Motioner i Andra Kammaren, N:o 35

Motion 1896:35 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 35.

5

N:o 35.

Af herr J. Eliasson, om ändrad lydelse af 58 och 63 §§ i lagen
angående väghållningshesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891.

Uti 63 § i lagen af den 23 oktober 1891, angående väghållningsskyldighetens
utgörande på landet, stadgas: »Konungens befallningshafvande
ombesörjer, på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten varder
genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven
och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens
befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning af sådana afgifter till
vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.»

Vid sistlidet års riksdag föreslogs, i motion n:o 33 inom Andra Kammaren,
den förändring härutinnan, att kommunalnämnd skulle verkställa debitering
och uppbörd af vägskatten, samt förordnandet om afskrifning tillkomma
de väghållningsskyldige.

Ehuruväl5 lagutskottet på anförda skäl hemstälde om afslag å det sålunda
väckta förslaget, hvilket afstyrkande godkändes af begge kamrarne,
dristar undertecknad ändock å nyo draga denna fråga i något förändrad form
under Riksdagens pröfning.

Det kan väl från många håll anses, att det icke ännu vunnits alla de
erfarenheter om väglagens verkningar, som kunna föranleda ändringar af densamma,
enär tiden under hvilken den tillämpats varit allt för kort för att
stadga öfvertygelsen om dess brister och nödvändigheten af förbättringar.
Ådagalagdt är dock redan, att föreskrifterna om debitering och uppbörd samt
den derför bestämda provisionen på de flesta ställen betraktats med ovilja.
Att de gifna bestämmelserna icke öfver allt blifvit följda, torde ock vara allmänt
kändt. Inom Upsala län finnas flera distrikt, hvarest vägskattens

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 35.

debitering och uppbörd verkstälts på annat sätt än det i lagen föreskrifna,
och jag har sport, att dylikt äfven eger rum i andra län. Efter min uppfattning
förtjenar detta förhållande en snar förändring. Det lärer väl ej
kunna förnekas, att en lag, som icke efterlefves men som saknar stadgande
om äfventyr för underlåtenhet, verkar menligt på laglydnaden i öfrigt och
åstadkommer misshälligheter, hvilka böra förekommas. Erkännes detta förhållande,
så torde, efter min tanke, den omständigheten, att väglagen är ny,
icke utgöra något skäl emot en ändring, så fort sig göra låter, i de fall som
af behof och billighet påkallas.

Hvad som efter min uppfattning gifvit stor anledning till ovilja emot
väglagens tillämpning i fråga om vägskattens debitering och uppbörd är, att
kostnaderna för vinterväghållningen — hvilka i allmänhet utgöra den största
delen af hvad som i vägskatt erfordras — förut, enligt 5 § af kongl. förordningen
den 13 september 1790 angående allmänna vägars underhållande
vintertiden, ålegat kronofogden att vid de vanliga uppbördsstämmorna, utan
särskild vedergällning, uppbära och till ploglagen utdela. Förut fingo de
väghållningsskyldige, som fullgjorde vinterväghållning, således lyfta ersättningen
samtidigt med kronoutskyldernas betalande, men nu skola medlen
skrinläggas hos statens uppbördsmän under 3 å 4 månader. Förut erlades
ingen uppbörds- eller annan provision, men nu måste de väghållningsskyldige
icke allenast lemna i debiterings- och uppbördsprovision 3 procent, utan äfven
ersätta vägstyrelsen dels för medlens reqvisition och afhemtning å landtränteri
ej endast en gång om året, utan, der restantier förekomma, minst
två, dels ock för utbetalningen till vederbörande ploglag. På detta sätt hafva
ju kostnaderna, för vinterväghållningen ökats, utan att samfärdseln vunnit
derpå. Det lärer då icke kunna förnekas, att missnöjet eger berättigande.
I anledning häraf föreställer jag mig, att, i fall de väghållningsskyldige tillerkändes
rätt att förordna, om debiteringen och uppbörden skall verkställas
på i lagen föreskrifvet eller annat för dem lämpligare och mindre kostsamt
sätt, så skulle en betydlig förbättring mot hvad nu är förhållandet inträda.

Såsom vidare skäl för en sådan förändring tillåter jag mig anföra,
dels att då de väghållningsskyldige ega att bestämma vägskattens belopp, så
borde det ej vara dem förment att äfven få besluta om samma skatts debitering
och uppbörd på ett sätt, som befordrar deras egna intressen, och det
således medgifvas dem att i någon mån få- medverka till minskande af de nya
flerestädes stora utskylder väglagen medför; dels ock att vägskatten obestrid
ligen endast och allenast är afsedd för distriktets väghållning samt i följd
deraf jemförlig med kommunala skatter. Om det vore så, att bland de väghållningsskyldige
icke funnes vilja, förmåga och redbarhet för verkställandet
af debiteringen och uppbörden, då vore emot lagens bestämmelser ingenting

Motioner i Andra Kammaren, N:o 35.

7

att säga, då vore det föreskrift^ uppbördssätt nödvändigt ; men detta tyckes
icke vara motivet. Efter min uppfattning har 63 § i väglagen sitt ursprung
från vägkomiténs förslag, enligt hvilket länet skulle utgöra distrikt, men
sedan detta öfvergifvits och distrikten blifvit mindre, så förefaller det mig,
att ett debiterings- och uppbördssätt, som passar för ett län, ej är lämpligt
för ett härad.

På dessa skäl, och med åberopande derjemte af de motiv, som i motionen
vid förlidet års riksdag blifvit anförda, vågar jag föreslå,

det Riksdagen för sin del beslutar, att väglagens 58
och 63 §§ erhålla följande förändrade lydelse:

58 §.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill
vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfve
eller genom ombud pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten
för vägkassan och i sammanhang dermed äfven
det belopp, med undvikande af bråktal, hvilket skall såsom
vägskatt uttaxeras på hvarje vägfyrk.

Vid samma tillfälle ega de väghållningsskyldige att bestämma
om vägskattens debitering och uppbörd skall verkställas
genom statens uppbördsman, i enlighet med hvad
63 § stadgar, eller på annat sätt, som af de väghållningsskyldige
betinnes lämpligare.

Röstvärdet vid omröstningar beräknas efter vägfyrktal.

63 §.

I det fall att de väghållningsskyldige, enligt föreskriften
i 58 §, icke beslutat annat sätt, skall Konungens befallningshafvande,
på vägstyrelsens derom framstälda begäran,
ombesörja, att vägskatten varder genom vederbörande kronouppbördsmän
i sammanhang med kronoskatterna debiterad,
indrifven och redovisad, på sätt om landstingsraedel är
föreskrifvet.

Hafva de väghållningsskyldige bestämt, att vägskattens
debitering, uppbörd och redovisning skall verkställas genom
vägstyrelsen eller socknarnes kommunalnämnder, på sätt
och mot ersättning hvarom öfverenskommelse träffats, så
tillkommer det dessa samma rätt, i fråga om restantiers
indrifning, som är för kommunalutskylder stadgad.

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

Der uppbörden verkställes genom statens uppbördsman,
eger Konungens befallningshafvande, och i annat fall de
väghållningsskyldige, att förordna om afskrifning af sådana
avgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång
icke kunnat indrifvas.

Skulle lagutskottet, till hvars behandling motionen torde blifva remitterad,
finna detta mitt förslag böra annorlunda formuleras, anhåller jag vördsamt,
att utskottet ville vidtaga lämplig ändring deraf.

Stockholm den 24 januari 1896.

Häruti instämma:

K. E. Holmgren.
Adolf Ericson.

Carl Persson.

Jan Eliasson.

L. P. Mallmin.

Pehr Péhrsson
i Norrsund.

Alfred Kihlberg.

N:o 3(j.

Af herr J. Eliasson, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i kongl. förordningen angående hvad iakttagas
bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren.

Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 23 september 1887 innehåller
föreskrifter om hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren.