Motioner i Andra Kammaren, N:o 39 (Motion 1894:39 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

N:o 39.

Af herr C. Falk, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
framläggande af förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande
af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig frigifning.

Vid fjolårets riksdag yrkades i motion N:o 97 inom Andra Kammaren,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana föreskrifter
om verkställande af frihetsstraff, att den, som dömts till längre frihetsstraff,
måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande
i flere utländska lagar vore stadgadt, efter att hafva undergått större
delen af straffet i straffanstalt, kunna få aftjena återstoden af straffet
genom så kallad vilkorlig frigifning.

Till stöd för detta yrkande anförde motionären följande:

»Genom lagen den 29 Juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum, har en väsentlig förbättring kommit
vårt straffsystem till del. Utan tvifvel skall den omständighet, att för
framtiden så många jemväl bland dem, som dömts till längre frihetsstraff,
icke alls utsättas för gemensamhetsfängelsets besmittelse och
följaktligen ej heller vid återvunnen frihet i sin bestraffning hafva en
särskild anledning att uppsöka eller uppsökas af före detta kamrater i
straffanstalten, komma att utöfva ett gynsamt inflytande på återfallsprocenten.
Med fullt erkännande häraf lär väl dock ingen, som närmare
öfvertänkt detta ämne, vilja bestrida, att lagstiftaren fortfarande
hos oss alltför litet åtgjort för att förekomma återfall i brott, samt att
de erkännansvärda bemödanden i denna rigtning, hvilka fått sitt uttryck

Bill. till Rilcsd. Vrot. 1894. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft. (Ris 39, 40.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

i de privata fångvårdsföreningarna, under sakernas nuvarande ordning
alltför ofta blifva fåfänga, just emedan de sakna nödigt stöd i lagstiftningen.

Med hänsyn härtill har jag trott, att Riksdagen, hvars initiativ
man har att tacka för tillkomsten af 1892 års lag, äfven borde känna
sig manad att påyrka fortsatta reformer i samma rigtning.

Allmänt kändt är, att en bland de vanligaste anledningarna till
återfall i brott är den frigifnes oförmåga att efter utståndet frihetsstraff
åter finna sig till rätta i det borgerliga samhället samt att i öfverensstämmelse
härmed de första åren efter strafftidens slut för honom äro
de mest kritiska. »Samhällets ordentliga element sky honom», säger en
ansedd och sakkunnig författare — K. Krohne: Lehrbuch der Gefängnisskunde,
— »ingen vill upptaga honom, gifva honom arbete eller arbeta
i hans sällskap. Fångvårdsföreningarnas redligaste bemödanden
stranda på dessa svårigheter. I följd häraf förfaller den frigifne till
arbetslöshet, ett kringstrykande lefnadssätt och nöd; utstött ur samhällets
ordentliga kretsar, söker han ett hem i förbrytareverlden, som
mottager honom med öppna armar.»

Mot dessa vådor har man i nyare utländska strafflagar, efter hvad
det vill synas med framgång sökt ett korrektiv i den vilkorliga frigifningen.
I stället för att efter utståndet straff handlöst kasta den straffade ut i
samhället utan hänsyn till de svårigheter, hvilka der möta honom just
på grund af det undergångna straffet, har man stadgat, att, sedan brottslingen
i straffanstalten undergått större delen af det honom ådömda frihetsstraffet
samt dervid iakttagit ett tillfredsställande uppförande, må
han frigifvas på — försök och med risk att, derest han missbrukar sin
frihet, blifva återförd till straffanstalten för att der aftjena den del af
strafftiden, som vid hans lösgifvande återstod.

Äfven frånsedt denna risk är dock den vilkorligt frigifne icke en
fri man. Hans frihet är tvärt om inskränkt på flere sätt, i syfte att
hans uppförande må kunna noggrant öfvervakas, att han sjelf må ständigt
känna den fara han löper, om han icke iakttager de honom gifna
föreskrifterna, samt att den enskilda hjelpsamheten må med större förtroende
och utsigt till framgång kunna taga sig af honom. Han är med
ett ord fortfarande en till frihetsstraff hemfallen brottsling, ehuru han
erhållit rätt att aftjena en del af sitt straff under en mildare form, som
för honom underlättar möjligheten att återupptagas i samhället.

Väl är att märka, att de handlingar, genom hvilka den vilkorligt
frigifne kan förverka sin rätt att vistas på fri fot, icke äro egentligen
brottsliga gerningar — begår han brott, blifver han derför lagförd på

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

vanligt sätt och får särskildt aftjena straffet för detta och derjemte aftjena
den återstående delen af det äldre straffet — utan endast handlingar,
som antyda, att han icke förstår att begagna sin frihet. Sålunda
kan han återföras till straffanstalten, om han för ett supigt och
oordnadt lefverne, umgås med illa beryktade personer eller med ett ord
visar sig vara på väg att förfalla till ett lif, som måste leda till brottslighet.

Den vilkorliga frigifningen lär först hafva tillämpats i Australien
å de dit från England deporterade brottslingar. Men äfven sedan deportationsstraffet
upphäfts, har England bibehållit denna strafform, som
sedermera upptogs såsom sista länken i det kända irländska progressivsystemet
och som utgör nästan den enda del af detta system, hvilken
inför en längre tids erfarenhet stått profvet. Efter England lär Oldenburg
först hafva infört vilkorlig frigifning, derefter Sachsen 1862, Serbien
1869 samt åtskilliga kantoner i Schweiz. Sedermera har exemplet följts
af bland andra Tyska riket, strafflagen af den 15 maj 1871, Danmark,
förordningen af den 13 februari 1873, Ungern, strafflagen af den 27
maj 1878, Holland, strafflagen af den 3 mars 1881, Frankrike, lagen af
den 14 augusti 1885 samt Belgien, lagen af den 31 maj 1888. Senast
slutligen — så vidt jag har mig bekant — har detta institut upptagits
i den för Finland den 19 december 1889 utfärdade förordningen om
verkställighet af straff, äfvensom i Italiens nya strafflag af samma år.

Så vidt jag kunnat utröna, har omdömet om de resultat, hvilka
vunnits genom den vilkorliga frigifningen, allestädes varit gynsamt, och
de anmärkningar, som förekommit, hafva gält icke sjelfva principen
utan endast sättet för dess tillämpning i vissa länders lagstiftning. Såsom
ett afsevärdt uttryck för detta erfarenhetens vittnesbörd må här
erinras om att den internationella fångvårdskongressen i Stockholm år 1878
med mycken styrka uttalade sig för den vilkorliga frigifningen såsom
hvarken stridande mot straffrättens principer eller på något sätt minskande
domens betydelse samt för öfrigt erbjudande fördelar för så väl
samhället som de dömde.

Nuvarande chefen för svenska fångvården har äfven i ett år 1890
till Kongl. Maj:t ingifvet memorial — återgifvet i Holms Juridiska Arkiv,
afd. II, år 1889 — uttalat sig för den vilkorliga frigifningen. I detta
memorial framhålles för öfrigt äfven en synpunkt, som vid frågans bedömande
icke får lemnas ur sigte, nemligen den vilkorliga frigifningens
företräde framför benådningen. Jag tillåter mig, särskildt med hänsyn
härtill, att här återgifva en del af den i memorialet förekommande
motiveringen.

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

»Knappast torde jag», säger chefen för fångvården, »behöfva påpeka
den vigtiga skilnad, som förefinnes mellan vilkorlig frigifning och
vanlig benådning. Den senare kan icke gerna oftare användas utan att
menligt inverka på fångpersonalen och på samma gång skada domstolarnes
auktoritet; denna senare lemnas deremot af den förra fullkomligt
oberörd. Det straffmått som ådömts, blir genom mellankommen
benådning upphäfdt; den vilkorliga frigifningen erkänner deremot fortfarande
det ådömda straffmåttets befogenhet, om den än medgifver
fången en möjlighet att under en mildare form få aftjena någon del
deraf eller ock uppskjuta denna dels utkräfvande. Likasom lagstiftaren
nöjer sig med att bestämma ett minimum och ett maximum, derinom
lagskiparen vid bestämmandet af straffen för åtalade förbrytelser eger,
efter egen uppfattning af det för hvarje särskildt fall tillbörliga straffmåttet,
lämpa domen, må det ju ock medgifvas straffverkställaren att,
inom de af lagskiparen bestämda gränser, med hänsyn till den straffade
personens beskaffenhet, med eller utan mildring tillämpa straffet. Detta
är jemväl efter den vilkorliga frigifningen hotfullt öfverhängande, under
det deremot benådningen helt och hållet upphäfver det. I Braunschweig,
Hessen-Darmstadt, Baden, Österrike och äfven i Sachsen medgifves dock
den vilkorliga frigifningen under form af benådning. En sådan vilkorlig
benådning förekommer ock af gammalt här i Sverige, i sådana fall då
Eders Kongl. Maj:t af nåd återgifver lifstidsfångar friheten med föreskrift,
att om de begå brott, som störer allmänna säkerheten, de skola
fortsätta dem ådömdt lifstidsstraffarbete, dertill de ock, sedan domstol
i det nya målet ransakat och dömt, i sammanhang härmed förklaras
skyldige. Att ikläda den vilkorliga frigifningen denna tunga form, kan
dock icke vara lämpligt. Den torde böra, för att ej förlora sin rätta
karakter af en straffverkställighets- eller fångvårdsåtgärd, hållas fullkomligt
inom de administrativa myndigheternas råmärken. Efter af
fången biträdt, af direktören eller någon annan bland fängelse^enstemännen
framlagdt förslag, deröfver samtlige desse afgifva yttrande,
torde detsamma, till- eller afstyrkt af fångvårdsstyrelsen, böra ingå till
Eders Kongl. Maj:t, som beviljar eller afslår detsamma; och lärer en i
sagda ordning vilkorligt frigifven böra, der han utan att hafva begått
nytt brott, befinnes illa motsvara de förväntningar, på grund af hvilka
han frigifvits, efter underdånig anmälan af polismyndighet, af Eders
Kongl. Maj:t, så vida pröfningen af saken dertill föranleder, genast kunna
åläggas straffets fortsättande. Så skall tvifvelsutan säkrast bevaras metodens
karakter af en medgifven pröfningstid och undvikas den farliga
förblandningen med benådning.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

De bestämmelser rörande den vilkorliga frigifningen, hvilka upptagits
i den ofvan citerade finska lagen af år 1889 förekomma i dess
2 kapitels 13, 14, 15, 16, 17 och 18 §§, hvilka äro af följande lydelse:

.,ir,fn <r-r,‘ .''i-b .• ••• .! •• '' ,•! | ! .• 1

»§ 13.

Har den, som blifvit dömd till frihetsstraff i tre år eller derutöfver,
utstått tre fjerdedelar deraf, eller, om han blifvit dömd till tukthus
på lifstid, minst tolf år af strafftiden, och derunder förhållit sig så,
att ett ostraffligt lefverne kan med sannolikhet väntas af honom, och
finnes visshet, att han efter frigifning har ärlig försörjning, må han med
eget begifvande hos kejsaren och storfursten af direktionen för straffanstalten
föreslås att varda vilkorligen frigifven. Till sin hemställan
derom foge direktionen nödig utredning om fången samt insände sin
hemställan till fångvårdsstyrelsen, hvilken bör öfverlemna ärendet med
eget utlåtande till senaten, hvars justitiedepartement det tillkommer att
i saken förordna.

§ 14.

Förordnar senaten, att fånge skall vilkorligen frigifvas, tillställe
straffanstaltens föreståndare honom för hans återstående strafftid ett fripass,
hvari fången bör föreläggas:

l:o) Att med passet genast begifva sig till utsatt försörjningsort.

2:o) Att inom två dygn efter ankomsten dit, och sedan en gång
i hvarje månad, till påteckning uppvisa passet på landet hos länsmannen
och i stad hos borgmästaren, eller, der poliskammare finnes, hos
polismästaren.

3:o) Att under sin återstående strafftid, som bör utsättas i fripasset,
föra ett stilla och ostraffligt lefverne samt undvika sällskap af
illa beryktade personer, som ej äro hans nära anhörige; äfvensom

4:o) Att, då han ombyter vistelseort, hvilket ej får ske utan
vigtigare anledning, för påteckning uppvisa passet hos förenämnda polismyndighet
i den ort, der han vistats, samt sedan å den ort, dit han begifver
sig, så väl vid ankomsten som ock derefter en gång i hvarje
månad;

allt vid äfventyr, att, om något häraf åsidosättes, den vilkorliga
friheten är förverkad.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

§ 15.

Anser polismyndighet den, som frigifvits på vilkor, hafva annorlunda
än genom nytt brott förverkat den vilkorliga friheten, inberätte
saken med alla dess omständigheter till kejsaren och storfursten, hvarefter
senatens justitiedepartement eger efter pröfning afgöra, om den
frigifne må hafva förverkat den vilkorliga friheten, eller ej. Emellertid
må polismyndigheten taga den frigifne i fängsligt förvar, om synnerliga
skäl dertill äro. Har han föröfvat nytt brott, ankommer å den
domstol, som dömer deröfver, att tillika bestämma, om han må hafva
derigenom förverkat den vilkorliga friheten eller icke.

t* UV; .i-Mioij:** >• ‘ii; ;i‘M.riOJ? i i ■ i > ;i-'' ;( of-i: ?■*'' i!

§ 16-

Förklaras den, hvilken åtnjutit vilkorlig frihet, hafva förverkat
den, skall han åter insättas i straffanstalt för att undergå det straff,
som återstod, då han frigafs,

§ 17.

Har fånge blifvit vilkorligen frigifven och icke förverkat den vilkorliga
friheten, skall han anses hafva till fullo utstått det ådömda frihetsstraffet,
när tiden derför gått till ända.

§ 18.

När fånge på vilkor frigifves från straffanstalt, skola tillika med
fripasset hans penningar och öfriga tillhörigheter åt honom öfverlemnas.
Öfverstiga penningarna det belopp, som pröfvas åtgå under färden till
fångens hem- eller försörjningsort och hans vistelse der under första
tiden, skall återstoden af penningarna oförtöfvadt sändas, i fall hans
hem- eller försörjningsort är på landet, till kommunalstyrelsen derstädes,
men i annat fall till vederbörande magistrat, för att der efter hand
honom tillhandahållas.»

Jag har ansett mig böra återgifva dessa bestämmelser in extenso,
enär de synas mig dels vara af särskilt intresse såsom hemtade från

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

ett land, hvars lagstiftning har den närmaste frändskap med vår egen,
dels ock lemna en ganska fullständig och typisk bild af det ifrågasatta
institutet, sådant det af den moderna lagstiftningen utbildats. Detaljbestämmelserna
i olika länder förete naturligtvis åtskilliga skiljaktigheter.
De vigtigaste olikheterna förekomma i fråga om längden af de
frihetsstraff, med hvilka vilkorlig frigifning bör medgifvas, samt den de!
af strafftiden, som måste inom straffanstalt aftjenas. I England, der
vilkorlig frigifning blott förekommer vid »penal servitute», motsvarande
vårt straffarbete och hvars minimum af fem år, medgifves vilkorlig frigifning
för män intill 1/* af strafftiden och för qvinnor intill Va deraf.
Enligt den franska lagen åter kunna alla, som äro dömda till en eller
flere fribetstraff, vilkorligt frigifvas efter tre månaders fängelse, om
straffet är kortare än sex månader, men eljest efter att hafva uttjent
hälften af straffet i straffanstalt. Längre tid fordras dock för recidivister.
Enligt den ungerska lagen fordras för tillämpning af den vilkorliga frigifningen,
att domen lyder å straffarbete under minst tre år eller annat
frihetsstraff på mer än ett år samt att 3I* af tiden tillbragts i straffanstalt.
För lifstidsfångar fordras minst 15 års vistelse i dylik anstalt.
I Tyskland fordras fängelse- eller tukthusstraff på mer än ett år samt
aftjenande af 2/3 af den ådömda strafftiden. 1 Belgien slutligen kan
vilkorlig frigifning medgifvas vid alla frihetsstraff, så snart Vs af strafftiden
aftjenats, derest denna tredjedel öfverstiger tre månader eller vid
återfall sex månader. Vid straffarbete på lifstid fordras, att den i straffanstalt
tillbragta tiden öfverstiger tio och vid återfall fjorton år.

I allmänhet synes man dock numera vara ense derom, att vilkorlig
frigifning icke bör förekomma annat än vid något längre frihetsstraff,
men att å andra sidan England satt sin fordran på strafftidens
längd för högt.

Vidare förekomma skiljaktigheter med afseende å den tid, som
skall förflyta från frigifvandet till dess den frigifne blir verkligt fri,
men synes man äfven här i allmänhet vara ense derom, att ett ej allt
för kort minimum bör fastställas för denna pröfvotid. Olika bestämmelser
och åsigter finnas i fråga om, huruvida den vilkorliga frigifningen
bör medgifvas för alla kategorier af brottslingar, hvarjemte de
inskränkningar i friheten, som den vilkorligt frigifne måste underkasta
sig, äro mer eller mindre skiftande. Någon närmare redogörelse härför
torde dock i detta sammanhang ej vara erforderlig.

En synnerlig vigtig bestämmelse förekommer i § 13 af de här
ofvan återgifna finska stadgandena. För att en fånge skall ifrågasättas
till vilkorlig frigifning fordras bland annat visshet, att han har utsigt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

till »ärlig försörjning». Denna bestämmelse torde under en eller annan
form förekomma i alla lagar rörande vilkorlig frigifning och kan med
fullt skäl betecknas såsom sjelfva grundvalen för detta institut. Att
lösgifva en fånge utan denna visshet är allt för ofta detsamma som
visshet, att han förr eller senare skall återföras till fängelset. Tillämpningen
af den vilkorliga frigifningen ställer derför ett stort kraf på
den enskilda hjelpsamheten. Men ett sådant kraf kan här ställas, emedan
institutet äfven i hög grad underlättar denna hjelpsamhets sträfvanden.
Den vilkorligt frigifne, som tages om händer af en fångvårdsförening
eller eu enskild person, kommer i ett helt annat förhållande
till sin välgörare än den definitivt frigifne. Mot frestelsen att bryta de
ordnade förhållanden, i hvilka han af den enskilda hjelpsamheten försättes,
och åter hängifva sig åt forna förvillelser, står ständigt hotet
om att i sådant fall blifva återförd till fängelset och der få aftjena det
ådömda straffet till fullo. Genom detta hot har lagstiftningen gifvit den,
som vill taga sig af en vilkorligt frigifven, en viss garanti för dennes
goda uppförande; och en sådan frigifven är mer än andra beroende af
sin välgörares hjelp och derför äfven lättare att hjelpa. Erfarenheten
har också, enligt hvad sakkunnige författare intyga, ådagalagt, att den
villkorligt frigifne långt lättare än den definitivt frigifne finner arbete
och utkomst bland ordentliga menniskor. För våra redan ganska talrika
fångvårdsföreningar skulle derför införandet af vilkorlig frigifning utan
tvifvel blifva ett det kraftigaste och mest välkomna stöd i deras menniskovänliga
och för hela samhället så vigtiga arbete.

Slutligen vill jag endast framhålla, att införandet af vilkorlig frigifning
skulle dels medföra en ej obetydlig besparing för statsverket,
som befriades från kostnaden för de vilkorligt frigifnes underhåll, dels
ock bereda ett önskvärdt ökadt utrymme i våra straffanstalter.

Derest Riksdagen skulle dela min uppfattning rörande önskvärdheten
af den vilkorliga frigifningens införande, har jag trott, att Riksdagen
för närvarande borde endast uttala sig för sjelfva principen och deremot
öfverlemna åt Kongl. Maj:t att, efter verkstäld närmare utredning
och sakkunniges hörande, framlägga detaljeradt förslag i ämnet. Dock
har jag förestält mig, att Riksdagen borde bestämdt förorda vilkorlig
frigifning endast vid längre frihetsstraff, utan att för närvarande ingå i
något uttalande om den strafftid, som lämpligen bör sättas såsom minimum
för att sådan frigifning må förekomma.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

I sitt öfver motionen afgifna utlåtande (N:o 50) erkände lagutskottet,
att den fråga, som sålunda blifvit af motionären väckt, syntes
väl värd att blifva föremål för en noggrann undersökning från lagstiftarens
sida. På samma gång nemligen den vilkorliga frigifningen
för den friheten beröfvade brottslingen syntes utskottet böra blifva en
kraftig sporre att under fängelsetiden iakttaga ett godt uppförande,
vore den ämnad att utgöra en förmedling mellan fängelset och friheten
och således vidare utveckla den tanke, hvilken, såsom i motionen
nämnts, i vårt land erhållit uttryck i den s. k. vilkorliga benådningen.
Då den frigifne, derest han bröte mot de vilkor, hvarå friheten återgifvits
honom, blefve densamma förlustig och försattes tillbaka i straffanstalten
för att der till fullo aftjena sin strafftid, borde detta, enligt utskottets
åsigt, för honom blifva en stark väckelse till en lagenlig vandel
just under den period, som erfarenheten visat vara den för återfall
farligaste — tiden närmast efter frigifningen.

I trots häraf ansåg sig emellertid utskottet på skäl, till hvilka
jag nedan skall återkomma, böra afstyrka motionen; och blef densamma
ock i öfverensstämmelse härmed af Första Kammaren afslagen.
Andra Kammaren åter afslog utskottets hemställan och biföll motionen
efter votering, som utföll med 119 röster mot 67.

Att motionen, i trots af lagutskottets enstämmiga afstyrkande,
med så öfverväldigande majoritet antogs af Andra Kammaren, har
synts mig i och för sig utgöra ett talande skäl för dess återupptagande
redan vid innevarande riksdag. Och har jag, lifligt öfvertygad
om den ifrågasatta reformens stora betydelse och gagnelighet, så mycket
hellre ansett mig böra draga frågan under Riksdagens förnyade
ompröfning, som man af hvad vid fjolårets Riksdag passerade icke lär
kunna draga den slutsats, att någon obenägenhet emot nämnda reform
förefunnits vare sig inom Första Kammaren eller lagutskottet.

Lagutskottet afstyrkte nemligen motionen hufvudsakligen på den
grund, att Kongl. Maj:ts uppmärksamhet redan blifvit fäst på frågan
genom en år 1890 af chefen för fångvårdsstyrelsen ingifven skrifvelse,
deruti han förordat den vilkorliga frigifningen; vid h vil ket förhållande
utskottet ansåg den närmare utredning, hvartill nämnda skrifvelse
kunde föranleda, böra afvaktas, innan Riksdagen afgåfve något bestämdt
uttalande i ämnet. Detta skäl torde visserligen kunna försvaras
såsom motiv för utskottet att under många och hopade göromål fölen
gång undanskjuta pröfningen af en fråga, hvilken utskottet icke an Bih.

till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Käft. 2

Motioner i Andra Kammaren N:o 39.

ses höra till de mest brådskande, men lär i öfrigt svårligen kunna
anses hållbart, särskildt som det icke alls finnas någon säkerhet för
att chefens för fångvården skrifvelse framkallar någon utredning eller
eljest någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida, enär denna skrifvelse
i sjelfva verket icke innebar något förslag i ämnet, utan endast utgjorde
en framställning af vissa moderna reformer inom strafflagstiftningen,
hvilka chefen för fångvårdsstyrelsen funnit beaktansvärda och på grund
deraf ansett böra bringas till Kongl. Maj:ts kännedom; samt chefen för
fångvårdsstyrelsen derjemte i sin skrifvelse uttryckligen betonade, att
hvåd han anfört icke finge anses såsom någon framställning från fångvårdsstyrelsen.
Någon åtgärd med anledning af nämnda skrifvelse har
också, enligt hvad jag i justitiedepartementet inhemtat, icke heller under
år 1893 eller hittills blifvit af Kongl. Maj:t vidtagen.

titan tvifvel erfordras det, såsom lagutskottet i fjol framhöll,
för att den vilkorliga frigifningen skall medföra de dermed åsyftade
fördelar, att bestämmelsen om återkallandet af den medgifna friheten,
i händelse den straffade återfaller i brott eller eljest öfverträder de
föreskrifter, som äro fästade vid åtnjutandet af den honom erbjudna
lindringen i straffet, strängt upprätthålles, hvilket icke lär kunna ske,
med mindre den frigifne underkastas en särskild tillsyn och vissa förpligtelser
åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning af
denna tillsyn. Men utarbetande af de härför nödiga föreskrifterna lära
för visso icke erbjuda sådana svårigheter, att Riksdagen bör tveka attderom
framställa begäran till regeringen.

På nu anförda skäl tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana föreskrifter om verkställande
af frihetsstraff, att den, som dömts till längre frihetsstraff,
må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
för närvarande i flere utländska lagar är stadgadt,
efter att hafva undergått större delen af straffet i
straffanstalt, kunna få aftjena återstoden af straffet
genom så kallad vilkorlig frigifning.

Stockholm den 25 januari 1894.

Cad Falk.

I motionen instämmer

O. Anderson.