Motioner i Andra Kammaren, N:o 40 (Motion 1894:40 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

N:o 40.

Af herr 0. Anderson i Hasselbol, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utredning och förslag, afseende införande
af vilhorliga sträf domar.

Jag tillåter mig härmed förnya min vid förlidna års riksdag
väckta och då af Andra Kammaren bifallna men af Första Kammaren
afslagna motion rörande s. k. vilkorligt domfällande.

Det vilkorliga domfällandet har, såsom jag förut erinrat, numera
under olika formel- införts i staten Massachusetts i Nordamerika, i Belgien,
i Frankrike och i England samt i flera bland de engelska koloniema.
^ öfverallt, der man pröfvat dess verkningar, har man, enligt
hvad jag förnummit, varit mycket tillfredsstäld dermed och mycket
prisat dess välsignelsebringande inflytande. Förunderligt är det då i
sanning, att man här i landet icke ens vill anse saken förtjena en närmare
utredning. Ty obestridligt lär väl vara, ätt vi ingalunda sakna
anledningar dertill.

Lagutskottet vid 1893 års riksdag har visserligen, under hänvisning
till diskussion r vid juristmötet i Köpenhamn, sökt bestrida
detta, och dervid bland annat uppgifvit? att den förnämsta anledningen
till det vilkorliga domfällandets införande i främmande länder varit att
söka i oviljan deröfver, att äfven den första gången till ett kortare

Motioner i Andra Kammaren, N:o éO.

fängelsestraff dömde i dessa länder utsatts för gemensamhetsfängelsernas
besmittande inverkan. Detta är dock till en början icke riktigt, ty
hvarken i Amerika eller ännu mindre i Belgien och, efter hvad jag tror,
icke heller i England lär något dylikt förekomma. Men derjemte innebär
detta påstående, enligt mitt förmenande, ett fullständigt förbiseende
af sakens rättsliga innebörd, som ligger deruti, att det första straffet
så ofta verkar raka motsatsen mot hvad det borde verka, alldeles oberoende
af, att den dömde icke insättes i gemensamhetsfängelse. Detta
fängelsestraff är nemligen ej tillräckligt långt och kan ej heller af lätt
insedda skäl göras tillräckligt långt för att hos den brottslige alstra
en djup ånger och en fast föresats att börja ett nytt lif. Men det är
deremot fullt tillräckligt för att på den sakfäldes panna, ofta för lifstid,
sätta brottets kainsmärke. Huru ofta inträffar det icke, att en yngling
just vid den ålder, då lagen anser honom fullt tillräknelig för sina gerningar
och i öfverensstämmelse dermed mot honom rigtar sitt straffhot
i hela dess vidd, faller offer för de frestelser, som just vid denna tidpunkt
i så rikt mått möta honom i lifvet, och mot hvilka han just då
ofta eger så ringa motståndskraft, och att han i följd häraf och i saknad
af ett godt föräldrahem, eller kanske rent af under inflytande af
ett dåligt sådant, råkar i dåligt sällskap och slutligen i ett ögonblick
af lättsinne förledes att deltaga i ett brott, som på några månader förflyttar
honom inom fängelsets murar? Det kan ju hända, att han genom
denna akt af rättvisa blir en bättre menniska. Men allt för ofta, olyckligtvis,
blir resultatet ett helt annat. När han utträder ur fängelset,
mötes han icke blott af samma frestelser och samma omgifning som
förut; han står derjemte inför något, som icke fans tillförene. Han har
blifvit brännmärkt såväl i sina egna som i andras ögon, och den som
kommer ut från fängelset finner svårligen någon lönande arbetsförtjenst;
arbetslösheten alstrar hos honom nöd, förtviflan och trots, och inom
kort hamnar han åter i fängelset, och sedan går resan raskt utföre, till
dess man står inför den förhärdade vanebrottslingen, det straffande
samhällets mest hopplösa företeelse.

Jag tror derför för min del, att man ingalunda med fog kan påstå,
att vi icke i vårt lands lagstiftning och deraf alstrade företeelser
hafva anledning att taga den af mig väckta frågan i allvarligt öfvervägande.

Jag tillåter mig ock erinra om ett beaktansvärdt uttalande i frågan
under debatten i Andra Kammaren ef en person, hvars omdöme
här var fackmannens. En dåvarande ledamot af kammaren, som är
chef för en af våra största fångvårdsanstalter, och som eger erfarenhet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

på detta område, yttrade nemligen bland annat: »Om en sådan lag,
som den nu ifrågasatta, skulle komma att införas, är jag alldeles förvissad
om, att en stor del af dessa unga brottslingar, som nu dömas
till fängelsestraff för mindre tjufnadsbrott, aldrig skulle återkomma till
domstolen. Ty jag öfvertygas derom, att den vilkorliga domen skulle
innebära ett tillräckligt korrektiv för dem, och på samma gång äfven
fästa föräldrarnes och målsmännens uppmärksamhet på, hvilken väg de
brottslige beträdt, och göra dem mera angelägna att följa och öfvervaka
dem.» Detta anförande af den erfarne fångvårdsmannen torde
äfven utgöra ett tillfyllestgörande svar på den af lagutskottet förlidet
år mot det vilkorliga domfällandet anförda invändningen, att det icke
vore nog kraftigt för att »göra intryck» på den brottslige. På ett annat,
af utskottet jemväl anfördt skäl, eller att den genom brottet förorättade
skulle känna sig upprörd öfver att »lagöfverträdaren lemnades
utan näpst», tillåter jag mig svara, att, om den förorättade kan vara
så tanklös och oförståndig, att han harmas öfver att den brottslige behandlas
på det sätt, som bäst synes möjliggöra hans förbättring, så bör
staten lemna detta utan allt afseende, enär det för staten måste vara
oändligt mycket vigtigare, att en ung brottsling blir räddad från lastens
bana, än att en dylik målsegande icke känner sig fullt tillfredsstäld.
Och hvad slutligen beträffar utskottets jemväl anförda invändning, att
det vilkorliga domfällandet skulle gifva anledning till en rättsolikhet i
behandlingen af lika svåra förbrytare, hvilken ej kunde undgå att såra det
allmänna rättsmedvetandet, så tillåter jag mig endast anmärka, att ett
sådant omdöme icke lär kunna fällas, med mindre man totalt förbiser
såväl syftet med som motivet för det vilkorliga domfällandet, samt att
det allmänna rättsmedvetandet i alla händelser antagligen icke skulle
uppröras öfver detta mer än öfver den så ofta förekommande företeelsen,
att två under lika omständigheter begångna och i öfrigt lika brott
af olika domstolar ådömas med högst olika straff.

Deremot erkänner jag villigt, att jag törhända i min vid år 1893
års riksdag väckta motion ifrågasatt en ej nog omfattande utredning.

På grund häraf och med vördsamt hänvisande i öfrigt till hvad
jag förut i mina vid 1890 och 1893 års riksdagar i ämnet väckta
motioner anfört, tillåter jag mig hemställa:

att Riksdagen må hos Konungen anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utreda och undersöka, i hvad
mån det i vissa utländska lagar stadgade vilkorliga

Bih. till RiJcsd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Käft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 40.

domfällandet må finnas lämpligt att i vår lagstiftning
införas, samt till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill en sådan undersökning kan föranleda.

Stockholm den 26 Januari 1894.

O. Anderson.

I motionens syfte instämma:

Carl Falk.

E. J. Ekman. A. F. Broström.

A. H. Göthberg.

A. Hedin. Carl Carlson Bonde.

Wilh. Nilson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1894.