Motioner i Andra Kammaren, N:o 37

Motion 1896:37 Andra kammaren

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.

N:o 37.

Af herr A. W. Styrande!*, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag till tillägg till lagen angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni
1886.

Genom »Lag angående ersättning af allmänna medel till vittnen i
brottmål den 4 juni 1886» är visserligen stadgadt, att vittne, som i brottmål
af allmän åklagare åberopas och inställer sig vid domstol, eger rätt till
ersättning af allmänna medel enligt de grunder, som i lagen finnas närmare
angifna, äfvensom att enahanda rätt till ersättning tillkommer den, som i
mai af nämnda beskaffenhet blifvit enligt domstols förordnande inkallad såsom
vittne, eller af åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande inkallats
för att upplysningsvis höras.

Däremot finnes, så vidt jag känner, rörande ersättningen till vittnen,
som i dylika mål af den tilltalade åberopats, ingen annan bestämmelse än
rättegångsbalkens 17 kap. 5 §, den der stadgar, att »den vittne påkallat,
betale ty sin resekostnad och täring efter dess värdighet.»

Om en person af en för brott tilltalad åberopas till vittne, utfärdas af
domaren stämning, hvilken han är pligtig ställa sig till efterrättelse. Gör
han icke det, ålägges han af domstolen inställelse vid vite, som, om det försittes,
ju måste uttagas eller förvandlas till fängelsestraff.

Kommer han tillstädes, tillerkännes han ersättning att af den tilltalade
förskottsvis utgifvas.

Men så befinnes det kanske att den tilltalade saknar tillgångar, och
vittnet får i dylikt fall ingen ersättning för sin inställelse.

Än värre gestaltar sig saken, om jemväl vittnet saknar medel till resa
och uppehälle under resan. Å ena sidan står vittnet inför nödvändigheten

Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.

13

af att ställa sig domarens och rättens hud till efterlydnad vid äfventyr att
eljes måhända få undergå fängelsestraff, endast derföre att det varit olyckligt
att blifva åberopadt af en för brott tilltalad, men å andra sidan står
vittnet inför fattigdomens bittra lott, hvilken kanske icke ens medgifver vittnet
att för lånta penningar kunna företaga resan.

Man skall kanske här invända, att domstolarna vid dylika fall, och
när medellösheten styrkts, bruka lemna föreskrift om, att vittnet skall inställas
genom kronobetjeningens försorg, men denna invändning förtjenar icke
synnerligt afseende, då man dels måste medgifva, att det är ytterst obehagligt
för ett vittne att under bevakning komma till domstolen, och dels känner
till, att domstolarne vid dylika fäll icke anse sig berättigade att lemna föreskrift
om att vittnet genom kronobetjeningens försorg skall hemförskaflfas.

Enligt min åsigt förefinnes här en lucka i lagstiftningen, och gör sig
missförhållandet mest känbart för dem, som bo aflägset från den domstol, till
hvilken de kallats att vittna.

Saken har äfven andra betänkliga sidor, hvilka jag äfven vill något
vidröra.

Den tilltalade kan ju vara oskyldig eller vill förete bevisning, som
kan inverka förmildrande på straffet. Om han saknar medel, komma helt
naturligt de vittnen, som han åberopar, att söka så länge som möjligt undandraga
sig vittnespligten, hvilket naturligtvis främst torde gälla de vittnen,
som sjelfve äro medellöse; och den gifna följden häraf blir återigen den, att
ransakningen tager längre tid, hvarigenom ju alltid ett lidande tillfogas den
tilltalade, hvilket ju strider mot de humana åsigter rörande brottslingars behandling,
hvilka ju allt mer vinna mark äfven i vårt land.

För öfrigt torde från rättslig synpunkt böra erkännas, att lagen i ett
fall som detta icke får göra skilnad på vittnen, som hafva tillgångar, och
sådana, som äro medellöse, utan att de förändrade bestämmelser, som kunna
finnas vara, af behofvet påkallade, böra gälla lika för alla, som af en för
brott tilltalad åberopas och verkligen komma att som vittnen höras. Men å
andra sidan har erfarenheten visat, att för brott tilltalade personer verkligen
dragit in vittnen, som icke alls haft någon upplysning att lemna. Och lagen
måste derför stadga bestämmelser, som, jemte det de afse att skydda vittnens
och tilltalades rätt, på samma gång förhindra missbruk af denna rätt.
Lämpligast torde detta kunna ske derigenom, att lagen bestämde, att vittnen,
som en för brott tilltalad person önskar få höra, och hvilka bo utom den
domstols domvärjo, der saken handlägges, skulle uppgifvas inför domaren
eller domstolen, som ransakar i målet, hvarefter denna myndighet hos domaren
i den ort, der vittnena bo, skulle påkalla vittnesförhör inför domstol med
vittnena rörande de förhållanden, som den tilltalade uppgifvit. Protokollet

u

Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.

rörande vittnesförhöret skulle derefter öfversändas till den rätt, som ransakar
i målet, hvarefter denna rätt skulle meddela förordnande, huruvida vittnena
på det allmännas bekostnad borde höras eller icke, domstolen naturligtvis
obetaget att i det slutliga utslaget bestämma rörande vittnesersättningarnes
återbärande till staten af vederbörande.

Jag medgifver gerna, att denna ordning icke kan medföra den skyndsamhet,
som vore önsklig i dylikt fall, men jag kan icke tänka mig någon
annan form för saken, då man väl icke lärer kunna tillerkänna laga verkan
åt berättelser, som afgifvas vid polisförhör, eller kan finna lämpligt, att domaren
ensam på ed må höra vittnena, eller att vittnena må höras allenast
vid en annan domstol än den, som handlägger sjelfva målet.

På grund af det anförda, och då jag icke tilltror mig
att kunna formulera tillägget, får jag derför vördsamt
hemställa, att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t
aflåta skrifvelse med begäran, att förslag till tillägg till
»Lag angående ersättning af allmänna medel till vittnen
i brottmål den 4 juni 1886» i syfte att under vissa vilkor
bereda ersättning af allmänna medel åt vittnen, som af
för brott tilltalade personer åberopats, måtte för Riksdagen
framläggas.

Vördsamt anhålles om remiss till lagutskottet.

Stockholm den 24 januari 1896.

W. Styrlander.