Motioner i Andra Kammaren, N:o 34 (Motion 1897:35 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.

ten, torde mig tillåtas fästa Riksdagens uppmärksamhet på nu anmärkta
förhållande, och vågar jag för den skull föreslå,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj: t hemställa, att
Kong! Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida kostnaden
för hospitalsvård af medellösa sinnessjuka må
blifva en statens angelägenhet, samt kommuner och enskilda
alltså måtte från dylik kostnad befrias.

Stockholm den 26 januari 1897.

Per Jönsson.

N o 35.

Af herr J. A. Sjö, om skrifvelse till Kongl. AIaj:t i fråga om
upphörande af skyldigheten för rote- och rusthållare
att i visst fall tillhandahålla soldattorp m. m.

Sedan 1892 års urtima riksdag beslutat, att landets härväsende skulle
ordnas på ett mera tidsenligt sätt än hvad förut varit förhållandet, samt i
sammanhang härmed äfven grundskatter, skattefrälseräntor och indelningsverk
skulle inom en viss tidrymd afskrifvas, hvarförutom rättighet för roteoch
rusthållare lemnats att städja och aflöna knekt mot kontant lega och
lön, så har under senare åren flere rote- och rusthållare till sina knektar
försålt kuektetorpet för evärdelig tid under den tanken att lönesättet med
torp numera ej vore ©vilkorligt. Köpeskillingen har i många fall sålunda
betalts, att köparen upptagit ett amorteringslån, för hvilket säljarne borgat,
hvarefter lånet amorterats och förräntats med någon del af knektens kontanta
lön. Genom ett sådant tillvägagående vinner knekten den fördelen,
att han redan vid unga år får en sjelfegande torfva att bruka och bebo
såväl under tjenstetiden som efter afskedet, hvilket tillförene ej så varit för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 35.

liållandet. Ett sådant tillvägagående skulle äfven i väsentlig mån främja
det under senare åren allt mera uppmärksammade sträfvandet att söka bereda
tillfälle för mindre bemedlade att skaffa sig egna hem och ett litet
jordbruk.

Men oaktadt rote- och rusthållare ostridigt varit egare till torpen, som
de såldt, lära vederbörande nekat lagfart å köpen. Anledning härtill torde
vara stadgandet i kongl. nåd. kungörelsen den 2 december 1892, enligt
hvilken soldat eger »att efter ett år räknadt från näst efter derom gjord
framställning inträffande laga fardag erhålla torp med kåltäppa eller planteringsland
mot afdrag å lönen till det belopp, som i kontraktet för sådant
fall är bestämdt». Genom detta stadgande kunna nemligen rote- och rusthållare
tvingas att förse knekten med torp och ett stycke jord.

Derest knektetorpen komma att såsom aflöningsförmåner upphöra skulle
icke obetydlig besparing uppstå för statsverket i så måtto, att icke blott
alla kostnader för syner och ekonomiska besigtningar härigenom bortföllo,
utan äfven utgifter för rustnings- och roteringsbesvärens tio års värderingar.
Detta senare under förutsättning att roten får sin ersättning af staten i hvad
sig belöper för den till knekten utgående villkorade kontanta lönen.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsammast föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att i skrifvelse till Kongl.
Maj: t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke rote- och rusthållare jemlikt
kongl. kungörelsen den 2 december 1892 åliggande
skyldighet att i visst fall tillhandahålla soldat torp med
kåltiippa eller planteringsland må kunna för framtiden
upphöra och roten berättigas att af staten få hvad sig
belöper i ersättning för den kontanta till knekten mellan
honom och roten villkorade utgående lönen samt
till Riksdagen inkomma med förslag till sådan ändring
i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten vid
indelta armén, som häraf påkallas.

Stockholm den 25 januari 1897.

J. August Sjö.