Motioner i Andra Kammaren N:o 31 (Motion 1893:31 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren N:o 31.

slag till sådana ändringar i nu gällande beskattningslagstiftning,
som i följd deraf kunna finnas nödiga.

Stockholm den 16 januari 1893.

E. Åkerland.

N:o 31.

Af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med ben äran
om utarbetande och framläggande af förslug till lag angående
upphäfvande af fideikommisstiftelser i fast egendom
på landet m. m.

Sedan Riksdagen genom bifall till min motion om beredande af lättnader
för den mindre bemedlade delen af vårt folk att kunna förvärfva sjelfständig
jordegendom och Kongl. Maj:t genom tillsättandet af en komité för
denna frågas närmare utredning hufvudsakligen biträdt mina uti samma
motion uttalade åsigter, vågar jag, icke alldeles utan hopp om slutlig framgång,
ånyo taga Riksdagens uppmärksamhet i anspråk för en fråga, som
enligt mitt förmenande nära sammanhänger dermed. Såsom ledamot af ofvanberörda
komité har jag kommit till den öfvertygelse, att inom flera af våra
folkrikaste län, hvarest behofvet af lättnader för erhållande af dylik egendom
torde vara störst, icke synnerligen mycket lärer kunna uträttas för ändamålet
genom statens direkta mellankomst, emedan derstädes hvarken statsdomänerna
eller tillgångarne på odlingsbara utmarker å fritt disponerade hemman relativt
äro af synnerlig betydenhet och att man derför ä sådane orter hufvudsakligen
är hänvisad till att söka för saken intressera och underlätta den enskilda
företagsamheten.

Motioner i Andra Kammaren N:o 31.

Derest de förändringar uti gällande lagstiftning om hemmansklyfning
och jordafsöndring, som af .Jordbrukslägenhetskomitén föreslagits, af statsmagterna
skulle gillas och antagas till lag, vågar jag tro, att mycket skulle
vinnas för ändamålet genom enskildes initiativ, ehuru visserligen ganska stora
hinder för upplåtelser af jordlägenheter under full eganderätt i större skala
lära komma att förorsakas utaf de inteckningar, hvilka gravera större delen
af Sveriges jord, der den innehafves under eganderätt, hvarför också näppeligen
någon annan åtgärd från statsmagternas sida i så hög grad synes mig
kunna främja tillväxten af den bofasta sjelfegande befolkningen inom vissa
orter, som upphäfvandet af fideikommissinstitutionen i hvad den berör jordbruksfastighet,
dels emedan dessa egendomar i allmänhet häfta i jemförelsevis
ringa gäld, dels emedan å desamma, åtminstone inom mellersta Sverige,
mycket ofta förefinnas högst betydliga odlingsbara utmarker, hvilka förblifvit
obrutna kanske främst i följd af innehafvarnes oförmåga att anskaffa
erforderliga rörelsekapital för de mången gång rent af besvärligt stora gods
de måst bibehålla alldeles ostyckade.

Jag är fullt förvissad, att, om fideikommissjorden blefve vanlig arfvejord,
det icke skulle dröja länge, förr än betydliga delar af densamma med
för brukning olämpliga lägen o. s. v. skulle komma att försäljas, och att
sådant tillvägagående icke allenast i hög grad komme att främja befolkningens
bofasthet, utan derjemte för vederbörande fideikommissarie!'' vore vida
att föredraga framför att uti många fall nödgas fortgå på den inslagna vägen
och genom skuldsättning så småningom få institutionen häfd.

Då jag, utom det af mig här ofvan anförda, enligt min tanke mest
talande skälet för fideikommissinstitutionens upphäfvande i hvad den afser
fastigheter å landet, äfven till fullo instämmer i de öfriga skäl, hvilka^ för
sådan åtgärds vidtagande blifvit anförda uti tillförene väckta motioner, vågar
jag hålla före, att statsmagterna, vida förr än att fortfarande hägna om
störa jordkomplexers fort vant, böra, så långt sådant utan våldsamma åtgärder
kan ske, underlätta åtkomst af jordegendom för den stora massan af vårt
folk genom slitandet af de onaturliga band, hvilka hålla ifrågavarande gods
tillsammans, samt sådan lagstiftning, som kan förhindra hopandet af huru
stora arealer som helst på en hand. Jag vågar tro, att derest icke snart
dylik lagstiftning kommer emellan, det icke skall dröja så synnerligen länge
innan de, hvilka egentligen endast hafva till yrke att placera penningar,
skola nödgas nedlägga dessa äfven uti jordegendom, såsom det för resten
redan nu sker i stol'' skala inom Amerikas stater, och att, om så blifver
fallet, ingen lycklig utveckling deraf torde följa, derpå gifver i våra dagar
Irland, och som det tyckes snart hela Storbritannien, sorgliga bevis, ehuru

Motioner i Andra Kammaren N:o 31.

visserligen helt andra orsaker der ofta omöjliggöra åtkomst af sjelfständig
jordegendom.

Må den enskilde genom fabriksanläggningar, kommunikationsleders
åstadkommande, handel m. m. sä långt det är förenligt med statens sanna
intressen samla och föröka förmögenhet, men mig synes jorden böra framför
annat skyddas från penningemännens allt för vidt gående spekulationer, emedan
i motsatt fall hela folks tillvaro kan blifva helt beroende af ett fätals godtycke.

Visserligen kan tyckas, det jordbruksfideikommissens bibehållande borde
utgöra ett kraftigt korrektiv emot spekulation med åtminstone dessa egendomar,
men dels är ju gärdet redan uppgifvet, sedan de numera få belånas,
dels lärer nog staten kunna finna andra och lämpligare utvägar till förhindrandet
af dylik spekulation, än bibehållandet af en så synnerligen otidsenlig,
ofta ur nationalekonomisk, politisk och social synpunkt skadlig och
upprörande orättvis institution, som deri ifrågavarande. Man har, då fråga
tillförene väckts om fideikommissinstitutionens upphäfvande, städse såsom skäl
emot vidtagandet af eu sådan åtgärd främst anfört den vördnad, som allt
fortfarande bör egnas aflidnes yttersta vilja, och deremot lärer väl intet vara
att invända, för så vidt de bestämmelser, hvilka derigenom kunna vara
gjorda, främja statens välförstådda intressen samt icke lägga hinder i vägen
för sådan utveckling, som man icke ostraffad kan eller bör förhindra, men
dels lägger just ifrågavarande institution högst beaktansvärda hinder för
sådan utveckling, särskildt inom de orter, hvarest densammas främjande är af
största vigt, dels har ju staten här, likasom uti sä synnerligen många andra
fall, i fråga om aflidnes förordnanden, genom den skuldsättning af fideikommiss,
som allt sedan år 1810 varit tillåten, handlat så fullkomligt i strid med
alla eller åtminstone nära nog alla fideikommissförordnanden, att man knappast
har skäl vidare så synnerligen orda om dessas helighållande. Det har äfven
anförts, att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i omedelbart
sammanhang med fideikommissrättens upphörande skulle möta oöfvervinnerliga
svårigheter, och vågar jag emot sådana åsigter ifrågasätta, om förhållandena
verkligen kunna vara sådana inom just vårt land, då flera andra folk, hvilkas
kultur och rättskänsla icke varit vår underlägsen, hvarken funnit så synnerligen
stora svårigheter emot institutionens afskaffande eller dragit sig för att
åsidosätta vederbörande fideikommisstiftares vilja, då statens väl och medmenniskors
bästa derigenom främjades?

Att jordbruksfideikommissen ega synnerligen betydligt omfång, särskildt
inom åtskilliga ganska tätt befolkade län, inom hvilka beredandet af tillfällen
att förvärfva sjelfständiga fastigheter för mindre bemedlade otvifvelaktigt
skulle visa sig mest välsignelsebringande, framgår bäst deraf, att inom
Malmöhus, Kristianstads, Östergötlands, Södermanlands, Stockholms, Upsala,

Motioner i Andra Kammaren N:o 31.

Örebro och Vestmanlands län dessa fideikommiss intaga nära nog 10 procent
af den privata jorden efter hemmantal räknadt, deraf inom Malmöhus län
omkring 14, inom Kristianstads omkring 10, inom Södermanlands omkring
16, samt inom Stockholms omkring 13 procent. Något sä nära exakta uppgifter
om jordfideikommissens arealer har jag icke lyckats erhålla.

Då jag sålunda icke allenast anser det fideikomissinstitutionen i hvad
den berör fast egendom oftast verkar skadligt ur social, politisk och nationalekonomisk
synpunkt, utan hvad värre är, att den i fråga om jordbruksfastigheter
verkar synnerligen hämmande för vårt lands sunda utveckling
genom främjandet af den sjelfegande befolkningens ökning å landsbygden,
särskildt inom de orter, hvarest sådan ökning är mest af behofvet påkallad,
vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående familjefideikommisstiftelser
i fast egendom på landet upphäfvas,
äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande
af rättsförhållandena vid siste innehafvarens död
må erfordras.

Stockholm den 16 januari 1893.

E. Åkerlund.

Bih. till Riksd. Prof. 1893

1 Sami.

2 Afd. 2 Band. 6 Hä/t.