Motioner i Andra Kammaren, N:o 32 (Motion 1895:32 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32.

N:o 82.

Af herr J. EliaSSOll, om upphäfvande af förordningen den
30 maj 1890 angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjö fartsförhållanden.

Vid sistlidet års riksdag beslutades i anledning af väckt motion
inom Första Kammaren om upphäfvande af Kongl, Maj:ts nådiga förordning
den 30 maj 1890 angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, eller den så kallande mellanrikslagen,
att till Kongl. Maj:t ingå med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta verkställa
utredning angående beskaffenheten och omfattningen af åtskilliga
öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, samt derefter för Riksdagen framlägga
resultaten af den verkstälda utredningen och göra den framställning
i ämnet som af omständigheterna påkallas.

Det kan af mången betraktas såsom stridande mot god ordning,
att Riksdagen upptager till förnyad pröfning hvad den sålunda hänskjuta
till Kongl. Maj:ts förberedande behandling, innan den begärda
utredningen kommit till stånd. I denna fråga förekommer dock, efter
min tanke, flere omständigheter som gifva stöd för undantag från regeln.

Att varuimporten från Norge till vårt land varit i värde betydligt
större än exporten härifrån till Norge, det hafva kommerskollegii
berättelser angående utrikes handel och sjöfart under lång tid visat.
Annorlunda är förhållandet efter den norska statistiken. Som exempel
på den stora olikheten, hvilken i detta fall förefinnes för åren 1890,
1891 och 1892, tillåter jag mig här anföra några siffror, hemtade dels
från de tabeller rörande varuutbytet mellan Sverige och Norge som
upprättats på föranstaltande af chefen för finansdepartementet, och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32.

hvilka äro bilagde bevillningsutskottets betänkande n:o 4 vid förlidet
års riksdag, dels ock från de vid samma betänkande fogade bestyrkta
uppgifter ur norska statistiken, som en reservant inom bevillningsutskottet
förebringat.

Enligt tab. 1 utgjorde värdet af Sveriges utförsel till Norge:

''Il

1890: efter svensk	statistik
„ norsk	11
1891: ,, svensk	11
,, norsk	11
1892: svensk	11

,, norsk

kronor

18,092,670.

23,124,700.

17,427,757.

25,396,500.

18,227,174.

27,253,100.

Enligt tab. 1 och reservantens bilagor litt. 13, C och D utgjorde
värdet af Sveriges införsel från Norge:

År 1890:	efter svensk	statistik
	,, norsk	11
„ 1891:	„ svensk	11
	„ norsk	11
„ 1892:	„ svensk	11
	„ norsk	11

kronor 32,832,778.
„ 15,061,600.

„ 33,565,261.

„ 14,773,900.

„ 35,319,209.

„ 14,477,700.

Vid dessa mot hvarandra så betydligt stridande uppgifter stålman
oundgängligen undrande och spörjande, och förhållandet gifver
efter min tanke anledning till påståendet, att det med mellanrikshandeln
och kontrollen deröfver icke är så särdeles väl bestäldt.

Huru förhållandena mera verkligt gestalta sig, derom vinnes upplysning
af tab. 5 och 6. I den förstnämnde af dessa, tab. 5, beräknas
tullen för tullpligtige varor, som från Norge tullfritt införts till Sverige:

År 1890................................. kronor 2,829,345: —

„ 1891................................ „ 2,669,541: —

„ 1892................................. „___3,164,666: kronor 8,663,552: —

Uti den senare, eller tab. 6, beräknas
tullen för tullpligtiga varor, som från Sverige
införts till Norge:

År 1890.................v................ kronor 1,303,372: —

„ 1891................................. „ 1,442,848: —

„ 1892.................................. „ 1,609,424: —

4,355,644: —

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32

Eu skilnad således under dessa 3 år, som,
genom mellanrikslagens bestämmelse och tillämpning,
minskat svenska statens inkomster, visas

häraf till belopp af........................................................ kronor 4,307,908: —

Det saknas ej skäl, efter mitt förmenande,
att till denna summa lägga den i tab. 10 beräknade
tull å i svenska tulljournaler icke upptagna
varor, som från Norge inkommit till gränstrakterna
i Sverige och tullfritt utlemnats, utgörande:

kronor 165,824.

„ 107,305.

„ 88,040. 361,169: —

Summa kronor 4,669,077: —
Eller i medeltal per år .................................................. „ 1,556,359: —

Härjemte, kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamhet på
kommerskollegii berättelse angående utrikes handel och sjöfart år 1893,
som visar att Norges export hit utgjorde 31,439,436 kronors värde och
dess import härifrån uppgick till 16,111,201 kronor, samt att den beräknade
tullen för tullpligtige varor hvilka från Norge tullfritt införts
till Sverige utgjorde 4,316,856 kronor. I den senare summan är ändock
icke, likasom föregående år, upptaget tull för kläder, jerntrådsarbeten,
nät, segel, slöjdvaror, säckar, sängkläder och möbler, hvars
beräknade värde 1893 utgjorde sammanlagdt 274,834 kronor.

Utom detta har under senare tider blifvit från många och skilda
håll erkändt, att mellanrikslagen medfört förluster för vårt lands innebyggare,
och man har äfven klandrat lagens tillämpning i Norge, hvilken,
efter hvad det vill synas, haft till mål att gynna den norska nationen
på den svenskas bekostnad. Det förefaller mig då märkligt att se de
ansträngningar, som gjorts och göras för bibehållandet i det möjligast
längsta af Norges förmåner i Sverige utan fullgörande af motsvarande
skyldigheter. Oförklarligt är det ock för mig, att den svenska representationen
öfverlemnar åt en antagligen långt aflägsen framtid åtgörande!
af en fråga, som kräfver eu snar lösning, icke endast för att bereda
rättvisa unionsländernas invånare emellan, utan fastmer för att minska
det inom vårt land på senare tider starkt tilltagande och ofta uttalade
missnöjet i fråga om mellanrikslagens verkningar. Hvad som likväl
synes mig mest besynnerligt är det, att under eu tid, då statens budget
ökats så, att tilläggsbevillning till lika belopp som den ordinarie anses

År 1890
„ 1891
„ 1892

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 32.

otillräcklig, bortse från minskningen i statsinkomst af mer än 1V2 million
kronor årligen, för att gynna norska exporten. Allt detta föranleder
mig till den förmodan, att Riksdagen, för att hindra missnöjets
tillväxt och för att tillgodose landets intressen, vidtager åtgärder ledande
till ett snart ordnande af bättre och rättvisare förhållanden i fråga om
handel och sjöfart Sverige och Norge emellan, utan att invänta den
begärda undersökningens resultat och Kongl. Maj:ts åtgöranden i anledning
deraf.

Gerna kan man icke tänka sig, att de olägenheter och förluster
för Sverige, som nuvarande mellanrikslag medför, kunna till följd af
den begärda undersökningen upphöra. Icke heller kan man föreställa
sig att undersökningen föranleder annat än tidsutdrägt och resultatlösa
underhandlingar, enär man ej har skäl att vänta några eftergifter från
norsk sida, förrän Riksdagen fattat beslut om mellanrikslagens upphäfvande.
De för närvarande rådande förhållandena i Norge ingifva
dessutom inga förhoppningar om frågans lösning genom andra medel.
Att låta det gå som det går förefaller mig icke kunna försvaras. Mellanrikslagens
uppsägning synes mig för den skull vara den enda utvägen
för att vinna rättelse.

Ofta fram hålles det påståendet, att mellanrikslagens förändring
skulle minska exporten af åtskilliga svenska näringars produkter till
Norge; men på samma gång torde man äfven böra taga i betraktande,
att det ock är många af de svenska näringarna som nu lida af den
tullfria norska införseln hit. Att förlusterna för Sverige år från år
efter nuvarande mellanrikslags antagande ökats, det är konstateradt.
Att dessa förluster komma att ökas ännu mera hädanefter, sedan spanmåls-
och mjöltullarne blifvit förhöjda, är ju uppenbart, och att under
sådana förhållanden icke vidtaga några verkande åtgärder, utan vänta
på en bättring, som icke lärer stå att vinna utan uppsägning, det kan
icke förefalla mig annat än vårdslöst. Orättvist kan det ock kallas, att
den ena svenska näringen skall gynnas på den andras bekostnad, likasom
ock att den ena provinsens befolkning skall ega förmåner i fråga
om handel med utländska grannar, som andra sakna. När man betraktar
alla hithörande omständigheter, och då man på grund af erfarenhetens
vittnesbörd icke kan göra sig fri från tanken på transitohandeln
med spanmål och produkter deraf, så frestas man lätt till den mening,
att det vore önskligare och redigare, samt dessutom medförande minskade
förvecklingar, om ingen mellanrikslag funnes i fråga om tullfriheter.

I följd häraf, och då kongl. förordningen angående Sveriges och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32. 9

Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890
visat sig behäftad med sådana brister i fråga om tydlighet, atit olika
uppfattningar om dess rätta tolkning gjort sig gällande;

då dessa olika tolkningar obestridligen utöfvat en skadlig inverkan
på det svenska näringslifvet, i hvilket afseende hänvisas ej
mindre till det norska kreatursimportförbudet än ock till den skada, som
tillfogas den svenska margarin- och jästtillverkningen genom nu gällande
mellanrikslag;

då vidare Norge af befintliga tulldifferenser i allmänhet skördat
och skördar stor vinst till förlust så väl för den svenska statskassan
som för det svenska näringslifvet;

då denna förlust ingalunda kan anses uppvägd genom de fördelar,
som en eller annan svensk industri, en eller annan svensk importör
eller köpman möjligen kan hafva af den mellanrikslag, som nu
är antagen och gällande;

då Norges fördelar af samma lag äro så stora, att man icke, utan
uppsägning af lagen, kan hoppas det endast en undersökning skall i
önsklig tid medföra rättelser beträffande de från svensk sida öfverklagade
och erkända olägenheterna, utan blott gifva ny erfarenhet om
vanskligheten af tillmötesgående;

då, efter hvad erfarenheten visat, säkert är, att Norge under motsvarande
förhållanden icke skulle underlåtit att yrka på uppsägning;

då den svenska tulltaxan, i många afseenden, sedan mellanrikslagens
utfärdande, undergått betydliga förändringar, och antagligt är,
att den icke heller i den närmaste framtiden kommer att bibehållas utan
rubbningar;

då norska Stortingets sträfvan, efter hvad det visat sig, tyckes
vara att skilja sig från Sverige, när det gäller bidrag till bestridande
af gemensamma utgifter för de förenade rikena;

samt då slutligen lagen enligt dess 18 § fortfar att gälla, till
dess för båda rikena annorlunda förordnas eller två år förflutit, sedan
någotdera riket om ändring eller upphäfvande af densamma för sin del
fattat af det andra rikets samtycke oberoende beslut; så vågar jag
hemställa,

att Riksdagen, utan inväntande af underrättelse
om den förut begärda undersökningens resultat och
Kongl. Maj:ts åtgöranden i anledning deraf, ville fatta
beslut om upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga förBih
till Riksä. Prat. 1393. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32.

ordning den 30 maj 1890 angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
i syfte att få till stånd en ny mellanrikslag, som är
tydlig och bestämmande och framkallar ändamålsenliga
kontroller samt befordrar, att Sveriges ekonomiska
intressen äfven varda på rättmätigt sätt tillgodosedda.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

:!•> iY] t* • . f A; V ■; V_ '' i .• < * 7 -, , - '' .tjvt. {llO

Stockholm den 24 januari 1895.

Jan Eliasson.

i If

Häruti instämma:

OM » , '' Mi Mi V • : i -• M .O ■ : • <\ i.'',''''

Nils Petersson. Pehr Pehrsson,

i Norrsund.