Motioner i Andra Kammaren, N:o 42

Motion 1892:42 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 42.

5

arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade
lagbestämmelser i syfte att bereda verksamt
skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Om remiss till lagutskottet anhålles och lemnas samma utskott
full rätt att, med bibehållande af motionens syfte, i densamma göra
nödiga redaktionsförändringar.

Stockholm den 26 januari 1892.

Nils Wallmark.

Uti förestående motions syfte instämma:

J. E. Wikstén. J. A. Lundström. L. O. Carlsson. N. Boström.

N:o 42.

Af herr J. Broillée, om upphäfvande af tullen ä bröd, fläsk och
stanniol.

Efter vunnen erfarenhet bör man nu kunna utan all tvekan påstå,
att lifsmedelstullarne framför alla andra tullar äro en obillig beskattning,
emedan de lägga de tyngsta bördorna på de svagaste skuldrorna
och sålunda drabba ojemnt och orättvist. Detta visades visserligen redan
1888, då dessa tullar pålades, men ifrarne för dem påstodo bestämdt,
att erfarenheten skulle blifva en helt annan. Det har nu emellertid
gått så långt, att det berättigade i krafvel, på lättnader i fråga om tullbeskattningen
å de vigtigaste af lifsmedlen tillvunnit sig erkännande
till och med inom Kongl. Maj:ts regering, och sjelfva trontafet bebådade
»betydliga nedsättningar för 1.892 i tullsatserna å vissa slag af spanmål».

Det förnämsta skäl, som år 1888 anfördes inom riksdagen för
lifsmedelstullars påläggande, var nemligen, att spanmålen vore så billig,
att det icke lönade sig för jordbrukarne att odla den, om man icke

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 42.

genom tull kunde uppbringa den till högre pris, har nu helt och hållet
bortfallit, sedan spanmålsprisen förlidet år sprungit upp till en sådan
höjd och ännu alltjemt äro så höga. Det är sålunda ingen obillig fordran
från de kroppsarbetande klassernas sida att få bort den konstlade
fördyringen af sin brödföda; och deras djupa, enstämmiga klagan bör
göra sig gällande och vinna gehör hos lagstiftaren. Det var ju också
uteslutande såsom skyddstull man införde spanmåls- och brödsäastullen
och icke ^såsom finanstull; men såsom skyddstull kan den vid nu rådande
höga pris icke på något sätt försvaras, då den bereder ett fåtal större
jordbrukare icke skydd, utan en oskälig vinst på de obemedlades bekostnad.
Dessutom anser jag det vara af mycken vigt, att redan nu en
återgång i vissa fall sker till det gamla, bepröfvade systemet med tullfrihet
å de oundgängligaste af folkets födoämnen, emedan jag fruktar,
att det kan blifva svårare att längre fram åvägabringa nödiga ändringar.
Då lifsmedelstullarne infördes, förutsade man, att de millioner, som de
skulle komma att tillföra statsverket, skulle inverka menligt på statshushållningen
genom att fresta till slöseri med statsmedel. Dessa förutsägelser
hafva sedan i fullaste mått besannats, i det att statsutgifterna
hafva stigit utan hejd. Men med hvarje år, som går, blir eu
återgång till de gamla, sundare hushållningsprinciperna svårare. Derför
är det af allra största vigt för staten att med allra första frånsåga
sig denna inkomst, hvars förderflighet är lika stor, vare sig man betraktar
den från finansiel eller från social synpunkt.

Hvad jag här ofvan anfört gäller hufvudsakligast spanmålstullen,
men äfven om fläsktullen. I öfrigt anhåller jag få hänvisa till motiveringen
mot denna tull i min motion n:o 1Ö under förra riksdagen.

Med stöd af hvad jag här anfört, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen ville upphäfva tullen å: Bröd, andra
slag; Fläsk, andra slag; Spanmål, omalen: Råg, Hvete,
Korn, Ålder; Spanmål, malen: mjöl och gryn, alla slag.

Stockholm den 26 januari 1892.

J. Bromée.

J. Nordin.

Häruti instämma:
1\ Norberg.

Gunnar Eriksson.