Motioner i Andra Kammaren, N:o 36 (Motion 1892:36 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

N:o 36.

Af herr A. G. JonSSOn i Mårarp, om tillägg till § IL i
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den 11 juli 1862.

Elfte paragrafen i kongl. förordningen angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 är af följande lydelse:

»Mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter
till presterskapet eger den utse en eller flera personer,
hvilka, mot ersättning af församlingen, upptaga och
under dess gemensamma ansvar till presterskapet aflemna
och redovisa dessa afgifter.

Mom. 2. Uppbörden af de afgifter, som blifvit
bestämda i penningar, verkställes senast den 1 oktober,
men af de afgifter, hvilka äro bestämda i persedlar
att utgå efter medelmarkegång, senast den 1 mars;
kommande å alla, som inom utsatt tid sina afgifter
icke inbetalt, restlängd att genast upprättas, å kyrkostämma
granskas och, sedan den blifvit godkänd, tillställas
vederbörande kronofogde på landet eller underexekutor
i stad, hvilka lemna omedelbar handräckning
till resternas indrifvande.»

Tolfte paragrafen i kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
afgifter m. in. den 12 juli 1878 lyder sålunda:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

»För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda
inrättningar eller ändamål bestämda afgifter, hvilka
enligt gifna stadganden skola af kronofogde eller städernas
uppbördsman uppbäras och redovisas, kommunalutskylder
eller församlings afgifter till presterskapet
njute ej kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan
ersättning än den andel i stämmoböter eller andra
afgifter för underlåten liqvid, som kan vara medgifven.

Vid utmätning för annan afgift, som i denna förordning
afses, eger utmätningsförrättaren att hos den,
som undergår utmätningen, uttaga enahanda ersättning,
som för utmätningsförrättningar i enskilda mål
är stadgad.»

Såsom häraf synes, har uti 12 § af kongl. förordningen den 12 juli
1878 blifvit förutsatt att, i likhet med hvad för kommunalutskylder eger
rum, särskild afgift för underlåten liqvid af prestlönemedel skulle påhvila
den restskyldige, och att denna afgift skulle tillfalla vederbörande
utmätningsman såsom ersättning för indrifning af dessa medel. Att så
icke är förhållandet, framgår dock af ofvanintagna 11 § uti kongl. förordningen
den 11 juli 1862, der icke något stadgande finnes infördt,
som berättigar till dylik ersättning. Icke heller finnes på annat ställe
i sistnämnda förordning någon bestämmelse derom. Detta har gifvit
anledning till olika tolkning af i ämnet gällande författningar. På
somliga ställen, och dessa icke så få, har utmätningsman ansett prestlönemedel
likställiga med kommunalutskylder och på sådan grund, i
likhet med hvad enligt kommunallagarne eger rum för på restlängd
uppförda kommunalutskylder, påfört dem, som underlåtit att i rätt tid
betala sina prestlönemedel, 3 procent provision å de restförda beloppen
och jemte dessa uttagit den sålunda uppdebiterade provisionen. På
andra ställen har man ansett, att någon särskild provision ej kunnat uttagas,
enär ingen bestämmelse derom finnes, hvadan indrifningsåtgärden ej kunnat
omfatta något annat eller mera än de resterande prestlönemedlen. Slutligen
lärer någon hafva tillämpat 12 § i 1878 års kongl. förordning
på det sätt, att vid indrifning af prestutskylder, synnerligen då den
verkstälts af kronolänsman, fjerdingsman eller i stad antagen särskild
utmätningsförrättare, vanlig ersättning, såsom för utmätning i enskilda
mål är stadgadt, uttagits hos den restskyldige. Detta förfaringssätt utmärker,
att en anmärkningsvärd osäkerhet rörande rätta förståndet af
lagbestämmelserna i dessa afsecnden är rådande, och att de olika upp -

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

fattningarne af dessas tillämpning ha sin grund uti den ordalydelse
§ 12 i 1878 års kongl. förordning erhållit, i det deruti kommit att inflyta
ett stadgande, af hvilket vill framgå, att ersättning för indrifning af
prestlönemedel må vederbörande utmätningsman tillgodokomma, fastän
ingen föreskrift om dylik ersättning i lag och författning blifvit meddelad.
— Genom utslag i ett mål den 30 augusti 1889, i tvist mellan
kronofogden P. O. Borg och kronolänsmannen G. Nordendahl om bättre
rätt till provision af indrifna medel, har Kongl. Maj:t förklarat kronolänsmannen
berättigad tillgodonjuta den provision af exekutivt indrifna
kommunalutskylder och avgifter till presterskapet, som vore kronofogde
enligt särskilda författningar tillerkänd, hvarigenom således uttalats ett
berättigande för vederbörande tjensteman att uttaga provision af församlings
afgifter till presterskapet, ehuru ingen författning finnes, som
kunnat gifva direkt stöd åt ett dylikt berättigande.

Enligt mitt förmenande eger utmätningsman för närvarande ingen
lagbestämd rätt att påföra personer, som restera med prestutskylder,
någon särskild deraf utgående provision, och något berättigande att eu
sådan i sammanhang med dessa utskylder uttaga finnes således icke
heller, hvadan restförd person, som häftar för dylika medel, icke kan
drabbas af någon särskild kostnad eller utgift, härledande sig från hans
försummelse att i rätt tid inbetala utskylderna. A andra sidan anser
jag dock billigheten kräfva, att de tjensteman eller betjente, som skola
taga befattning med indrifning af resterande afgifter till församlingens
presterskap och för sådant ändamål måste på landsbygden färdas jemförelsevis
långa vägsträckor, undfå något slags godtgörelse för det besvär
och de kostnader, som af sagda indrifningsåtgärder måste blifva en följd.
Då skattskyldig, som underlåter betala sina krono- eller kommunalskatter,
är underkastad en särskild indrifningsafgift, synes det vara lämpligt, att
enahanda påföljd drabbar den, som underlåter betala sina prestlönemedel,
hvilka äro i sjelfva verket af enskild natur, men utmät.ningsgilda i likhet
med hvad som gäller för krono- och kommunalutskylder. Stadgandet
om indrifningsafgift för prestlönemedel skulle derjemte innebära i viss mån
en sporre för den skattskyldige att i rätt tid afbörda sig dessa afgifter,
hvilket han nu icke behöfver bemöda sig om att göra, då han vet att
utmätningsförrättaren är förbunden hemta medlen hemma hos den restskyldige,
utan att denne är pligtig vidkännas derutöfver någon särskild
utgift.

Men då det icke är det väsentliga i denna sak, huruvida de tjensteman,
som äro skyldiga taga befattning med indrifning af resterande
afgifter till presterskapet, må derför erhålla ersättning, helst dessa i de

Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

flesta fall äro i åtnjutande af åt dem anslagna löner för deras tjensteåligganden,
utan vida större vigt ligger deruppå, att otydligheterna i
författningarna varda borttagna, och att följaktligen enhet i förfaringssättet
vid indrifvande af resterande prestlönemedel måtte komma till
stånd,

vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
ettdera

att vid indrifning af församlings afgifter till presterskapet
må hos den restskyldige jemväl uttagas
uppbördsprovision 3 procent af det resterande beloppet,
hvilken provision i stad tillkommer den, som verkställer
indrifningen, och å landet tillkommer vederbörande,
på sätt om resterande kommunalutskylder blifvit
stadgadt,

eller ock

att sådan förändring eller sådant tillägg till vare
sig kongl. förordningen den 11 juli 1862 eller kongl.
förordningen den 12 juli 1878 vidtages, att författningarnas
mening må blifva tydlig derutinnan, huruvida
tjensteman, som äro skyldiga att indrifva resterande
prestlönemedel, ega rätt att derför uppbära provision
eller icke.

Stockholm den 26 januari 1892.

A. G. Jönsson.