Motioner i Andra Kammaren, N:o 2 (Motion 1892:2 Andra kammaren - urtima)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

Af lierr J. Nydalll, om tillägg till Kongl. Maj:ts förslag till förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen.

Det torde icke kunna bestridas, att den för alla medborgare naturliga
pligten att deltaga i fosterlandets försvar icke i alldeles samma
grad tillkommer dem alla, utan måste anses vara något större eller
mindre allt efter de olika vilkor, hvari den ene eller den andre befinner
sig. Den rike och burgne har mer att förlora vid krigets hemsökelse
än den mindre bemedlade och den medellöse, och för den bildade
innebär begreppet fosterland något vida mera än för den obildade.
Den ene medborgaren är fästad vid sitt land med långt starkare, vare
sig materiella eller ideella, band än den andre. Den naturliga försvarspligten
kan derför icke vara densamma för ett samhälles samtliga medlemmar,
oafsedt deras olika vilkor i det ena eller andra afseende!. Men
om så är, vill det ock synas, som om ej heller lagen borde kräfva
samma offer för fosterlandets försvar af alla medborgare utan afseende
på deras större eller mindre förmåga att bära bördorna och det större
eller mindre intresse de på grund af sin ekonomiska och sociala ställning
samt sin personliga utveckling kunna hysa för fosterlandets trygghet
och sjelfständighet. Äfven uti ifrågavarande afseende bör mera
utkräfvas af den mera gifvet är, än af den mindre är gifvet.

Att de kontanta kostnaderna för landets försvar böra mera än
hvad för närvarande är fallet — för att icke säga, än hvad fallet
skulle hafva blifvit, om det af förra Riksdagen förkastade härordningsförslaget
utan vidare blifvit godkändt — fördelas efter de skattskyldiges
skatteförmåga, är en grundsats, som icke allenast vunnit det insteg
inom den ena af representationens båda hälfter, att Andra Kammarens

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

talman nyligen inför tronen kunnat förklara, att nämnda kammare är i
denna sak enig, utan har äfven erhållit ett visst erkännande i den
finansplan, som förelagts innevarande .Riksdag. — Men äfven i fråga om
de personliga uppoffringarna för försvaret är det väl ingen obillig fordran,
att de bättre lottade samhällsklasserna göra en något större insats
än de sämre lottade. Ej heller denna tanke har varit främmande
för våra lagstiftare. Den uttalades af den år 1882 tillsatta landtförsvarskomitén,
adopterades af Kongl. Maj:t i dess för 1883 års Riksdag framlagda
lag om härordningen (§ 42) och blef af Andra Kammaren genom
dess beslut i frågan principielt erkänd. Och det beslut Kongl. Maj:t
några år senare (den 5 oktober 1888) fattade angående fullgörandet
af vissa militära öfningar såsom vilkor för erhållande af fullständigt
afgångsbetyg från statens skogsskolor och skogsinstitut, innebar påtagligen
ett erkännande af samma tanke. Med visshet kan ock sägas,
att denna tanke under de senare åren allt mer och mer ingått i det
allmänna föreställningssättet, och att Kongl. Maj:t, utan fara att komma
i strid med nationens rättskänsla, kunnat ställa betydligt större anspråk
på landets bildade ungdom än det minimum, som i detta afseende ifrågasättes
enligt den föreslagna lydelsen af värnpligtslagens § 34 mom 2,
i öfverensstämmelse hvarmed den, som minst två år varit inskrifven
vid universitet eller annan statens högskola, skall under hela sin tjenstetid
i beväringen tillhöra första uppbådet. Och allra minst torde man
behöfva befara, att ett äfven ganska långt gående lagstadgande uti
antydda riktning skulle illa upptagas af de bättre lottade samhällsklasserna
sjelfva — det vore helt visst att allt för mycket underkänna
värdet och betydelsen af den i vårt land sedan någon tid pågående
försvarsrörelsen, hvilken rörelse ju utgått ifrån och allt fortfarande med
det största intresset omfattas och uppbäres just af dessa samhällsklasser.
Hvad 1882 års försvarskomité yttrar angående de bildade och bättre
lottade samhällklassernas offervillighet för landets försvar, kan tvifvels
utan nu sägas med om möjligt ännu större fog än för tio år sedan.
— »Samhällets bildade klasser» — skribler, bland annat, komitén i sitt
underdåniga betänkande sid. 119 — »äro dessutom de, som bäst kunna
inse, livilka stora anspråk vår tid ställer på det folk, som vill lefva
fritt och sjelfständigt; och komitén har derför icke heller dragit i
tvifvelsmål, att deras fosterlandskärlek skall förmå dem att föregå öfriga
samhällsklasser med ett uppmuntrande föredöme i uppoffringar för försvaret,
särskildt derigenom att deras söner göra sig förtjente af och
skicklige till att dervid gå i spetsen för nationens ungdom».

Det »uppmuntrande föredöme», komitén här antydde, är icke det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

minst beaktansvärda vid bedömandet af denna frågas betydelse; ty
det kan väl ej gerna antagas annat, än att en lagstadgad längre öfningstid
för landets mera bildade ungdom skulle vara ett kraftigt medel
att öfvervinna den motvilja mot beväringens fredsöfningar, som icke
utan skäl påstås förefinnas hos den stora massan af vårt folk, och sålunda
i sin mån bidraga till att i det allmänna föreställningssättet bana
väg för eu på den i’ena värnpligtens tillämpning grundad försvarsorganisation,
d. v. s. den enda organisationsform, under hvilken nationens
resurser kunna på ett fullt effektivt sätt tillgodogöras för försvaret.

Men om det också allmänt erkännes såsom en i sig sjelf rigtig
grundsats att af ynglingar tillhörande de bättre lottade samhällsklasserna
kräfves, att de ''på sin utbildning för fosterlandets försvar använda
något längre tid, än som under nuvarande förhållanden anses kunna
sättas i fråga för det stora flertalet värnpligtige, så torde det vara
svårare att förena meningarna, när det blir fråga om att närmare bestämma,
dels hvilka samhällsklasser böra underkastas denna längre
öfningstid, dels måttet för densamma. Beträffande dessa båda frågor,
så må erinras, att enligt det förslag i detta afseende, som förelåg vid
1883 års riksdag, skulle denna större öfningsskyldighet bestämmas till
tre månader utöfver den för öfrige värnpligtige bestämda tiden, och
dess fullgörande stadgas såsom vilkor för afläggande af maturitets-,
folkskolelärare- eller annan dermed jemförlig examen. — Hvad nu
öfningstiden vidkommer, så torde tre månader vara det minsta, som
bör ifrågasättas, såvida med ett dylikt stadgande afses att bereda ett
verkligt gagn åt försvaret och ej endast att uttala ett erkännande af
en rigtig princip. Men längre torde man, å andra sidan, ej heller
böra gå, så framt undantagsbestämmelsen i fråga skall omfatta jemväl
folkskolelärareseminariernas elever och med dem jemförlige studerande,
samt enahanda öfningsskyldighet stadgas för alla, som skulle komma
att drabbas af denna bestämmelse. Landtförsvarskomitén hade visserligen
uttalat sig för eu något längre tid, eller fyra månader, men då
Kong!. Maj:t i sin proposition till Riksdagen i detta hänseende föreslog
endast tre månader, så torde äfven sistnämnda tid kunna anses lämplig
och för ändamålet tillräcklig. — Skulle någon skilnad här vid lag böra
bestämmas med hänsyn till hvad staten kan anses hafva rätt att utkräfva
af den ene eller don andre af här ifrågavarande värnpligtige,
så torde en ledning dervid erbjudas i förberörda Kongl. Maj:ts beslut
af den 5 oktober 1888, enligt hvilket lärjunge vid lägre skogsskola och
elev vid skogsinstitut skulle åläggas militära öfningar under respektive

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

75 och 180 dagar; men att vid ett dylikt särskiljande i hvarje fall
träffa de Tätta gränserna vore dock för visso ingen lätt sak, och om
den extra utbildningstid, som skulle åläggas en del af de värnpligtig^,
ej sättes längre än till tre månader, så torde det ock vara mindre nödigt
att bestämma någon olikhet i skyldigheter för de skilda kategorierna
inom denna del af värnpligtige.

Vidkommande åter de kategorier, som skulle åläggas en grundligare
militärisk utbildning än öfrige värnpligtige, så kan det anmärkas
och har jemväl anmärkts mot ofvannämnda förslag, att det vore mindre
egentligt att endast de, som vilja aflägga vissa examina, skulle underkastas
en särskild militärisk tjenstgöring, under det att de ynglingar, som
under en jemförelsevis lång, stundom lika lång eller till och med längre
tid än de förre åtnjutit enahanda undervisniugsformåner, utan att dock
aflägga examen, skulle derifrån vara fritagne. Rigtigheten af eu sådan
anmärkning lärer väl knappast kunna jäfvas och borde derför, så väl
för följdrigtighetens skull som på det att den afsedda vinsten för försvaret
af den bestämmelse, här är i fråga, måtte bli så betydande som
möjligt, denna bestämmelse utsträckas jemväl till de ynglingar, hvilka
under ett visst antal år åtnjutit den kostnadsfria undervisningen vid
vissa statens skolor utan att aflägga någon af de examina, till hvilka
dessa skolor ha att förbereda sina lärjungar. Och då kursen vid våra
folkskolelärareseminarier, hvilkas utexaminerade elever icke torde böra
fritagas från den här ifrågasatta extra militära utbildningen, är fyraårig,
så synes, i öfverensstämmelse dermed, den undervisningstid, som
skulle förpligta till genomgåendet af denna grundligare utbildning, likaledes
böra bestämmas till fyra år. Huruvida det kan vara lämpligt,
att fullgörandet af denna skyldighet stadgas såsom vilkor för afläggandet
af vissa examina, torde deremot kunna dragas i tvifvelsmål, enär,
utom det hinder ett dylikt stadgande någon gång kunde medföra för
examens afläggande, många ynglingar derigenom skulle allt för tidigt
och innan deras fysiska krafter vore tillräckligt utvecklade, underkastas
den militära tjenstgöringen. Lämpligare synes det då vara, att skyldigheten
inträder först med den lagstadgade värnpligtsåldern och examens
absolverande, men att det lemnas en hvar, som det önskar och som
är till krigstjenst antaglig, fritt att redan derförut undergå den extra
militära tjenstgöring, som betingas af hans åtnjutna skolundervisning
eller den examen han vill aflägga —■ i hvilken händelse det är mer
än sannolikt att det stora flertalet skulle komma att begagna sig af
en sådan tillåtelse.

Hvilken afsevärd vinst tillämpningen af en sådan bestämmelse

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

som den här ifrågasatta skulle medföra för försvaret, behöfver endast
antydas. Genom densamma skulle årligen ett stort antal ynglingar —
det torde kunna beräknas till omkring 2,000 — erhålla en militärisk
uppfostran, som, då dessa ynglingar tillhöra landets mest intelligenta
ungdom och i regeln redan i skolorna hafva erhållit någon undervisning
i vapnens bruk, borde vara tillräcklig att af dem dana ett lika
godt som välbehöfligt stöd för deras mindre utbildade kamrater, och
skulle äfven efter all sannolikhet rekryteringen af det behöfliga antalet
reservofficerare i mycket betydlig mån underlättas. Skulle dessutom
åtgärden, på sätt redan blifvit antydt, indirekt gagna försvaret
genom att i sin mån bidraga till att göra vårt folk moget för införandet
af ett rent värnpligtssystem, så synes redan ur denna synpunkt tillräcklig
anledning förefinuas för lagstiftaren att taga frågan under allvarligt
bepröfvande, äfven om det icke får förbises, att dess genomförande
måste kräfva ganska ansenliga kostnader.

På grund af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra, får jag
— i det jag öfverlemnar åt särskilda utskottet att närmare formulera
och i värnpligtslagen inarbeta mitt förslag — vördsamt föreslå,

att Riksdagen, under förutsättning att den af
Kongl. Maj:t föreslagna utsträckningen af beväringens
öfningstid till nittio dagar vinner Riksdagens bifall,
måtte besluta, att en hvar värnpligtig, som aflagt maturitets-,
folkskolelärare- eller annan dermed jemförlig
examen, äfvensom en hvar, som under minst fyra
läsår besökt någon statens skola, som har att förbereda
till dessa examina, skall, derest han är till
krigstjenst antaglig, vara skyldig att för sin utbildning
tjenstgöra i sammanlagdt etthundraåttio dagar,
dock med öppen rätt för den, som det önskar och
som innehar derför nödig fysisk utveckling, att före
examens afläggande och före inträdet i den lagstadgade
värnpligtsåldern få undergå hälften af nämnda tjenstgöringsskyldighet
— allt i enlighet med de närmare
bestämmelser, som af Konungen meddelas.

Stockholm den 21 oktober 1892.

Johan Nydald.