Motioner i Andra Kammaren, N:o 33

Motion 1893:33 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

3

N:o 33.

Af herr C. Palm, om ändring i gällande bestämmelse rörande
förvandling af böter, ådömda enligt värnpligtslagen.

Allmänt erkändt torde väl vara, att de korta frihetsstraffen utgöra
ett synnerligen otillfredsställande straffmedel; någon egentlig fångvård
medgifva de icke, och i samma mån de talrikt förekomma, förlora de
i väsentlig mån egenskapen att verka afskräckande, pa den förhärdade
lagöfverträdaren hafva de alls ingen verkan, för den mindre förhärdade
eller mindre lättsinnige åter äro de ett allt för hårdt straff, i det de
ofta i långt högre grad, än af hans förbrytelse föranledes, medföra en
för honom ödesdiger rubbning i hans ekonomiska förhållanden och
fläcka hans sociala anseende. Insigten härå! har ock, som bekant, under
senare år i hela den civiliserade verlden framkallat en stark rörelse
mot dessa straff, hvilka man önskar utbyta mot andra strafiarter- Särskild!,
har man i detta hänseende framhållit vilkorliga domfällandet, som
också redan vunnit insteg i åtskilliga utländska lagar och om hvars införande
jemväl hos oss vid 1890 års riksdag framstäldes förslag af
herr Olof Anderson i Hasselbol i eu inom Andra Kammaren väckt
motion, som visserligen af lagutskottet afst.yrktes, men dock under fullt
erkännande af dess behjertansvärda syfte samt endast under framhållande,
att frågan då ännu var allt för ny för att Riksdagen utan föregående
mera omfattande utredning skulle våga ett bestämdt uttalande i ämnet.

Huru vida Riksdagen nu skulle vara mera hågad för ett dylikt uttalande,
derom har jag icke vågat hysa någon bestämd åsigt, Obestridligt
är, att frågan om det vilkorliga domfällandet ännu i utlandet är

4 Motioner t Andra Kammaren, N:o 33.

föremål för starka meningsskiljaktigheter, och att man i följd häraf —
äfven om man tör egen del är öfvertygad, att det vilkorliga domfällandet
innebär den rätta lösningen, hvarom jag dock ej vågar
fälla något bestämdt omdöme — med fullt skäl kan frukta^ att det
ännu skall dröja länge nog, innan opinionen rörande denna fråga
äfven inom vårt land blifver stadgad.

Så mycket angelägnare har det synts mig vara att tillse, om icke
lagstiftaren i ett eller annat fall, der olägenheterna af de kortvariga
frihetsstraffen här i landet särskilt, skarpt framträda, skulle kunna på
annat, sätt vinna sitt mål. Närmast har jag dervid tänkt på de fängelsestraff,
som uppkomma genom förvandling enligt allmän strafflag af
de i värnpligtslagen stadgade böter. Antalet ynglingar, som på grund
af underlåtenhet att i ett eller annat fall ställa sig värnpligtslagens föreskrifter.
till efterrättelse får göra kortvariga besök i våra fängelser,
är i sjelfva verket redan nu så stort, att det måste väcka hvarje
tänkande mans allvarliga bekymmer, och något tvifvel lär väl knappast
finnas derom, att med den nyligen beslutade utsträckningen af värnpligten
detta förhållande ingalunda skall minskas, utan snarare efter
all sannolikhet i ännu högre grad göra sig gällande. Under de fem
åren 1887—1891 hafva år 1887 507

1888 1,321

1889 1,083

1890 918

1891 864

sålunda tillsammans icke mindre än 4,693 värnpligtige undergått förvandlingsstraff
i saknad af tillgång att gälda böter, ådömda efter värnpljgtslagen.
Det synes mig ligga för öppen dag, att detta är ett svårt
missförhållande, som med görligaste forsta bör afhjelpas. Att så många
af våra vapenföre ynglingar få göra sin första bekantskap med värnpligten
genom att sättas i fängelse, kan icke bidraga till en rätt uppfattning
af deras skyldigheter mot fosterlandet. Ett sådant slösande
med fängelsestraff för förseelser, hvilka af allmänna opinionen icke
erkännas såsom verkliga förbrytelser, kan icke heller annat än i hög
grad nedsätta fängelsestraffets anseende. Betecknande nog ha också
tidningarna vetat berätta, huru dylika straffdömde ynglingar på ett
demonstrativt sätt med musik i spetsen tågat till fängelset för att undergå
sitt straff. Intet tvifvel lär väl heller råda derom, att den tid, som
åtgår för dylika böters aftjenande, är fullkomligt bortkastad både för
den straffade och för staten, som dock för dessa straffs utkräfvande
årligen får vidkännas ganska betydande kostnader.

5

Motionei■ i Andra Kammaren, N:o 33.

I hvilken rigtning reformen i detta fall bör gå, synes mig nuvarande
chefen för fångvården rigtigt hafva angifvit i ett af honom
redan1 i februari 1890 till regeringen inlemnadt memorial. Han yttrar
i detta bland annat:

»Att fångvården under de tre till fem dagar, deras vistelse i
fängelserna varar, skulle kunna varaktigt påverka deras pligtbegrepp
är föga troligt, likasom platsen tydligtvis icke väl lämpar sig för lifvande
af deras fosterlandskärlek, men det kan möjligen befaras, att
fängelseminnena i andra afseenden göra mera varaktiga likasom i olika
rigtningar mindre förmånliga intryck på de ungas sinnen. Derest icke
de för ifrågavarande försummelser ådömda böter kunna aftjenas i särskilda
militärarrester, förefaller det mig såsom väl värdt att öfverväga,
huru vida icke påföljden för dessa uteblifvanden kunde sättas i utsträckta
skyldigheter inom värnpligtsområdet, vare sig genom förlängd tjenstetid
eller annorledes, hellre än att allt fortfarande låta, på sätt nu eger rum,
fängelserna blifva för en stor del af den värnpiigtiga ungdomen ett
slags förskolor för dess utbildning till fosterlandets försvar.»

Till alla delar instämmande i detta uttalande, har jag för min del
ansett, att om det ådömda bötesbeloppet finge aftjenas med öfningsdagar
vid den afdelning af armén eller flottan, den bötfälde tillhör, skulle
hans moral icke behöfva skadas och på samma gång såväl han sjelf
som staten hafva nytta af den ökade utbildning, som honom härigenom
kom till del och det afskräckande i straffet ändock vara fullt tillgodosedt.
Någon nämnvärd ökad kostnad för statsverket torde väl näppeligen
en dylik anordning förorsaka. Snarare kan det väl med fog sättas
i fråga, om icke alla de kostnader, statsverket nu får ändamålslöst vidkännas
för upprätthållande af sakernas nuvarande ordning, äro fullt så
dryga som kostnaden för de bötfäldes öfvande under ytterligare några
dagar.

Då emellertid det möjligen torde kunna sättas i fråga, om alla
böter, som ådömas efter värnpligtslagen, lämpligen kunna förvandlas på
nu angifna sätt, samt då i alla fall frågan torde tarfva något utförligare
utredning än hvad jag här kunnat åstadkomma, har jag icke ansett mig
böra framställa något formuleradt förslag till ändring i nu angifna syfte
af värnpligt,slagens bestämmelser, utan hemställer,

att Riksdagen må i skrifvelse till Konungen anhålla,
att Konungen må taga under öfvervägande,
huru vida icke de böter, som ådömas enligt gällande
värnpligtslag, må vid bristande tillgång i stället för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

att, förvandlas enligt allmän lag aftjenas genom viss
ökning af den tid, under hvilken den bötfälde skall
undergå vapenöfning, samt, derest sådant lämpligen
finnes kunna ske, derom inkomma med förslag till
Riksdagen.

Stockholm den 24 januari 1893.

Carl Palm.

1 denna motion instämma:

Hugo E. Hamilton. O. Anderson Aug. Pettersson

från Hasselbol. f. Stockkolms län.

O. Olson Ernst Beckman.

Stensdalen.

Edvard Thermcenius.