Motioner i Andra Kammaren, N:o 42

Motion 1896:42 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 42.

1

N:o é2.

Af herr P. Waldenström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning, om och i hvad mån alkoholism
kan betraktas såsom en sjukdom.

Då den åsigten allt mer gör sig gällande, att dryckenskapen icke
blott är en last, äfven om den i regeln börjar såsom en last, utan en
sjukdom, hvilken bör såsom sådan behandlas, så torde tiden vara inne
att tänka på, hvad staten må kunna göra för att bereda alkoholister
den sjukvård, som de behöfva, ehvad det nu bör ske genom särskilda
vårdanstalter eller genom särskilda afdelningar af de sjukvårdsanstalter,
som redan finnas.

År alkoholismen en verklig sjukdom, så synes det icke vara
lämpligt att söka bota densamma genom borgerliga straff, såsom böter
och fängelse, hvarigenom den vanligen redan fattige drinkaren och hans
familj endast ännu mer utarmas, och ej blott det, utan äfven förnedras
till oberäknelig skada för hans karakter, som, redan förut svag, än mer
försvagas genom känslan af att vara utstött och föraktad.

Så mycket mer torde det vara det allmännas pligt att här hjelpande
ingripa, som det allmänna har så stora inkomster af handeln med
de drycker, som utgöra källan till alkoholismen.

Enär emellertid saken ännu icke fått en sådan utredning, som
torde vara nödig såsom grundval för en statsåtgärd i antydda syfte,
och då svårligen någon annan än Kongl. Maj:t kan åstadkomma en
tillfyllestgörande utredning, så anhåller jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa, det ville Kongl. Maj:t låta utreda, om och
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft. (N:is 42—51.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, K:o 43.

i hvad mån alkoholism kan betraktas såsom en
sjukdom, samt hvad som i sådant fall kan och bör
från statens sida göras för att bereda alkoholister
nödig sjukvård.

Stockholm den 25 januari 1896.

P. Waldenström.

N:o 43.

Af herr 0. Pörssoil i Killebäckstorp, om ändrad lydelse af
15 kaj). 2 <$'' rättegånysbalken.

I 15 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, att »de, som för andra
må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige
män». Detta stadgande tolkas numera af vissa domstolar ej så strängt,
att icke jemväl qvinna får uppträda såsom ombud, liksom qvinligt testamentsvittne
har förklarats gilt, trots lagens föreskrift, i 16 kap. 1 §
ärfdabalken, om vittne af två gode män. Andra domstolar deremot
hålla strängt på ordalydelsen och fordra, att ombud måste vara man.
för erhållande af enighet i rättskipningen får jag, som finner att qvinna
bör uti ifrågavarande afseende vara likstäld med man, vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade för sin del besluta sådan
ändring i 15 kap. 2 § rättegångsbalken, att hinder ej
må i lagens ordalydelse finnas derför, att jemväl
qvinna, som besitter de i lagrummet omförmälda egenskaper,
må kunna för andra tala och svara, eller
att anförda stadgande i 15 kap. 2 § rättegångsbalken
erhåller följande förändrade lydelse: De, som