Motioner i Andra Kammaren, N:o 33 (Motion 1871:33 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

stadgande!! i öfverensstämmelse så väl sinsemellan, som ock med
nu gällande kommunalförordningar, samt till nästa Riksdag inlemna
nådigt förslag till ny författning i ämnet.

Stockholm den 27 Januari 1871.

77. A. Witt.

X:o 33.

Af Herr Peter Petersson; Om förkortning af tiden, inom hvilken
häktad, person hur inställas för rätta.

. Savidt lagstiftningen skall blifva ett sannt uttryck af tidens anda,
maste äldre samhällsinstitutioner småningom omsättas i mera tidsenlig
förmer. Allt som är olämpligt för nya förhållanden eller oformligt för nya
rattsbegrepp måste förändras, såvida aktning för lagen skall upprätthållas
och samhällets sunda utveckling tillgodoses. Nya förhållanden hafva påkallat
och påkalla alltjemt nya stadgande!!; tv våra lagar äro ännu i vissa
hänseenden behäftade med formela fel, som göra dem i tillämpningen dels
oklara, dels mindre ändamålsenliga.

Jag har ofta frågat mig sjelf, hvilka äro de lagrum, som bestämma
tiden, inom hvilken häktad person skall ställas inför rätta?

Uti 1 Kap. Strafflagen stadgas visserligen att dråpare och andra
grafva missgerningsman skola genast å färsk gerning gripas, i häkte sättas
och utan uppskof för rätta ställas, och uti Kongl. Förordningen af den 10
April 1810 föreskrifves, att ransakning öfver häktad person, som inför
stadsdomstol ställes för rätta, skall företagas inom åtta dagar från den
dag da arresteringen med orsaken dertill blifvit hos domaren behörigen anmäld,
samt att då ordinarie domare å landet får underrättelse om ett Till hans
åtgärd hörande brottmål, hvari någon person är häktad, och han, i anseende

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

till laga hinder, finner sig icke kunna inom tre veckor undersökningen företaga,
bör han genast vid berörde underrättelses undfående sådant anmäla
hos öfverdomstolen, som efter föregången pröfning af de uppgifna hindren,
derest de godkännas, eger t förordna en skicklig och pålitlig extra domare
till målets företagande. Åro emellertid dessa lagstadganden fullt tidsenliga
och innebära ej desamma inom sig frön till rättskränkningar, som kunna
blifva ganska betänkliga. Som vi veta, finnes det så många anledningar
hvarföre personer inmanas i häkte, såsom t. ex. lösdrifveiier, hettande
m. m. Ofta är likväl häktningsåtgärden öfverlemnad åt personer, hvilka ej
hafva den bildning att de med någon säkerhet kunna bedöma huruvida deras
förfarande må vara fullt enligt med lagar och författningar. Den medborgerliga
friheten kränkes ju ofta härvid på ett upprörande sätt. Det inträffar
ej så sällan att personer blifvit häktade, hvilka veckor och månader
varit inneslutna inom fängelsets murar innan ransakning företagits och sedan
blifvit på grund af omständigheternas kraf frikände. Hvar och huru
skall en sådan person vinna upprättelse för den kränkning, som samhället
tillfogat honom, och Staten utfå ersättning för sina uppoffringar, är
icke lätt att uppgifva; men den omständigheten torde ej förnekas, att våra
nuvarande lagstadganden böra omarbetas i den riktning att tiden, inom hvilken
häktad person skall ställas under ransakning, förkortas, såväl hvad
staden som landet angår; och i detta hänseende vågar jag vördsammast
föreslå:

att ransakning med häktad person företages i stad inom 24 timmar
och på landet så fort ske kan, men sednast 14 dagar efter
häktningen.

Om remiss till Lag-Utskottet får jag vördsammast anhålla.

Stockholm den 2f> Januari 1871.

P. Petersson,

från Kronobergs län.

N:o 34.