Motioner i Andra Kammaren, N:o 32 (Motion 1894:32 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32.

N:o 32.

Af herr W. Skytte, om ändrad grund för beräkning af bevillningsafgiften
å enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.

Efter en tid af fullständigt lägervall inom landets ekonomiska och
finansiella förhållanden blef vårt nuvarande enskilda banksystem, genom
1823 års riksdagsbeslut och 1824 års kongl. förordning, af lagstiftningen
icke blott koncessioneradt utan direkt framkalladt. Det har sedan
dess fungerat beundransvärdt väl; det har spridt bankresurser och
bankbeqvämligheter till hvarje punkt af ett glesbefolkadt land, öfverallt
befordrat kapitalens bildande och hopsamlande och derefter ledt
dem befruktande ut till landets alla näringar och alla delar. Med
denna stora utsträckning och med den ovanligt stora beqvämlighet och
billighet, hvarmed det administrerat och tillhandahållit kapitalet, har
detta banksystem derjemte förenat en redbarhet och soliditet, som är
alldeles enastående inom något lands finansiella historia. Af våra
många enskilda banker har under dessa många år ingen enda brustit
i sina förbindelser eller vållat sina otaliga fordringsegare ett öres förlust.

Emellertid har stämningen mot de enskilda bankerna under olika
tider flera gånger vexlat, och Riksdagen har till dessa penninginstitut
stält sig än uppmuntrande och omhuldande, än motvillig och hämmande.
Utan att ingå på någon undersökning af de många och olikartade
motiv, som härvid varit i verksamhet, medgifver jag villigt, att mot
vissa sidor af dessa bankers organisation samt ännu mera mot deras
organiska sammanhang med riksbanken grundade teoretiska anmärkningar
kunna göras, och att, under kritiska tider, dessa tills vidare

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32.

blott teoretiskt framhållna olägenheter skulle kunna framträda såsom
verkliga praktiska faror. Också ha flera gånger såväl af Riksdagen
begärts som af Kongl. Maj:t framlagts reformförslag, syftande till behöflig
omdaning såväl af riksbanken som af privatbankerna och deras
närmare sammanförande till ett verkligt organiskt helt, ett sammanhängande
nationelt banksystem. Tyvärr hafva dessa förslag ännu icke
lyckats medföra resultat; behofvet qvarstår emellertid, och reformyrkandet
bar derför med dessa försöks misslyckande icke utgått från
dagordningen. Förr eller senare få vi väl hoppas på dess tillfyllestgörande.

Deremot torde icke kunna gillas, om man under tiden, innan
ombildning skett och ett bättre, mera sammanhängande nytt kunnat
åstadkommas, söker på omvägar desorganisera eller försvaga hvad vi
redan ega.

Den sedelemission, som mot lagbestämda vilkor rörande grundfondshypotek
och guldkassa samt mot solidarisk ansvarighet af samtliga
lottegare är de enskilda bankerna medgifven, har varit det medel,
hvarigenom de iståndsatts att vidga sin, näringslifvet främjande och
stödjande verksamhet till att omfatta alla delar af landet. Genom den
kostnadsfria kassa, som beredts dem i deras egna sedlar, har det varit
dem möjligt att hålla kontor på en mängd platser, der inkomsten
eljest omöjligen skulle räckt till att täcka kostnader och förluster, samt
äfven åt dessa mindre och aflägsnare orter bereda samma fördelar och
lättnader som egentliga bankplatser.

Emissionen af egna sedlar är emellertid långt ifrån alldeles kostnadsfri.
De fordringar, som ställas på den moderna banksedelns tillverkning,
sedlaimes snabba förbrukning, enär allmänheten numera icke
finner sig vid att, som fordom, mottaga slitna eller smutsade sådana,
och den omfattande kontroll, som denna rörelse kräfver, medföra redan
mycket ansenliga kostnader. Den kassa i guld och riksmynt, som
bankerna vid sina hufvudkontor samt vid afdelningskontor i Stockholm
eller hos vexlingsombud derstädes måste hålla för sedlarnes inlösning,
torde i allmänhet medtaga omkring hälften af den återstående räntevinsten
på sedelutgifningen. Kommer så härtill den särskilda sedelskatten,
måste erkännas, att sagda vinst i ytterlig grad reducerats, och
genom förliden Riksdags beslut torde den ha nedbragts till den punkt,
då bankerna med tvekan måste fråga sig, huru vida upprätthållandet af
de mindre kontoren längre är dem möjligt.

Nämnda sedelskatt har nemligen under senaste år höjts på ett
sätt, som är exempellöst i vår skattehistoria.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32-

Densamma utgick under många år med 2 kronor per tusen å
bankernas utelöpande sedelstock, men har sedermera höjts

af 1887 års Riksdag till 3 pro mille,

,, 1892 ,, ,, ,, 5 ,, „ och

„ 1893 „ „ „ 10 „ „

Allt detta utom den vanliga inkomstskatten på bankernas hela

årsvinst.

»Att på beskattningens väg beröfva bankerna en dem genom lagstiftningen
tillerkänd rätt kan svårligen anses rättmätigt», yttrade 1888
års bankoutskott. En beskattning, som under sju år femdubblar en viss
skatt, måste dock anses hafva beträdt denna »föga rättmätiga» väg.

Skattens tryckande och hämmande verkan visar sig just på den
punkt af banksystemet, der detta är ömtåligast på samma gång som
oumbärligast. I de stora städerna upphör ingalunda bankrörelsen genom
de enskilda bankernas indragning eller förlamning. Det är de vida
sträckor af vårt land, som ligga fjerran från storstäderna, det är dessa
som hotas och som komma att blifva lidande, om åtgärden medför det
resultat, som den synes åsyfta, nemligen att drifva den enskilda bankrörelsen
bort från dessa områden och koncentrera den liksom all annan
bankrörelse inom de större städerna.

Men det tryck, denna skatteförhöjning kommer att utöfva på
bankerna och genom den på dem allmänna rörelsen, ökas i ytterlig
grad genom den beräkningsgrund, efter hvilken denna bevillningsafgift
nu utgår. Den utdebiteras nemligen »efter det högsta belopp af
bankens sedlar, som på en gång under året varit utlemnade i rörelsen».

För hvar och en, som har någon kännedom om varuomsättningens
och penningrörelsens gång, är väl bekant, att denna under
årets lopp i tilltagande och aftagande liflighet företer en viss, temligen
regelbunden periodicitet. På olika tider i olika trakter, beroende på
dessa trakters näringsförhållanden och arten af de industrier, der företrädesvis
drifvas, kräfver den lifligare omsättningen ett större qvantum
omsättningsmedel än vanligt. Rörelsen drager då till sig en betydande
mängd sedlar utöfver hvad den eljest under året använder; sedan dessa
sedlar en kort tid tjenstgjort, återvända de till banken. För att tala
om den provins, jag närmast känner, börjar i Skåne denna rörelsens
stegring vanligen de sista dagarna i augusti, stiger derefter under
september och ännu raskare under oktober månader samt uppnår sin
höjdpunkt vid sjelfva slutet af oktober, för att derefter i temligen jemnt
fallande åter sjunka ned till sitt minimum. Det är spanmåls- och hvit -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32

botsskörden, som då föres i marknaden, arrenden och hyror, som betalas
o. s. v. En ansenlig del af denna stegrade sedelemission, nemligen
den del, som utgör sj elfva dess topp, håller sig blott ute en
eller annan vecka i slutet af oktober*), och den räntevinst, bankerna
härå kunna göra sig, blir således mycket obetydlig och motsvarar icke
ens sedelkostnaden. Vid en diskontosats af 4 procent, en låne- och
kreditivränta af 4 1/2 procent, blir bankernas ränteinkomst |för denna
extraemission under oktober månads båda sista veckor mindre än 1j5
procent. Men för det ökade antal sedlar, bankerna härvid utgifva, går
ensamt sedelskatten till 1 procent, motsvarande för sagda tid en årsränta
af 26 procent. För att betjena rörelsen och ej behöfva strypa
den just i det ögonblick, då den af sin egen natur nödvändigtvis
starkast vidgar sig, måste banken således betala i skatt fem gånger
mer än den af sin sedelökning har i inkomst.

Den höga sedelskatten och den orimliga grunden för dess utdebitering
hotar sålunda att beröfva vårt enskilda banksystem dess för
landet gagneligaste egenskaper, nemligen dess förmåga att betjena
äfven småplatserna och dess förmåga af elasticitet, det vill säga dess
möjlighet att utan för stor svårighet och kostnad vid verkligt behof
vidga sin sedelemission och med densamma noga följa affärsrörelsens
egen gång. Äfven ur billighetens och rättvisans synpunkt är denna
skatteberäkningsgrund förkastlig, ty hvarje på en näring lagd bevillningsafgift
borde väl afmätas efter den sida af rörelsen, som lemnar
eller åtminstone afser att lemna vinst, och icke omfatta äfven den, som
lemnar och måste lemna påtaglig förlust.

På grund af hvad jag sålunda anfört, skulle jag snarast velat
föreslå ifrågavarande skatts nedbringande till samma belopp, 5 pro mille,
hvarmed den utgick före senaste Riksdags beslut. Som jag emellertid

*) Utelöpande sedlar (i millioner kronor).

Skånes enskilda bank:

juli: augusti: sept.: okt.: nov.: dec:

1890

1891

1892

6,916. 7,571. 9,318. 10,194. 9,704, 9,371.

7,603. 8,003. 9,652. 11,082. 10,498. 9,703.

7,606. 7,477. 8,864. 10,356. 9,959. 9,547.

Kristianstads enskilda bank:

juli: augusti: sept.: okt.: nov.: dec.:

1890

1891

1892

3,487. 3,615. 4,049. 4,166. 3,915. 3,562.

3,444. 3,585. 4,076. 4,218. 4,190. 3,893.

3,370. 3,551. 4,062. 4,170. 4,021. 3,872.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 32.

förutser, att det under ett finansår, då statsverkets behof tvingar till
uppsökandet af nya skattekällor, torde vara gagnlöst att påyrka någon
betydligare nedsättning i redan utgående skatter, inskränker jag mig
till att, i rättvisans och allmänna rörelsens intresse, åtminstone hemställa,
»Inull/:* noo n• >>11;j:.hän i uiiiujb; : döl r.tj ,• j;.-; j 1U; ''ti'';

bil ru-iii

att Riksdagen, för den händelse den beslutar att
den särskilda bevillningsafgiften å enskilda bankernas
, ■<>. ..i; sedelutgifning fortfarande skall utgå med 10 pro mille,

måtte stadga, att skatten skall för hvarje bank beräknas
efter det sedelbelopp, banken i medeltal under
nästföregående år haft på en gång utelöpande.

»illa r.iojla bi! 111; •!'' Ill: utu-ui-»yii; .:i■ *>1 itÅ\,

Stockholm den 25 januari 1894.

W. Skatte.

uc>[ «yb öiliivil bil > < in nminbt ou;m i in: i-h~a ■ !i. aiiob

-a^Älljl urna -tulta .••{i-s ''tu! •.:■><> . *>l.it<u;|}-.nl a •. ,--ni •; ■ in . ,t-/äi^

.nolydnad liii u.iiuniaiäiaovl

l t.’8i inaiui;f r.(; idb mlo.;, • ,

.MAvtjfA A. .A

JV:o 33.

Af herr* S. J. Kardell, angående skyldighet för statens tjenstemän
att vid insättning i bank af onxhänderhafda allmänna
medel anlita riksbanken m. m.

Det har händt och händer stundom ännu, att tjenstemän, som
omhänderhafva penningar för det allmännas räkning, hafva sådana medel
insatta på upp- och afskrifningsräkning eller deposition i enskilda
bankinrättningar, äfvensom att de sedan i samband dermed sprida enskilda
bankers sedlar vid liqvider. Att ett sådant tillvägagående icke
är på sin plats på sådana orter, der tillfälle finnes för vederbörande
att vända sig till riksbanken, lär svårligen kunna bestridas. Tjenstenit:.
till Rihsd. Prol. 1894. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 9 Höft. 2