Motioner i Andra Kammaren, N:o 323 (Motion 1868:323 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 323.

N:o 323.

Af Herr Wigardt: Angående erläggande af särskild bevillning för

enskilda bankers sedelutgifningsräll.

Ojäfvadt är att ett lands ekonomiska ställning är i högsta måtto beroende
af der befintliga ekonomiska lagstiftning, synnerligast af bestämmelserna rörande
myntväsendet och dermed förenade förhållanden. Redan långt innan vårt ekonomiska
betryck uppnått nuvarande höjd, bar ock månget öga varit rigtadt på missförhållanden
vid dylika ekonomiska bestämmelser, och är det nu en oafvislig pligt att
icke vidare lemna å sido en af dem, som så väsendtligt inverkar på fäderneslandets
utveckling och välstånd. Frågan afser nemligen eu de enskilda bankerna under
månget år medgift rätt att utgifva sedlar. Öfverlemnad till dessa banker för att
dermed utveckla en gagnande verksamhet, måste denna rätt onekligen frånkännas
dem, enär de icke fortgått i den rigtning för allmän nytta, som dermed varit afsedd.
De enskilda bankerna uppträdde i början såsom stöd för vår modernäring,

jordbruket, såsom förlagsanstalter för att underlätta denna industrigren, som fordrar
flerårig tid för att återgälda derpå nedlagdt kapital, på det att jordbrukaren i
någon mån skulle kunna undgå att sälja sin vara på olämplig tid och till ett olämpligt
pris. Under sådana förhållanden och för ett sådant mål kunde visserligen ett
större offer göras. Det har ock å det allmännas sida blifvit fullbordadt, men förutom
den tvetydiga fördelen af ett ökadt rörelsekapital, i missförhållande dessutom
till befintliga myntvärdet, spåras icke att hvad som förespeglats blifvit å andra sidan
gjordt till verklighet. I förra fallet utvisa sålunda årtionden hvad det fullbordade
offret, den medgifua sedelutgifningsrätten, inbragt åt dessa enskilda banker; och i
sednare tallet gifva 3 till 4 månaders lånerätt och ett stundom sväfvande creditivmedgifvande
ett alltför tänkvärdt intyg om huru det allmännas fördel blifvit tillgodosedt.
Hvad som så länge egt bestånd, hvad som nästan kan sägas hafva inträngt
i samhällets rot, fordrar dock en blott småningom skeende förändring för att
undgå de olägenheter, som brådstörtade åtgärder, särdeles i en fråga så beskaffad
som denna, skulle medföra. Oeftergifligt är dock, att den sedelutgifningsrätt, som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 323. 23

hittills varit de enskilda bankerna tillerkänd, nu må återgå, och att nationen sjelf
må erhålla de fördelar som kunna vinnas uti att, jemte bankväsendets öfriga ordnande,
ensam utöfva sedelutgifningen inom landet, till trygghet för dess innevånare,
till lättnad för deras affärsförhållanden, och för att till mer allmännyttiga ändamål
sprida fördelen af den vinst, som sedelutgifningen onekligen tillskyndar.

På dessa skäl, och då Riksbanken, enligt mitt förmenande gör en årlig förlust
af minst 800,000 R:dr på den sedelutgifningsrätt, som tillkommer enskilda banker,
och Statsverket, helst i sitt nuvarande tillstånd, ej har råd att för enskilde
personers vinning gå i mistning af en sådan inkomst, samt man af de sista tabellerne
öfver enskilda bankernas rörelse finner, att dessa begagna sin sedelutgifningsrätt
till ett belopp af 31 millioner, och utan att ytterligare framställa alla de rättmätiga
fördelar, som genom denna anordning tillskyndas nationen i dess helhet, får
jag hos Riksdagen härmed anhålla:

att Riksdagen beslutar att hos Kongl. Maj:t göra underdånig
hemställan, att den sedelutgifningsrätt, som hittills varit beviljad
de inom landet befintliga enskilda bankerna må indragas
allt efter som tiden för dem beviljad oktroj tilländalöper, och att
sedelutgifningsrätt må Rikets Bank uteslutande tillkomma; och
att Riksdagen dessutom beslutar, att enskilda banker i och för
sin sedelutgifningsrätt må erlägga en årlig afgift af 3 procent
å högsta beloppet af den sedelutgifning, hvaraf de sig för året
begagna.

Om vederbörlig remiss af denna min motion till Bevillnings-Utskottet får jag
vördsamt anhålla.

Stockholm den 27 Januari 1868.

A. W. Wigardt.