Motioner i Andra Kammaren, N:o 33

Motion 1896:33 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

1

N:o 33.

Af herr S. M. Olsson i Sörnäs, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändrade bestämmelser rörande styrkande
af hinderslöshet för ingående af äktenskap.

Rörande bestyrkande af persons hinderslöshet för ingående af äktenskap
stadgar kyrkolagen kap. 15 § 19: »Om någon obekant person vill låta lysa
för sig, skall det ej ske förr än han prestomen framter säkra bevis om sitt
lefverne och sina vilkor; eller några tillstädesvarande visse och trovärdige
män derom kunna vittna.» Vidare heter det i kongl. brefvet till konsistorium
i Vexiö och öfriga konsistorier den 26 oktober 1791: »då man eller
qvinna, som äktenskap bygga vill, om sin hinderslöshet dertill och de stycken
till hinderslösheten höra, icke kan enligt kyrkolagens 15 kap. 19 § uppte
tillförlitliga och säkra bevis, ej heller trovärdiga män för densammas uppgifter
derom kunna borgen afgifva, såsom om en af dem känd och vittnad
sak, för hvars följder de sig ansvar ikläda kunna, må det lagligt anses och
hinderslösheten såsom fullt styrkt förklaras, att sökanden i inrikes tidningarne
kungör sitt förehafvande med alla dertill hörande omständigheter och anvisning,
hos hvilken prest, med uppgift af adressen till honom, den sig anmäla
bör, som tilltänkta äktenskapet hindra vill, inom en tid af tre till sex månader
för dem, som icke utom riket vistats, samt af ett år för dem, som från
utländska orter bort bevittnade vara.»

Att dessa föreskrifter voro lämpliga och ändamålsenliga för 100 år
sedan, betviflas visst icke, men förhållandena hafva sedan dess betydligt
ändrat sig, då landets befolkning nu befinner sig på rörligare fot än någonsin
förr. Några års vistelse i utlandet, särskilt i Amerika, och sedan återkomst
till fosterbygden hör ej till det ovanliga, och vill då någon sådan
resenär ingå äktenskap här, möter han svårigheter, hvarpå han oftast förut
Bill. till Hiksd. lJrot 181)0. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 9 Häft. (N:is 33—41.) I

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

icke tänkt. Här stå honom nu två utvägar öppna för att få sin hinderslöshet
fulltygad, dels »borgen af trovärdige män», dels kungörelse i Post-och
Inrikes tidningar. Den första är beqvämare och enklare, och att anskaffa
män, som äro färdige och villige, för vänskaps skull, att afgifva borgen för
hans hinderslöshet, »såsom om en af dem känd och vittnad sak», torde i de
flesta fall icke möta någon svårighet, helst ansvarsföljderna väl äro så godt
som inga; men huru pass trovärdige dessa borgesman kunna anses vara, äfven
om de sjelfva samtidigt vistats i Amerika, är lätt att inse, då Amerika är
stort. Oftast måste dock såsom borgesman anlitas personer, som kanske
under hela den utrikes vistelsen vistats i hembygden och aldrig haft ens ett
bref från eller om den person, för hvilkens hinderslöshet han skall gå i
borgen, »såsom en af dem känd och vittnad sak». Alltsammans blir då en
ren humbug, och fall lära äfven inträffat, då pastor vägrat att utfärda lysning
på sådana »trovärdiga mäns borgen».

Återstår då den andra utvägen: att kungöra sitt förehafvande i Postoch
Inrikes tidningar och — vänta ett år. Men detta väntans år kan
blifva ödesdigert på olika sätt, såsom att fästeqvinnan häfdas och öfvergifves,
att kontrahenterna bölja lefva tillsammans i oegentlighet och förblifva sedan
liknöjda för ett ordnadt äktenskap, eller att den tilltänktå förbindelsen slås upp.

Lagstiftningen bör icke utsätta personer för sådana frestelser eller
svårigheter. I likhet med förhållandena i andra länder, t. ex. i Norge, som
dock i äktenskapsfrågor har mer skärpta lagar än vi, torde här en förenkling
böra ske.

Och skulle jag helst vilja föreslå, att det i ifrågavarande fall ansåges
tillräckligt, att sökanden vid uttagande af lysning i vittnens närvaro afgåfve
en muntlig eller skriftlig försäkran, att han är fri från hvarje sådan förbindelse,
som kan lägga hinder för det tilltänkta äktenskapet.

Men då denna fråga torde fordra kyrkomötets hörande, får jag för den
skull vördsamt föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som erfordras
för att det åsyftade ändamålet må vinnas.

Stockholm den 24 januari 1896.

S. M. Olsson.