Motioner i Andra Kammaren, N:o 33

Motion 1891:33 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33,

N:0 33.

Af herr P. A. Hellgrén, om ändring i gällande bestämmelser rörande
försäljning af bränvin och andra spirituösa
drycker inom Lappmarkerna.

Grenom kongl. brefvet den 29 november 1839 förbjöds, med upplifvande
af kongl. bref ven den 3 december 1740 och den 29 november 1743,
införsel och försäljning af bränvin i Lappmarken vid vite af 33 riksdaler
16 sk. banko och den olofligen införda eller försålda varans konfiskation;
och genom kongl. brefvet den 15 december 1848 förbjöds likaledes införsel
och försäljning i Lappmarken, vid enahanda påföljd, af konjak, rom
och arrak, derifrån undantag sedermera blifvit gjordt för Lycksele socken
genom kongl. brefvet den 21 december 1860.

Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 29 maj 1885 angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker stadgar i 38 § böter för olaga försäljning af dylik vara första gången
från och med 30 till och med 60 kronor, andra gången från och
med 60 till och med 120 kronor, tredje gången från och med 120 till
och med 240 kronor, samt för ytterligare förbrytelse fängelse, och har
förbrytelsen skett på sön- eller helgdag, ökas straffet med böter från och
med 15 till och med 30 kronor. Dessutom vare det i förvaringsrummet
befintliga bränvin till och med 150 liter tillika med kärl, som för dess afhemtning
tjenliga äro, underkastade beslag och förbrutna, äfvensom förbrytaren
dömes att utgifva försäljningsafgift, uppgående nu i vanligaste fall
till 56 kr. 25 öre.

Gör man en jemförelse mellan förstnämnda kongl. bref och nu gäl -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

lande bränvinsförsäljningslag, i fall dessa lagar efter ordalydelsen rätt tolkas
och tillämpas, måste man komma till den slutsatsen, att inforsling och försäljning
af spritdrycker i Lappmarken belägges med endast ett vite af 50
kronor och varans förlust, då deremot oloflig försäljning af dessa drycker i
öfriga delar af riket belägges med ojemförligt högre straffbestämmelser, såsom
här ofvan anförts.

Hvad man nu egentligen velat och åsyftat med kongl. brefven den
29 november 1839 och den 15 december 1848 bär varit att förhindra eller
åtminstone söka hämma spritdryckers införande och försäljning i Lappmarken.
Frågan blifver då: har man lyckats? Svaret måste utfalla mindre
tillfredsställande; men vill man i bättre mån lyckas, måste man se till, att
dessa kongl. bref och förordningar komma i sådant samband till hvarandra,
att de i möjligaste måtto kunna efterlefvas, rätt förstås och tolkas af de
dömande myndigheterna. Så har efter mitt förmenande hitintills fallet icke
varit, ty en del myndigheter hafva icke ansett den inforslade spritvaran
vara förbruten, då icke försäljning deraf egt rum, och andra myndigheter
hafva varit af en motsatt åsigt. Hvad skall man under sådana förhållanden
hysa för förtroende för eu lag, som tolkas olika hos häradsrätten, hofrätten
och högsta domstolen?

Jag bär nu under 40 års tid varit allmän åklagare inom Lappmarken,
och under denna tid hafva icke så få öfverträdelser af bränvinslagarne i deras
olika grenar blifvit af mig beifrade; men jag har också under denna tid lärt
känna flere domares olika åsigter om tolkningen af 1839 och 1848 års kungabref.
Då nu dessa kongl. bref stadga ansvar för inforsling och försäljning af
spritdrycker i Lappmarken, har jag äfven för min del velat hylla den åsigten,
att innan ansvar för inforsling kunde ådömas, borde äfven försäljning af
den inforslade varan hafva egt rum, ty i motsatt fall, och under nuvarande
tidsförhållanden samt Lappmarkens snabba framåtskridande och täflan i alla
afseenden med andra civiliserade delar af vårt land, hvem kan värja sig för
1839 och 1848 års kongl. bref i fråga om injorsling af spritdrycker — låt
vara endast till husbehof — af resande i allmänhet, såväl hög som låg, enär
dessa kongl. bref icke tala om något visst qvantum, som resande eller andra
få medhafva inom Lappmarken. Huru förvånade skulle icke t. ex. turister,
synnerligast utländingar, som numera i stor mängd resa inom olika delar
af Lappmarken, blifva, om allmänna åklagaren komme och lade beslag på
deras reskantin och genom en stämning underrättade dem om, att i Sverige
finnes en lag, som vid 50 kronors vite och varans förlust förbjöde dem
medföra spritvaror till Lappmarken.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33. 5

Då det är min fulla öfvertygelse, att dessa kongl. bref af 1839 och
1848, derest ansvar jemväl enbart för inforsling af spritdrycker till Lappmarken
skulle tillämpas, svårligen kunna efterlefvas, men jag af själ och
hjerta ifrar för en lag, som hämmar rusdryckernas missbruk vare sig af
lappar eller andra rikets inbyggare, skulle jag för min del icke hafva någonting
emot att all tillverkning, införsel och försäljning af spritdrycker
inom hela riket blefve förbjuden; men då detta mål, åtminstone ännu för
någon tid, torde höra till de fromma önskningarna, vill jag hålla mig till
de bränvinsförsäljningslagar, som för närvarande finnas, och utfundera, om
icke möjligen någon förbättring i ofta berörda kongl. bref af 1839 och
1848 kunde åstadkommas, så att lagen kunde i möjligaste mån efterlefvas,
för den brottslige lönkrögaren skärpas, af allmänna åklagaren rätt fattas och
af domstolarne likstämmande tolkas. Jag vågar derför vördsammast föreslå,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen hemställa,

att kongl. brefven den 29 november 1839 och den
15 december 1848 måtte så förändras, förtydligas och
tillämpas, att den, som beträdes och dömes för oloflig
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker inom Lappmarken, skall, jemte an- v
svar enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
försäljning af bränvin m. m. den 29 maj 1885, dömas
att derjemte bota 100 kronor för införsel af dylik vara
till Lappmarken jemte varans konfiskation, utan afseende
på om den dömde sjelf infört varan till Lappmarken eller
icke.

Stockholm den 24 januari 1891.

P. A. Hellgrén.

ledamot af Vesterbottens Vestra domsaga.