Motioner i Andra Kammaren, N:o 41

Motion 1892:41 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 41.

N:o él.

Af herr N. Wallllliirk i Smedsbyn, om ändrad lagstiftning i fråga
om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Under åberopande af de motioner jag i Riksdagens Andra Kammare
framlagt åren 1888 och 1891 med förslag om ändring eller tilllägg
uti gällande lagbestämmelser för att bereda bättre skydd för får
och öfriga hemdjur mot skada af hundkreatur, får jag, som erfarit den
tillfredsställelsen, att lagutskottet i samma motioners syfte hemstält om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, äfvensom att Andra Kammaren bifallit
denna lagutskottets hemställan, återigen framlägga samma förslag under
förhoppning om att Första Kammaren, som vid sista riksdagen med 4
rösters majoritet afslog frågan, nu skall, efter moget öfvervägande,
förena sig om förslagets antagande.

De olägenheter och de skäl, som förut framhållits för behofvet af
ändrad lagstiftning uti ifrågavarande afseende, qvarstå ännu och blifva
för hvarje år allt större och större, och på dessa skäl får jag vördsamt
föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta antingen
en lagbestämmelse af innehåll: »att en hvar, som genom
uraktlåten vård af hundkreatur vållar att detsamma
inkommer å andras egor, hvarest hemdjur beta,
gör sig förfallen till böter intill 50 kronor», eller, i
likhet med lagutskottets i denna fråga förut beslutade
hemställan, beslutar att aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta ut -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 42.

5

arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade
lagbestämmelser i syfte att bereda verksamt
skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Om remiss till lagutskottet anhålles och lemnas samma utskott
full rätt att, med bibehållande af motionens syfte, i densamma göra
nödiga redaktionsförändringar.

Stockholm den 26 januari 1892.

Nils Wallmark.

Uti förestående motions syfte instämma:

J. E. Wikstén. J. A. Lundström. L. O. Carlsson. N. Boström.

N:o 42.

Af herr J. Broillée, om upphäfvande af tullen ä bröd, fläsk och
stanniol.

Efter vunnen erfarenhet bör man nu kunna utan all tvekan påstå,
att lifsmedelstullarne framför alla andra tullar äro en obillig beskattning,
emedan de lägga de tyngsta bördorna på de svagaste skuldrorna
och sålunda drabba ojemnt och orättvist. Detta visades visserligen redan
1888, då dessa tullar pålades, men ifrarne för dem påstodo bestämdt,
att erfarenheten skulle blifva en helt annan. Det har nu emellertid
gått så långt, att det berättigade i krafvel, på lättnader i fråga om tullbeskattningen
å de vigtigaste af lifsmedlen tillvunnit sig erkännande
till och med inom Kongl. Maj:ts regering, och sjelfva trontafet bebådade
»betydliga nedsättningar för 1.892 i tullsatserna å vissa slag af spanmål».

Det förnämsta skäl, som år 1888 anfördes inom riksdagen för
lifsmedelstullars påläggande, var nemligen, att spanmålen vore så billig,
att det icke lönade sig för jordbrukarne att odla den, om man icke