Motioner i Andra Kammaren, N:o 30

Motion 1895:30 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 30.

1

N:o 30.

Af herr E. A.
allmänna strafflagen.

Uti kap. 11 § 15 af nu gällande strafflag heter det: »Gör man

oljud eller oväsende eller far öfverdådigt fram, så att annan deraf
skadas kan, eller kommer eljes förargelse åstad, å allmän väg, gata
eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles; straffes
med böter, högst ett hundra riksdaler. Våldförer man annan å sådant
ställe, som nu sagdt är, då skall den omständighet, vid straffets bestämmelse
för våldet, såsom försvårande anses.»

Och uti kap. 18 § 15 af samma lag läser man följande bestämmelse:
»Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans

åtbörder eller orediga sinnesförfattning synnerligen märkas kan, det
han drucken är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller
annat allmänt ställe; straffes, för fylleri, med böter, högst tjugo riksdaler.
»

Dessa båda nu anförda lagrum, af hvilka det första afser oljud
eller oväsen och våld, det andra fylleri, synes vara eguade att med
afseende på den allmänna ordningen harmoniera. Båda tala de också
om platserna, der förseelserna antagas eg a rum. Båda tala de om väg
och gata. Men derefter skilja de sig till sin ordalydelse. Under det
att kap. 11 § 15 fortsätter med att tala om torgplats samt om plats,
der marknad och auktion hållas, så talar åter kap. 18 § 15 mera allmänt
men också mera omfattande, i det att deri talas om »annat allmänt
ställe».

Oaktadt sålunda syftet med afseende på platsen, der de nämnda
förseelserna tänkas ega rum, onekligen skall vara detsamma i båda de
nämnda §§, visar det sig dock vid tillämpningen af lagen, att dessa §§
i sig innebära rätt stor afvikelse.

Det har nemligen visat sig, att eu person, som vid t. ex. en jernvägsstation
uppträdt synbart berusad och såsom sådan fört oljud och
tillstält oväsen, kunnat af ordningsrnagten från stället bortföras och
Bill. till Riksd. Prof. 1395. 1 Sami. 2 Afd 2 Band. 11 Käft. (N:is 30—30). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 30.

för förseelsen fylleri med åsyftad verkan tilltalas; men att oljud och
oväsen under andra omständigheter kunnat ohejdadt på samma ställe
föras, utan att ordningsmagten kunnat med stöd af lag mot föröfvaren
af oljudet och oväsendet inskrida. Tvärt om, föröfvaren af oljudet och
oväsendet behagar åberopa lagen och anse, att kap. 11 § 15 icke gäller
den plats, hvarom fråga är, och ordningsmagten står i detta fall magtlös.

En lagändring i nu antydda syfte är af verkligt behof påkallad.
Denna ändring kan ske på två sätt, och i båda fallen är ändringen
mycket lätt. Antingen kan ändringen ske på det sätt, att platsbestämmelserna
i kap. 11 § 15 få stå oförändrade och till desamma fogas
samma tillägg som i kap. 18 § 15 eller orden »eller å annat allmänt
ställe» eller ock så, att platsbestämmelserna blifva till ordalydelsen lika
i båda §§ eller så som kap. 18 § 15 innehåller.

Då platsbestämmelserna i kap. 18 § 15 är både kortare och på
samma gång tillfyllestgörande efter hvad mig är bekant, och då densamma
är till ordalydelsen lika med motsvarande bestämmelse i § 1 af
kongl. förordningen mot fylleri och dryckenskap af den 16 november
1841, förefaller det mig, som att ändringen bör gå ut på att få samma
ordalydelse i de båda nu här åsyftade lagrummen.

Skulle åter lagutskottet, dit jag anhåller, att denna min motion
måtte, remitteras, finna det första alternativet för lagändringen lämpligare
än det af mig föreslagna, skall jag utan invändning böja mig för
den uppfattningen. Hufvudsaken är, att ändring sker.

Med stöd af det nu anförda vågar jag vördsamt hemställa,

det Riksdagen för sin del behagade besluta, att
kap. 11 § 15 i nu gällande strafflag, af den 16 februari
1864, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt
fram, så att annan deraf skadas kan, eller
kommer eljes förargelse åstad, å väg, gata eller annat
allmänt ställe; straffes med böter, högst ett hundra
riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som
nu sagdt, är; då skall den omständighet, vid straffets
bestämmelse för våldet, såsom försvårande anses.»

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 24 januari 1895.

E. A. Zotterman.