Motioner i Andra Kammaren, N:o 38 (Motion 1894:38 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

N:o 88.

Af herrar A. OlsSOIl i Ornakärr och P. Truedsson, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t vied begäran om framläggande af förslag
till en arrendelag.

Behofvet af en lagstiftning, som, mera tidsenligt och betryggande än
nu gällande bestämmelser, ordnar förhållandet mellan jordegare och arrendatorer,
föranledde våra motioner n:o 51 och n:o 144 under sistlidne riksdag.
Lagutskottets utlåtande n:o 59, i hvilket tillstyrktes en skrifvelse till Kongl.
Magt rörande nämnda sak, samt Andra Kammarens odelade bifall till lagutskottets
hemställan gör, att vi med förhoppning om framgång för förslaget
åter våga framlägga denna vigtiga sak för Riksdagen.

Behofvet af lagstiftning rörande jordegares och arrendatorers ömsesidiga
rättsförhållanden har länge varit erkändt. Lagutskottet 1867 yttrade
i ett utlåtande, att »i detta ämne är lagstiftningen hos oss i behof af utveckling»;
och under debatten i Andra Kammaren år 1891 yttrades bland
annat: »Vår lagstiftning om arrende af jord på landet är mycket bristfällig.
Man behöfver blott jemföra 1734 års lags torftiga bestämmelser i detta
hänseende med det förslag, som för flera år sedan framlades af lagkomitén
och gamla lagberedningen.» — »Arrendelagstiftningen är bristfällig och
ofullständig, och rättelse deri är nödig.»

Svårigheter kunna finnas att i denna sak få till stånd en lagstiftning,
som är fullt ändamålsenlig och rättvis, men vi äro af den åsigt, att jordegares
och arrendatorers intressen kunna rättvist tillgodoses och förenas,
om lagstiftningen stadgar, att de förbättringar, som af en arrendator med
jordegarens samtycke nedläggas pa den arrenderade jorden, skola för den
förre medföra en skälig ersättning af jor deg aren antingen under arrendetiden
eller vid dess upphörande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

Enligt nu gällande lag är arrendator tillerkänd ersättning endast i
ett fall. I jordabalkens 16 kap. 15 § heter det: »Säljer man bort hemman
å landet eller hus och tomt i staden, då bryter köp legostämma, och hafve
köparen makt landbo och hyresman i rättan tid uppsäga, dock sitte qvar
till laga fardag. Varder egaren husvill och tränger jord sin å landet eller
hus i staden sjelf nyttja, vare om uppsägning och fardag lag samma. I
dessa fall gifves landbo så mycket af städjan åter, som svarar emot den
tid honom i legostämma brister, och fylles honom bevislig skada.»

Den rättsprincipen, att jordegare bör ersätta arrendator, då denne
nödgas lemna arrendet före den i kontraktet bestämda tiden, för gjorda
förbättringar å den arrenderade egendomen, är icke ny i svenska lagstiftningen,
om än den i 1734 års lag saknas utom i nyssnämnda fall. De
gamla landskapslagarne lemna tydliga bevis härom. Enligt östgötalagen
skulle landbo, när han nödgades afträda sitt arrende före den föreskrifna
arrendetidens slut, återfå sin städja eller så stor del deraf, som svarade
mot den resterande delen af arrendetiden. Detsamma var förhållandet med
den s. k. »vängåfvan», som erlades vid kontraktets upprättande. Också
denna skulle återbetalas, om kontraktet bröts af jordegaren. Liknande bestämmelser
lära förekomma i alla landskapslagarne.

Men icke blott detta, äfven för det arbete landbon nedlagt på uppbruten
trädesjord hade han rättighet att erhålla ett bestämdt belopp (hel
eller half trädeslön). Om landbon vid arrendetidens slut flyttade, var han
berättigad till godtgörelse för de hus och den stängsel, som han sjelf egde
och som jordegaren ville inlösa. Enligt helsingelagen skulle jordegaren
sjelf ega husen, och landbon var berättigad till ersättning för nybyggnad
och vägförbättringar; och enligt den yngre vestmannalagen var han berättigad
till ersättning för trädesplöjning. Östgötalagen stadgade för arrende
af oodlad jord, att landbon fick under nämnda förhållande utan betalning
rättighet att taga tre skördar af den odlade jorden utan någon ersättning
till jordegaren. Bebyggde och inhägnade han jorden, fick han, såvida han
ej flyttade före de tre årens slut, ersättning för hus och stängsel kring inhägnad
jord.

Landskapslagarne visa, att bortarrendering af jord var en fri sak.
Der visar sig en tendens till beskydd för landbon, eii öfvergång från det
ursprungliga osäkra bortarrenderandet för ett är till längre, för viss tid
bestämda kontrakt, företrädesrätt till förnyadt arrende för afgående landbo,
ersättning för hus och jordförbättringar. (Se Landboforhokl og Jordleielovgivning
etc. Kristiania 1882, sid. 155—159.)

Rättsprincipen om ersättning för utförda nyttiga arbeten är lika rättvis,
när det är fråga om ersättning för gjorda förbättringar, utförda af eu

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

arrendator å eu jordegendom med egarens samtycke, som då det är fråga
om att ersätta en arbetare för ett utfördt arbete enligt arbetsgifvarens önskan.
Denna rättsprincip blir aldrig i lagstiftningen föråldrad eller otidsenlig.
Har den blifvit följd af våra förfäder inom åtskilliga provinser i vårt land,
så bör den ock följas af oss, som hafva den föreställningen, att v.i äro mera
upplysta och val också att vi äro mera rättvisa än de voro. — Att den
icke blifvit förbisedd utan erkänd äfven under detta århundrade af svenska
lagstiftare, derom hafva vi bevis i ofvannämnda lagkomités arbete af 1826.

I »förslag till allmän civillag», 2 uppi. 1838, jordabalken, 6 kap.
(om lega), äro paragraferna 14—17 af följande lydelse: »(14 §) Äro gårdens
byggnader brist!ällige, vid brukares tillträde; bättre dem ägaren sjelf,
eller gälde till brukaren bättringskostnaden, der ej dem emellan annorledes
aftaladt är. (15 §) Brukare underhåll de byggnader, jordägaren viser
honom hafva i godt stånd emottagit, eller för hvilka han bättringskostnad
njutit, men vare från nybyggnad fri, der han ej dertill sig förbundit.
(16 §) Har brukare, utan att han dertill sig förbundit, uppfört byggnad,
som för hemmanet nödig är; njute derföre ersättning vid afträdet; äro
byggnadsämnen tagne å hemmanet, eller å skog, den hemmanet äger utan
betalning begagna; gånge endast arbetet i beräkning. Sätter han upp byggnad,
som ej förut varit vid gården och ej eller der nödig är; hafve våld
föra den bort, der han och jordägaren om lösen sig ej förena: är byggnaden
af gårdens timmer eller andra der tagna byggnadsämnen uppförd; då
må jordägaren den behålla, der han arbetskostnaden betalar: vill han ej
det; vare timrets och byggnadsämnenas värde honom godtgjordt. Har
brukare, i de fall, nu sagde äro, å hemmanet tagit timmer eller sågvirke,
utan tillstånd eller utsyning, som i 21 § sägs; vare arbetskostnaden förverkad.
(17 §) Ligger jord i vanhäfd: äro vägar, broar, hägnader, diken,
grafva!1, dammar, brunnar eller vattenledningar förfallne, eller finnas andra
sådana brister å hemman, då brukare det tillträder; värde kostnaden till
bättrande deraf honom godtgjord.»

Ofvan angifna rättsprincip har blifvit följd vid stiftandet af flera
europeiska länders arrendelagar, och den filläinpas i dessa länder. Härpå
vilja vi anföra några exempel.

I Preussens lag om arrende förekommer bland andra föreskrifter äfven
följande:

För hvarje bortarrendering af jord uppsättes kontraktet skriftligen.
År den årliga afgiften öfver 200 tlialer, skall kontraktet ingås i rättslärd
mans närvaro, som är pligtig att tillse, att det innehåller ty dliga, bestämmelser
angående rättigheter och skyldigheter, utgifter och ansvar för begge
pa rterna.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

För förbättringar af jorden har arrendator icke rätt att kräfva ersättning
af jordegaren utom i det fall, att de äro utförda med dennes uttryckliga
samtycke, eljest kan arrendatorn endast återtaga hvad som utan
skada kan skiljas från jorden. Dock kan han alltid fordra godtgörelse för
de förbättringar, som blifvit utförda till följd af offentliga påbud för det
allmännas bästa, äfvensom för en del af arrendetiden, när han utan eget
förvållande måst lemna arrendet. Vidare kan en arrendator fordra ersättning
för utsäde och arbetshjelp till plöjning, gödsling etc., när han uppdrifvit
jordbruket så, att mera blifvit användt än hvad som blifvit beråknadt,
dock under vilkor, att eu noggrann specifikation om jordbrukets förra tillstånd
och fullständig räkning öfver brukningskostnaderna föreligger. Aflemnar
han jordbruket i ett försämradt tillstånd, är han skyldig att lemna
jordegaren ersättning.

I Danmarks lagar om arrende finnas bland annat följande bestämmelser:
När arrendetiden upphör, skall gården öfver!emnas till jordegaren
genom formlig syneförrättning. Befinnas dervid brister å byggnader etc.,
måste arrendatorn gifva ersättning derför, såvida nämnda föremål blifvit
öfverlemnade vid laglig syneförrättning. Enligt lagen af den 25 mars 1872
har jordegaren förmånsrätt i arrendatorns bo för ersättningskraf af nämndaanledning.
Arrendatorn och hans sterbhus (»bo») kan göra kraf på ersättning
icke allenast för iståndsätta!^ af äldre och uppförande af nya byggnader
på gården, nödvändiga för dess brukande, utan också för tillbyggnader och
mur- och »nagelfasta» inventarier, som, äfven om de icke strängt taget
kunna anses nödvändiga för arrendeegendomens bruk, dock måste erkännas
vara ändamålsenliga, när de oemotsägligen hafva förökat gårdens handelsvärde.
Ersättningsrätten sträcker sig vidare icke blott till sådana grundförbättringar
af gården tillhörande jord, som otvifvelaktigt föröka gårdens
värde, såsom odling af utmarker, hedar, mossar eller kärr, rödjande af
stenbunden jord, utdikning af moras etc., utan också till de nyttiga och
ändamålsenliga mindre förbättringarna t. ex. mergling, omfattande dikning,
brunnsgräfning och dylika, hvaraf arrendatorn och hans arfvingar på grund af
arrendets upphörande ej blifvit ,\ tillfälle att erhålla den af dem förväntade
nyttan. (Lov den 19 februari 1861.)

Erhållandet af nämnda ersättning är emellertid betingadt af att arrendatorn
har följt ett af lagen noga bestämdt förfaringssätt. Vid ersättningars
bestämmande måste icke blott hänsyn tagas till den värdeförökning egendomen
erhållit vid den företagna förbättringen, utan tillika till den fördel,
som arrendatorn genom den kortare eller längre tid, som förlupit sedan
förbättringens utförande, sjelf erhållit af densamma. '' Dock bortfaller ersättningsrätten
för större grundförbättringar efter 30 och vid mindre grund -

Motionär i Andra Kammaren, N:o 38.

förbättringar efter 10 års förlopp efter deras utförande, och får ersättning
icke under något förhållande öfverstiga penningevärdet af det af arrendatorn
använda arbetet och materialiernas gängse pris på den tid, då förbättringarna
blifvit utförda.

Englands »Agricultural Holdings Act 1883» upptager i ett bihang
till förordningen alla förbättringar, som kunna blifva föremål för ersättning,
och indelar dem i trenne klasser. Till första klassen höra de förbättringar,
till hvilkas utförande erfordras jordegarens samtycke; sådana äro: uppförande
och utvidgande af byggnader, anbringande af i jorden murade förvaringsrum,
igenläggande af jord till beständig betesvall, anläggning af planteringar
och videsängar, anläggning af vattsilningsängar och bevattningsverk,
anläggning af blomstergårdar, anläggning och ''förbättring af vägar och
broar, anläggning och förbättring af kanaler, dammar, brunnar, reservoarer
eller af verk i och för användande af vattenkraft eller för att förskaffa
vattenförråd för jordbruket eller husbehof, anläggning af häckar, plantering
af humle, anläggning af fruktträdgårdar, förbättring af förut ej brukade
egor, jords försättande under vatten, anläggning af dammar och slussar
mot öfversvämningar.

Till andra klassen höra sådana förbättringar, som icke få utföras med
mindre jordegaren derom underrättas. Under denna klass innefattas täckdikning.

Till tredje klassen höra sådana förbättringar, till hvilka jordegarens
samtycke icke erfordras. Denna klass innefattar de förbättringar, som
åstadkommas genom jordens gödning med icke upplöst bengödning, krita,
bränd lera, lera, kalk, mergel, artificiella gödningsämnen och andra köpta
gödningsämnen samt förbrukning vid arrendeegendomen af foderkakor eller
annat gödande ämne, ej framalstradt vid arrendegården.

Nämnda lag innehåller äfven utförliga föreskrifter om hvad arrendator^’
hafva att iakttaga »för att erhålla ersättning för gjorda förbättringar samt
under hvilka förhållanden ersättning alldeles upphör att af jordegaren utbetalas
etc.

Vi hafva icke anfört dessa lagbestämmelser ur främmande arrendelagar
i den afsigten, att lagstiftningen i vårt land skulle utan förändring
antaga någon af nämnda länders arrendelagar, utan för att visa, att i andra
länder arrendelagar stiftats i enlighet med rättvisa principer, hvilka lagar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

måste lända icke blott arrendatorn utan ock jordegaren till gagn samt bidraga
till ett rationel jordbruk.

Ofta får man höra den invändningen mot förslag om bättre arrendelag:
än våra nuvarande lagbestämmelser, att om verkan af en sådan kan
blifva till kontrahenternas ömsesidiga förmån och dessa äro å båda sidor
förståndiga menniskor, så kan det fria aftalet — såsom hittills — göra
alldeles samma nytta. Som svar på denna invändning vilja vi anföra
några ord af doktor U. v. Feilitzen i hans förtjenstfulla arbete: »Tjenare,
statare och torpare etc.» (2 häft. sid. 16.) Han säger: »En arrendelag
omintetgör ej det fria aftalet, aftalet inom rimliga gränser nemligen. Så
länge man aftalar något så när rättvist och klokt, kan man undvara lagen.
Men lagbestämmelsen sätter försigtigtvis gränser för skadligt handhafvande
af jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från den ena
eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är, här som i andra fall,
till för att minska antalet öfvergrepp, icke för att hämma en liffull, gagnelig
verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning.» — En tidsenlig
arrendelag kan verka påskyndande i ett, tvifvels utan ytterst önskvärdt,
hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet, och man
bör alltid sträfva åt detta håll.»

Ett dylikt svar på anförda invändning lemnar ock ofvannämnda lagkomité
i motiven till föreslagna 6 kap. jordabalken, der den yttrar följande:
»Ehuru det hufvudsakligen må bero på de kontraherandes frivilliga
aftal att stadga de vilkor, hvarmed den ene upplåter och den andre till
bruk emottager jordegendom, är det dock lagstiftarens rätt och pligt att
dels inskränka en sådan afhandlingsfrihet, då afseende på det allmänna
välståndet eller enskildas rätt gör inskränkningen nödig, och dels gifva
föreskrifter, tjenande till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen
afhandlat.»

Utom föreskrifter om ersättningar till arrendator för förbättringar,
som utförts enligt jordegarens samtycke, och ersättningar till jordegaren
af arrendator för vanskötsel af den arrenderade jorden etc. bör ock en
tidsenlig arrendelag innehålla: föreskrift dels att arrendevilkoren bära skriftligen
uppsättas, dels ock vara bestämda, så att icke jordegaren godtyckligt
på grund af obestämda arrendevilkor må kunna ålägga arrendatorn ökade
utgifter, körslor, arbete etc.

Dessutom bör en tidsenlig arrendelag innehålla bestämmelser, som
skydda arrendatorns nyttjanderätt. Hvilken skada det medför, icke endast
för arrendatorns ekonomi, utan ock för sjelfva jordbruket, när arrendetiden
är obestämd och arrendatorn nödgas afflytta, då jordegaren
finner för godt att uppsäga honom, är lätt att inse.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

Men då endast Kongl. Maj:t torde kunna ingå i den djupgående och
vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena, som
är nödig för att framlägga för Riksdagen ett för vårt land lämpligt förslag
till arrendelag, våga vi med åberopande af ofvan anförda skäl vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till en arrendelag så beskaffad,
att den på ett tidsenligt sätt ordnar jordegares
och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 26 januari 1894.

Anders Olsson.

P. Truedsson.

I motionens syfte instämma:

Au</. Henricson.

Jöns Andersson.

Bill. till Riksd. Prof. 1834. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. JO liäft.