häraf har jag, under förutsättning att Riksdagen fortfarande vidblifver
sin en gång, efter omsorgsfull pröfning, angifna ståndpunkt, trott det
ur flere synpunkter vara ändamålsenligt att ifrågasätta en utsträckning
af det uppdrag, som nu lemnats lagberedningen, jemväl till utarbetandet
af förslag i ofvan angifna syfte.

Beträffande förslaget att giftorätt icke vidare skulle ega rum i
stadsfastighet, som den ena maken före eller under äktenskapet ärft
eller förut förvärft, anföres i Riksdagens skrifvelse följande:

»En sådan bestämmelse upptogs så väl af lagkomitén som af lagberedningen
uti de af dem angifna förslag till giftermålsbalk (7 kap.);
och åberopar Riksdagen den motivering, som lagkomitén lemnade för
sitt förslag härutinnan och hvilken var så lydande:

Bill. till Biksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Höft.

2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

»Ehuru lagen., förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd
jord å landet, eller i den, som endera maken före giftermålet der förvar
fvat, har den likväl medgifvit giftorätt i all både ärfd och förvärfd
fastighet i stad, utan- åtskilnad om förvärfvandet skett före eller efter
giftermålet. Lagstiftaren har utan tvifvel utgått från den synpunkt,
att hus och tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste
förmögenhet, men att deremot å landet, der näringssättet egentligen
bestode i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta
egendom, som således åt honom eller hans slägt borde förvaras.
I fråga om giftorätt emellan makar har dock komitén vid ämnets närmare
granskning icke kunnat godkänna denna skilnad. När bolaget
emellan, makarne uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga
insatserna, som böra sammanblandas, utan det är förkofringen
eller hvad under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfälda
boet. Man skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar
eller annan lös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början
medförde, om det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet
deraf; men hvad angår fast egendom, vare sig å landet eller i
stad, så kan för detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man följaktligen
måste låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka
förord ega rum, huru vida hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom
införes må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot
oförhindrad att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan
i afseende på fastighet. Genom det att man undantager viss egendom
från samfälligheten, afskär man alla anspråk af ena makens skyldeman
pa sådan egendom tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnes
egen böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt
bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen
med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras
egendom kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas
till personer i en annan slägt.

Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och på
landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande samt
ansett tillräckligt .utrymme vara lemnadt åt makarnes inbördes välvilja,
när dem blifvit tillåtet att efter eget behag medelst förord eller testamente
gifva hvarannan del i all deras egendom och att för åtnjutande
deraf sjelfve utstaka vilkoren.»

Riksdagen vill endast härtill lägga, att, om det redan i och Rusig.
måste vara önskligt, att all fastighet, vare sig å landet eller i stad,
i civilrättsligt hänseende varder likstäld, det nu torde vara desto mera

Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

11

påkalladt att låta den enda i nämnda hänseende ännu qvarstående skilnad
falla, som inga skäl längre torde kunna anföras för dess bibehållande.
»

I fråga åter om förslaget att inskränka mannens befogenhet att
utan hustruns medgifvande föryttra eller förpanta boets fasta egendom,
heter det i samma skrifvelse:

»En sådan föreskrift skulle i Riksdagens tanke vara egnad att i
många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantnings- eller bytesaftal
om fast egendom, som samfäldt tillhörde båda makarne, och dymedelst
åt boet och barnen rädda sådan egendom. Då derjemte makarne, åtminstone
i allmänhet hafva lika lott i fast egendom, hvari giftorätt
eger rum, synes det ock vara af billighet och rättvisa mot hustrun
påkalladt, det äfven hon får hafva sitt ord med vid sådana aftal om
samfäld fast egendom, som här ofvan nämnts. I allmänhet lärer ej
heller vid ingåendet af dylika aftal någon svårighet möta att inhemta
hustruns samtycke, och åtminstone torde en sådan svårighet ytterst
sällan vara oöfvervinnelig.»

De anmärkningar mot dessa båda förslag, hvilka framstälts inom
högsta domstolen, synas, der de icke utgått från en från Riksdagens
principielt afvikande uppfattning om lämpligaste sättet att ordna egendomsförhållandena
inom äktenskapet, mera afse förslagens formulering
än deras innebörd, och torde derför vid en förnyad omarbetning kunna
undvikas, derest de befinnas befogade, särskildt om lagberedningen erhåller
full frihet att ur förslagen draga alla nödiga konseqvenser.

Till äfventyrs skulle, mot hvad jag sålunda ansett mig böra föreslå,
kunna invändas, att äfven om lagberedningens uppdrag utvidgas
på nu angifna sätt, lagstiftningsarbetet likväl lemnar åtskilliga bland
de mest öfverklagade missförhållandena oberörda; och att det på grund
häraf kunde sättas i fråga, om man ej, i stället för att syssla med
partiella reformer, borde i ett sammanhang underkasta hela vår lagstiftning
om egendomsförhållandena inom äktenskapet och hvad dermed
står i samband en grundlig revision. Härtill vill jag endast anmärka,
att en sådan mera omfattande revision åtminstone tillsvidare
undanskjutits genom Kongl. Maj:ts den 31 december 1891 fattade beslut,
samt att det, särskildt under sådana förhållanden, dock ingalunda
kan anses ovigtigt, derest i lagstiftningen inrymmas stadganden, hvilka,
såsom de nu ifrågasatta, innebära ett erkännande af tva så vigtiga
grundsatser, som att äktenskapet icke bör onödigtvis rubba förut bestående
eganderättsförhållanden, och att hustrun bör ega ett ord med

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.

i laget, då det gäller förmögenhetstransaktioner, hvilka kunna sätta
familjens hela ekonomiska existens på spel.

På nu anförda skäl får jag alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anv
hålla, att Kongl. Maj:t ville, i sammanhang med det

förslag till ändring af boskilnadsförordningen ny. m.,
om hvars utarbetande Kongl. Maj:t fattat beslut den
31 december 1891, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af lagstiftningen
rörande äkta makars inbördes egendomsförhållanden,
att, på sätt Riksdagen uti skrifvelse i ämnet den 7
maj 1884 ifrågasatt, giftorätt icke må ega rum i den
fasta egendom i stad eller å stadens mark, som den
ena maken före eller under äktenskapet ärft eller
förut förvärft, samt att mannen icke må hafva magt
att utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller
sälja boets fasta egendom å landet eller jord och hus
i staden, äfvensom till de ändringar af lagstiftningen
i öfrigt, hvilka häraf finnas påkallade.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 27 januari 1892.

Hugo E. G. Hamilton.