Motioner i Andra Kammaren, N:o 40

Motion 1901:40 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

5

N:o 40.

Af herr C. W. HultstGill, angående beviljande af viss ersättning eller
och årlig pension åt förre godsegaren Frithiof Sandberg.

»Konungen eger att i brottmål göra nåd, mildra straff samt återgifva
ära och till kronan förverkadt gods». Så lyder, som bekant, benådningsrättens
grundsats i vår regeringsforms 25 §. Denna benådningsrätt
hvilar på den förutsättningen bland andra, att det af domstolarne för en
viss förbrytelse utmätta straff understundom kan i tillämpningen visa sig
vara större, än straffets ändamål kräfver, och detta ändamål vinnes, äfven
om straffmättet minskas eller straffet helt och hållet efterskänkes. Benådningsrätten
är alltså ämnad att supplera strafflagstiftningen och förebygga
onödig hårdhet i behandlingen af dem, som förbryta sig mot samhällets
lagar. Utöfningen af benadningsrätten är emellertid förenad med
störa vanskligheter. Det gäller att afgöra, huruvida det redan utståndna
straffet kan för den brottsliga viljans undanrödjande hafva varit till fyllest,
så att brottslingen i fråga kan beräknas, derest straffet eftergifves, komma
att för framtiden föra ett lagenligt lif. Då man för bedömande häraf
är hänvisad endast till yttre fakta och ej kan med någon större grad af
tillförlitlighet vinna kännedom om brottslingens inre, äro misstag vid benådningsrättens
tillämpning ej uteslutna, och det kan allt för lätt inträffa,
att nåd förunnas en brottsling, hos hvilken den genom brottet ådagalagda,
samhällsvådliga viljan med oförminskad kraft fortlefver och hvars benådning
således utsätter samhällets medlemmar för brottsrisker, som genom
brottslingens qvarhållande i fängelset kunnat förebyggas. Särskildt i fråga
om gröfre brottslingar, framför allt dem, hvilkas brottsliga vilja pröfvats
vara af sådan styrka och intensitet, att lifstids straffarbete blifvit dem
ådömdt, kan benådningen medföra stor fara för samhällets öfriga. medlemmar.
Redan detta innebär efter min uppfattning ett åsidosättande af

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

samhällsmedlemmarnes rätmättiga anspråk på skydd till lif och egendom,
och man kunde ur denna synpunkt vara frestad ifrågasätta, huruvida benådning
af lifstidsfångar verkligen är förenlig med statens pligt att skydda
sina medlemmar mot förbrytelser; i hvarje fall synes rättvisan fordra, att
staten sjelf åtager sig ansvaret för de olycksdigra följder, som af benådningen
kunna härflyta. Eljest uppstår det betänkliga förhållandet, att enskilda
kunna få lida för de misstag vid benådningsrättens utöfning, som
af staten begås, och det kan ej vara staten värdigt att på enskilda öfverflytta
ansvaret och risken för statens egna åtgärder. Min mening är alltså,
att staten ej må återskänka en lifstidsfånge friheten, med mindre staten
sjelf åtager sig att ersätta all skada, som den benådade genom brottsliga
handlingar kan komma att tillfoga enskilda samhällsmedlemmar. Billigheten
och rättvisan uti denna min uppfattning torde för en hvar vara
uppenbar, och särskildt i nuvarande tid, då strömningar göra sig gällande
i rigtning att pålägga staten vårdnadspligt äfven efter bestraffningens fullbordan
gent emot sådana brottslingar, som i fängelset ådagalagdt synnerligen
samhällsvådlig viljerigtning, torde den af mig uttalade åsigten kunna
påräkna talrika och varma anhängare. Den omständigheten, att statens
ersättningspligt i ofvan antydda fall hittills ej kommit till uttryck i lagstiftningen
och att således någon juridisk rätt att af staten utfå ersättning
för af benådad lifstidsfånge tillfogad skada ej förefinnes, bör ej undanskymma
rättmättigheten af anspråket på sådan ersättning, och jag vågar
således hysa den förvissningen, att Riksdagen skall befinnas villig att bifalla
det förslag, jag har för afsigt att framställa, och hvilket går ut pa
beviljande af skadeersättning åt en person, som af benådad lifstidsfånge
tillfogats svårt lidande och svår kroppsskada. Det fall, jag åsyftar, inträffade
den 14 juni 1877 å egendomen Skeen i Sunnerbo härad af Kronobergs
län, hvilken egendom då egdes af godsegaren Frithiof Sandberg. De
närmare omständigheterna vid brottets begående kunna inhemtas af ransakningsprotokollen,
hvilka af mig skola tillställas vederbörande utskott;
jag nöjer mig derför att ur det i målet förda polisförhörsprotokoll här
anföra följande:

»Protokoll, hållet i Skeen den 15 juni 1877.

Sedan hos undertecknad denna dag anmälts, att herr patronen F.
Sandberg i Skeen sistliden gårdag blifvit svårt misshandlad af en frigifven
fästningsfånge, instälde sig undertecknad t. f. kronofogde nu härstädes
för att anställa polisförhör, vid hvilket förhör äro närvarande herr patron
F. Sandberg, hvilken till följd af det honom öfvergångna våldet är sängliggande,
Magnus Pettersson i Hallarp och drängen Magnus Magnusson i
Skeen jemte åtskilliga andra personer.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

Herr patron F. Sandberg upplyser, att sistlidne gårdag hade till
Skeen ankommit två personer, en man och en qvinna, Indika, sedan de
å gästgifvaregården köpt och förtärt bränvin, infunnit sig hos herr fabrikören
N. C. Sandberg och betlat, och då patron F. Sandberg, som är
tillsatt tillsyningsman för Skeens rote, förehållit dem det orätta härutinnan,
hade mannen, hvilken uppgaf sig heta Magnus Dahl eller Lindgren
från Hallands län, utfarit i otidigheter, hvarför Sandberg fann sig befogad
att forsla dem till närmaste kronobetjening, men under färden dit och då
de tillryggalagt 0,5 mil, hade Dahl, som satt bredvid Sandberg, af den
medföljande qvinnan begärt och erhållit ett matknyte, hvarur han, som
haft detsamma under fotsacken, upptagit en större täljknif, med hvilken
han tilldelat Sandberg först ett sår i ansigtet samt omedelbart derefter
ett annat i venstra armen, och aflemnades till bestyrkande häraf ett så
lydande läkarebevis.

»Efter denna dag verkstäld besigtning å patron Frithiof Sandberg i
Skeen, som af en frigifven fästningsfånge, hvilken han för kringstrykande
fasttagit för att öfverlemna i kronobetj eningens händer, blifvit svårt sargad
med en af denne innehafd spetsig knif, får jag härmed intyga, att
herr Sandberg lider af följande skador: ett omkring 4 tum långt sår, börjande
strax under venstra örat samt gående snedt uppåt och framåt ansigtet
något under ohbågen, djupast under örat, samt å venstra armen ett
omkring 10 tum långt sår, börjande på öfverarmens utsida ett par tum
ofvan armbågsleden och gående tvärs öfver leden, utan att hafva inträngt
i ledgången, fortsättande 3 tum nedåt underarmen, der det tvärt afviker
åt dennes utsida, hvarest muskellagret är djupt genomskuret.

Tillika synes nära midten af underarmens insida ett hål, hvarigenom
knifspetsen sannolikt först utträngt, innan knifven efter en ny vridning
åter utdragits. De genomskurna musklerna äro svårt sargade och en
stark blödning har egt rum ur begge såren.

De begge yttersta tingrarne å venstra handen äro bortdomnade och
fullständigt förlamade. Ehuru jag anser mig kunna hoppas, att de undfångna
skadorna icke äro af lifsfarlig beskaffenhet, anser jag mig för
närvarande icke kunna bestämdt uttala, om de komma att efter sårens
läkning medföra för framtiden (kvarstående menliga följder, såsom fortfarande
förlamning af fjerde och femte tingrarne å venstra handen. Detta
får jag härmed på aflagd embetsed intyga. Skeen den 14 juni 1877.
G. B. Knös.»

Efter antecknandet häraf förekallades Magnus Dahl, hvilken om sina
lefnadsöden lemnade följande uppgift: att han är född den 7 februari
1819 i Drengsereds socken i Hallands lån af föräldrarne Johan Dahl och

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

Anna Andersdotter, hvilka båda äro döda; han vistades hos fadern, till
dess han uppnatt 22 års ålder, då han af Vestbo häradsrätt dömdes för
l:sta resan stöld till 8 dagars fängelse vid vatten och bröd, 1841 dömd
för rån, 1842 tilltalad och 1844 dömd för mord och 3:dje resan stöld till
lifstids straffarbete, frigafs från Varbergs fästning den 12 juni 1875, efter
hvilken tid han icke haft något stadigt hemvist. Dahl erkänner, att han
begått omförmälda våldet mot Sandberg, men visar icke någon ånger öfver
brottet. Drängen Magnus Magnusson, som varit närvarande, då brottet
skedde, berättar härom lika med Sandberg. Med anledning af hvad som
sålunda förekommit, varder Magnus Dahl eller Lindgren härmed förklarad
häktad, och kommer han att införpassas till länsfängelset i Vexiö för
undergående af ransakning vid Sunnerbo häradsrätt. — — — — —

Som ofvan C. N. Granqvist».

Såsom af det anförda framgår, var det Sandberg ågångna våldet af
svåraste art. Att de tillfogade skadorna förorsakat Sandberg stadigvarande
men, kan ock inhemtas af de båda intyg, som uti bil. A. och B.
åtfölja denna motion.

Af brottslingen kunde naturligtvis ej något skadestånd utfås, och
Sandberg är alltså ännu* i dag i saknad af all ersättning för sitt lidande.
Att han ända hittills underlåtit att hos statsmagterna göra framställning
om sådan ersättnings utbekommande, har berott dels derpå, att han
hittills varit i ekonomisk betryggad ställning och således ej varit i trängande
behof af statens understöd, dels ock hufvudsakligen derpå, att statens
ersättningsskyldighet i ifrågavarande fall först under senare tid kan
antagas hafva inträngt i allmänna rättsmedvetandet. Tiden har sålunda
först nu synts gynsam för en framställning om ersättnings utfående, och
dertill kommer, att hans ekonomiska ställning under de senare åren undergått
väsentlig försämring.

Hvad beträffar beloppet af den ersättning, som skäligen bör tillkomma
Sandberg, kan analogi lämpligen hemtas från den uppskattning af
skador, som olycksfallsförsäkringsbolagen tillämpa vid bestämmande af invaliditetsersättning.
Enligt mig meddelade upplysningar beräknas invaliditetsersättningen
för förlust eller obrukbarhet af venstra armen till 45 %
af försäkringssumman. För Sandberg i hans egenskap af egare till en
mycket stor egendom torde, då hänsyn jemväl tages dertill, att han haft
en alldeles ovanligt stor familj att försörja — han har uti sitt äktenskap
haft 20 barn, af hvilka 14 ännu lefva — olycksfallförsäkringsbeloppet för
att kunna bereda honom skälig ersättning i händelse af inträffade olycksfall
ej hafva kunnat sättas lägre än 20,000 kronor, hvilket också är det
belopp, för hvilket Sandberg några år efter ifrågavarande brotts begående

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

9

lät olyckfallsförsäkra sig. Efter denna beräkningsgrund skulle ersättningen
för skadan i venstra armen uppgå till 9,000 kronor. Tages så i beräkning
såret å kinden och de svåra smärtor, Sandberg fått uthärda — jag
fäster uppmärksamheten dervid, att såret å kinden först efter 20 år läktes
och • detta först efter genomgången operation — bör en ersättning af 10,000
kronor en gång för alla eller en deremot svarande årlig pension ej anses
förr högt tilltagen. Snarare är den beräknade ersättningen för låg i betraktande
deraf, att Sandberg under mer än 23 år efter skadornas erhållande
varit i saknad af all ersättning.

För att ej försvåra framgången åt min motion, anser jag mig emellertid
böra stanna vid ofvan angifna belopp.

Under åberopande af det anförda och med betonande deraf, att
Sandberg tillfogades ifrågavarande skador, dä han i egenskap af tillsyningsman
öfver försvarslösa personer var stadd i tjensteutöfning, får jag alltså
vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte bevilja förre godsegaren Frithiof
Sandberg, nu boende i Helsingborg, skadestånd för mot
honom den 14 juni 1877 af benådad lifstidsfånge begånget
våld antingen en ersättning en gång för alla af
10,000 kronor eller ock en årlig pension under hans
återstående lifstid af 1,000 kronor.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 22 januari 1901.

C. W. Hultstein.

Bil. A.

Vid denna dag företagen undersökning företedde förre godsegaren
herr Frithiof Sandberg från Helsingborg följande sjukliga förändringar,
uppkomna enligt uppgift efter honom år 1877 öfvergånget yttre våld. Å
venstra armbågsregionen synes ett omkring 21 cm. långt, temligen bredt,

Bill. till Rikad. Prof. 1901. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

ox''egelbundet ärr, snedt förlöpande från venstra öfverarmens nedre yttre
del öfver armbågen till underarmens undersida.

Hela venstra handen är något liten och förkrympt i synnerhet i utbredningsområdet
af armbågsnerven (nervus ulnaris), så att 4:de och än
mer 5:te fingret är atrofiskt. A venstra tinningstrakten och angränsande
del af venstra kinden förefinnes ett oregelbundet ärr, uppkommet efter
yttre skada enligt uppgift vid samma tillfälle som skadan å venstra armbågen.
Vid tiden för sårets eller skadans tillkomst skall svårighet för
dess läkning förelegat, så att under flera år ett ständigt öppet sår förefunnits
vid venstra tinningen. Vid af undertecknad den 14 mars 1898
företagen undersökning af såret befans det vara säte för en kräftartad
växt, för hvilken tillstötande komplikation nämnde herr Sandberg å härvarande
lasarett (från den 14/3 98 till den 23A 98) operativt behandlades.
På grund af ofvanstående får jag således intyga, att Sandberg, förutom
den tidsförlust, som vållats honom i och för nämnda skadors och komplikationers
läkning, äfven på grund af de, i följd af skadorna å armbågsregionen
tillkomna förändringarne i venstra handen, i den män de kunnat
vålla det, varit till arbetsförmåga nedsatt.

Ljungby den 8 september 1900.

A. v. Wachenfelclt.

Lasarettsläkare.

Vidimeras:

Axel Jonsson. G. Lundberg.

Bil. B.

Att f. godsegaren Tycho Frithiof Sandberg, född den 8 juli 1841,
den 14 juni 1877 blef lömskt öfverfallen af en frigifven lifstidsfånge, som
tillfogade honom tvenne knifhugg, det ena bakom venstra ögat med skärsår
öfver kinden nedåt halsen, det andra å venstra armen med påföljd,
att arm och hand blefvo förlamade; att hugget vid ögat icke kunde fullständigt
läkas på öfver 20 års tid; att läkaren, som skötte Sandberg, till
mig yttrade, »att såren voro så svåra, att Sandberg hade sin ovanliga fy -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

11

siska styrka och absoluta nykterhet att tacka för lifvets, att denna olycka
för Sandbergs ekonomi hade ödesdigi’a följder, helst som han hade med
sin hustru tjugu (20) barn.

Detta varder på begäran betygadt.

Stockholm, Kungsholmen den 10/i2 1900.

P. J. Rydeman.
Kyrkoherde.
(Sigill.)

Vidimeras:

Axel Jonsson. G. Lundbery.