Motioner i Andra Kammaren, N:o 3

Motion 1891:3 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

1

N:o 3.

Af herr E. J, Ekman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan.

I regeringsformens 16 § heter det, att Konungen skall ingens
samvete tvinga eller tvinga låta. Denna religionsfrihetens grundprincip
har dock hittills i många fall visat sig vara ett tomt ord. Så t. ex.
tvingas ännu vårt lands inbyggare att antingen förblifva medlemmar
af den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige eller ock af något annat
tillåtet kristet samfund. Frihet att öfvergå till ett dylikt samfund har
först genom 1873 års dissenterlag blifvit medgifven. Men dervid har
det ock förblifvit. Den religionsfrihet, som sålunda existerar, är högst
inskränkt. Någon fullständig finnes således icke ännu inom vårt land.
Och dock är detta ett kraf, som både efter gudomlig och mensklig rätt
förr eller senare måste tillfredsställas.

För staten måste det vara af största vigt att tillse, att dess inbyggare
beredas tillfälle att i de högsta af alla intressen kunna intaga
en ärlig och med samvete och öfvertygelse öfverensstämmande ställning,
emedan ett motsatt förfarande alstrar oärlighet och skrymteri, hvilket
allt i sin mån åter verkar demoraliserande inom andra områden.

För den privilegierade statskyrkan måste det verka ytterst förlamande
att nödgas inom sitt område behålla personer, som icke vidare
äro fästa vid henne med något tillgifvenhetens band, utan delvis eller
helt och hållet förkasta hennes religiösa uppfattning och institutioner.
Tillkommer då vidare det förhållandet, att denna kyrka utgifver sig för
att vara Kristi sanna kyrka, så är det i högsta grad förnedrande för
henne att i uppenbar strid med Kristi och apostlarnes lära (Matt. 18: 17;
llih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft. 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

Rom. 16: 17; 1 Kor. 5: 13; 2 Kor. 6: 14—17; 2 Tess. 3: 14) nödgas
i sin gemenskap behålla icke allenast sådana, som hafva med henne en
divergerande kristlig uppfattning, utan ock sådana, som uppenbart förneka
kristendomens fundamentalartiklar. Ett sådant förhållande måste
verka allt annat än välsignelsebringande för kristendomen sjelf.

Dessutom är det onekligen hvarje till mogen ålder kommen menniskas
obestridliga rätt att utan tvång af mensklig lag sjelf få bestämma
öfver sin religiösa ställning, synnerligen då ingen lag i sj elfva verket
kan hindra en person att hysa hvilken religiös uppfattning som helst.
Just derför är det ock ett faktum, att inom den evangelisk-lutherska kyrkan
i Sverige finnes en mängd medlemmar, hvilka i många stycken tänka
olika med henne, men som till följd af nu gällande lag tvingas att tillhöra
henne. Ja, det finnes inom henne icke så få personer, som befinna
sig på en helt och hållet utomkristlig ståndpunkt, hvilka med närvarande
lagstiftning icke kunna komma ut ur den svenska evangelisk-lutherska
statskyrkan. Det orimliga i ett sådant förhållande torde ligga i öppen
dag för hvar och eu. Och visst är, att ett sådant rättstillstånd icke
kan vara gagneligt vare sig för kyrka eller stat eller för dessa personer
sj elfva.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag i ödmjukhet
föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivongl. Maj:t
anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till
sådan ändring af kongl. förordningen af den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur
den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva
något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå, och
utan att han genom ett sådant steg förlorar några
medborgerliga rättigheter.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 23 januari 1891.

E. J. Ekman.