Motioner i Andra Kammaren, N:o 29

Motion 1897:29 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

1

N:o 29.

Af herr A. Hedin från Stockholm med flere, om afsättning af
8,400,000 kronor, utöfver den af Kongl. Maj:t föreslagna
summan, till arbetareförsäkringsfonden.

Vid sistlidne riksdag väckte trettioen ledamöter af Andra Kammaron
en så lydande motion (n:o 137):

»Efter att 1888 års Riksdag under omständigheter, som ingen kan hafva
glömt, i strid med de röstberättigades vid tvenne val till Andra Kammaren
uttryckta mening, beslutit tullbeskattning å omalen och malen spanmål, fläsk,
potatis m. m., hade man att motse en betydlig, af statsverkets ställning ej
i någon mån påkallad ökning af dess tillgångar.

Denna utsigt till ett stort öfverskott föranledde, genom Hans Maj:t
Konungens initiativ, att frågan om det motsedda öfverflödets fördelaktigaste
användning kom under öfvervägande hos regeringen och för närmare utredning
öfverlemnades åt en på Hans Maj:ts befallning af chefen för finansdepartementet
tillkallad komité.

Härom inhemtas följande af de i Post och Inrikes tidningar för den
30 oktober 1888 offentliggjorda utdragen ur statsrådsprotokollen för den 12
och 29 i samma månad:

Till statsrådsprotokollet i civilärenden den 12 innevarande oktober behagade Hans Maj:t
Konungen yttra:

»Sedan Riksdagen, stödjande sig på en i landet allt mer utbredd uppfattning om benofvet
att genom nya eller höjda tullafgifter å främmande länders alster och tillverkningar bereda skydd åt
de inhemska näringarna, i sådant syfte vidtagit genomgripande ändringar i tullbeskattningen, bär
Jag under den 11 februari och den 18 juni innevarande år å de af Riksdagen sålunda fattade besluten
i hufvudsak meddelat Min sanktion. Den senast församlade Riksdagen har jemväl, ledd af
önskan att inskränka förbrukningen af rusdrycker, beslutit en betydande höjning i bränvinstillverkningsafgiften;
i öfverensstämmelse med hvilket Riksdagens beslut Jag den 28 sistlidne mars latit utfärda
kungörelse om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående vilkoren för till.
verkning af bränvin.

Bill. till liiksd. Prot. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. JO Höft. (N:is 29—32). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

* ierli underordnad grad framkallade af behof att bereda fyllnad i statskassan för den
narmaste tiden skola de sålunda vidtagna beskattningsåtgärderna, fullföljda under en längre tidrymd,
antagligen åt statsverket bereda tillgångar af ej ringa betydenhet, hvilka under en normal utveckling
åt budgeten icke behöfva tagas i anspråk för de löpande årliga statsutgifterna. Den utsigt, som
härigenom öppnar sig att framdeles, utöfver hvad förhållandena eljest kunna medgifva, främja ett
eller annat ändamål af större betydelse för samhället, manar att i tid öfverväga, huru de öfverskott
i. statsinkomsterna, som, under förutsättning af att de skedda skatteförändringarna vidhållas, under
?^.en?, °PP kunna motses, ma fördelaktigast användas. Såsom särskilda önskningsmål framställa sig
ir.V,''t ■ Jkunna bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i samhället, för hvilka de nämnda
skatteförändringarna aro mest kanbara, äfvensom att på andra områden af skattelagstiftningen åstadkomma
lattnader for de skattdragande.

En fråga af den största betydelse för de mindre bemedlade i samhället väntar för närvarande
sin lösning. Efter framställning af, Riksdagen har den 3 oktober 1884 en komité blifvit
tillsatt med uppdrag att verkställa utredning och afgifva förslag bland annat rörande de åtgärder,
som kunna och hora vidtagas för att bereda ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemforliga
personer. Denna komité närmar sig, efter hvad hos Mig blifvit anmäldt, nu afslutningen af
sitt magtpaliggande arbete. Att af de beredda nya skattetillgångarna afse medel till de statsbidrag,
som kunna erfordras, i händelse en lagstiftning i det nu nämnda ämnet kommer till stånd, finner
Jag af omständigheterna väl pakalladt.

I jemnbredd med landets stigande utveckling hafva alltjemt ökade fordringar stälts på kommunerna.
De kommunala skattebördorna hafva vuxit och blifvit allt mer tyngande. En lindring i
dessa bördor är att anse i hög grad önskvärd och skulle antagligen sträcka sina välgörande verkmngar
vadare an de flesta andra skattelindringar. Det förtjenar tvifvelsutan att undersökas, om och
i hvilken man lättnader ma kunna beredas i kommunernas utgifter på de områden, der dessa äro
mest tryckande, i hvilket hänseende utgifterna för skolväsende och fattigvård särskildt torde böra
uppmärksam mas.

Frågan om ytterligare lättnader i de på jorden hyllande grundskatter samt rustnings- och
rotenngsbesvär kan och bör icke heller lemnas å sido vid en tidpunkt, som låter emotse stadigvarande
okade tillgångar för staten. Möjligheten för statsverket att vidkännas fortsatta uppoffringar
för detta ändamål bor derför, jemte de vilkor, hvarunder en sådan ytterligare skattelindring kan
medgifvas, komma under pröfning.

. Uppmärksamhet bör jemväl, på sätt innevarande års Riksdag begärt, egnas sjöfartsnäringens
stallning och det behof af lättnader, hvari denna näring kan befinna sig, vinna behörigt beaktande
• , AlJsefnde e,n närmare utredning böra föranstaltas om möjligheten att, med bibehållen jem7’F
-1 budgeten och utan åsidosättande af andra vigtiga statsändamål, tillgodose de intressen, Jag
har berört, eller ett eller flere af dem, samt i fråga om den närmare beskaffenheten af de åtgärder
som i ena eller andra hänseendet kunna för ändamålet erfordras, önskar Jag att inhemta statsrådets
yttrande i denna vigtiga angelägenhet.»

Hans exellens herr statsministern yttrade härefter:

»Eders Kong}. Maj:t har redan antydt, att, oaktadt de vidtagna ändringarna i tull- och bränvmsbeskattmngen,
några öfverflödande tillgångar i statskassan icke äro att för den närmaste tiden
påräkna. Medan under en följd af år budgeten kunnat uppgöras med tillgång till betydande behållnmgar
från föregående år, har för den statsreglering, som egt rum under innevarande år, ett jemförelsevis
ringa öfverskott från år 1886 vant att tillgå, och kommer vid den nu närmast förestående
statsreglenngen ett ännu ogynsammare förhållande att inträda, i det att riksbokslutet för år 1887
baru a“ uPPv''.sa en ganska betydlig brist, som bör i den nya staten täckas. En återgång till bättre
lorhallanden i detta hänseende är emellertid att förvänta för kommande år »

Jag håller sålunda, lika med Eders Kong!. Maj.t, för sannolikt, att statens inkomster i en
nära framtid skola., under de förutsättningar Eders Kongl. Maj:t angifvit, visa sig tillräckliga att icke
blott tylla de vanliga statsbehofven, utan derjemte lemna tillfälle att i större eller mindre mån beframja
lösningen af de ytterst beaktansvärda och samhällsvigtiga uppgifter, med afseende hvarå
Eders Kongl. Maj:t ansett en utredning böra föranstaltas, och dä jag till fullo delar Eders Kongl
Mapts uppfattning om vigten deraf att en sådan utredning kommer till stånd, hemställer jag i underdamghet,
att chefen för finansdepartementet måtte erhålla i uppdrag att, efter samråd med öfriga
vederbörande departementschefer, föreslå de åtgärder, som för berörda utredning erfordras.

Härut, instämde statsrådets öfriga ledamöter; och behagade Hans Maj:t Konungen''i enlighet
härmed anbefalla chefen för finansdepartementet att, efter samråd med öfriga vederbörande departementschefer,
föreslå de åtgärder, som för den ifrågavarande utredningen kunde erfordras.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

3

Post- och Inrikes tidningar för den 30 oktober meddelade vidare:

I statsrådet sistlidne gårdag har ofvanberörda fråga ånyo förevarit, och har Kongl. Maj:t
dervid, på framställning af chefen för finansdepartementet, förklarat:

att utredning i de ämnen, som berörts i Hans Maj:t Konungens yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 innevarande månad, skall företagas på föranstaltande och under ledning af statsrådet
och chefen för kongl. finansdepartementet;

att denna utredning, i den mån anledning dertill förekommer, må utsträckas jemväl till sådana
i Hans Maj:t Konungens ofvanberörda yttrande icke särskildt angifna, men med föremålet för utredningen
gemenskap egande frågor, som må finnas egnade att främja utredningens allmänna syfte;

att chefen för finansdepartementet skall ega att för verkställande af ifrågavarande utredning
och uppgörande af de förslag, hvartill densamma kan gifva anledning, tillkalla de personer, hvilkas
biträde han för utredningen i dess helhet eller särskilda delar deraf finner nödigt anlita;

att de sålunda tillkallade skola ega att åtnjuta ersättning efter de grunder, som beträffande
komitéuppdrag i allmänhet tillämpas;

samt att för utredningen må antagas särskild sekreterare och eljest erfoderligt kanslibiträde,
mot den ersättning, som Kongl. Maj:t vill framdeles, på anmälan af chefen för civildepartementet
bestämma.

Härjemte har Kongl. Maj:t, på framställning af chefen för finansdepartementet, behagat anbefalla
den komité, som den 3 oktober 1884 blifvit tillsatt för behandling, bland annat, af frågan
rörande ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer, att alternativt med det
förslag i sådant syfte, som för närvarande är hos komitén under utarbetning, uppgöra förslag i
ämnet, grundadt på den förutsättning att statsbidrag varder för ändamålet anvisadt.

I sammanhang med ofvanstående meddelade Post- och Inrikes tidningar
följande:

På grund af ofvan omförmälda, chefen för finansdepartementet lemnade bemyndigande, har
bemälde departementschef för att verkställa den anbefalla utrtedningen till en början tillkallat
generaldirektören och chefen för statskontoret A. F. Anderson, generaltulldirektören G. W. L. Lönegren,
ledamoten af Riksdagens Första Kammare grefve N. G. A. Sparre och ledamoten af Riksdagens
Andra Kammare Liss Olof Larsson.

Visserligen föreslog Kongl. Maj:t vid 1890 års riksdag, att till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande
matte år 1891 afsättas 100,000 kronor — ett belopp, som föga öfverstiger
en tiondedel af den år 1889 erlagda, till 950,000 kronor uppgående
tullen å fläsk, och som understiger resp. en sextondedel och eu tolftedel
af den år 1890 och 1891 till resp. 1,630,000 och 1,260,000 kronor uppgående
fläsktullinkomsten. Men detta förslag om afsättning af 100,000 kronor,
upprepadt vid de fyra nästföljande riksdagarne, kan näppeligen anföras
som bevis mot det allmänna antagandet, att Konungens rådgifvare
temligen skyndsamt glömt, att de »instämt» i de af H. Maj:t Konungen den
12 oktober 1888 uti statsrådet uttalade åsigter om den fördelaktigaste användningen
af de genom lifsmedelsbeskattningen tillkomna öfverskottsmedlen.
Och det är tydligt, att minnet häraf var alldeles utplånadt åtminstone hos
den bland statsrådets ledamöter, herr chefen för landtförsvarsdepartementet,

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

som i ett anförande i Andra Kammaren den 25 februari 1891 (Prot. 1, 8,
s. 43) yttrar:

»Jag skall försöka att bemöta reservanternas yrkande, men ber först
att ett ögonblick få besvara den siste talaren*), som framförde deras sak.
Jag skall börja med hans sista ord, nemligen att han icke ansåg rätt att
till vårt försvar använda dessa medel, som de fattigare klasserna hafva lemnat.
Jag skulle kunna fråga honom, hvad han anser vara rätt att använda
dessa medel till. Men det är icke fråga om det.»

Om den fördelaktigaste användningen af öfverskottsmedlen har Hans
Maj:t Konungen i sitt namnkunniga diktamen till en början och såsom allmän
princip uttalat, att man med dem borde »bereda stadigvarande förmåner
åt de klasser i samhället, för hvilka de nämnda skatteförändringarna
äro mest känbara, äfvensom att på andra områden af skattelagstiftningen
åstadkomma lättnader för de skattdragande», hvarefter högstdensamme, öfvergående
till grundsatsens tillämpning, i främsta rummet, såsom »en fråga
af den största betydelse för de mindre bemedlade i samhället», framhöll åtgärder
för att bereda »ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga
personer. Att af de beredda nya skattetillgångarna afse medel till
de statsbidrag, som kunna erfordras, i händelse en lagstiftning i det nu
nämnda ämnet kommer till stånd, finner jag» — så lyda Hans Maj:t Konungens
ord — »af omständigheterna väl påkalladt.» Att de genom lifsrnedelsbeskattningen
förvärfvade öfverskottsmedlen skulle böra användas för
militära ändamål, såsom dåvarande krigsministern ett par år senare fann
vara i sin ordning, ja sjelfskrifvet, debom icke allenast icke förekom någon
antydan i Hans Maj:t Konungens yttrande till statsrådsprotokollet, utan
står en sådan afsigt i den påtagligaste strid med anförandets hela anda
och syfte.

Det är väl sant, att Kongl. Maj:t icke blott tvenne gånger, 1890 och
1891, framlagt förslag om försäkring för olycksfall i arbetet, samt 1895
förslag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete — hvilka samtliga förslag Riksdagen funnit oantagliga — utan
vid riksdagarne 1890 —1894 föreslagit, och att Riksdagen beslutit afsättande,
under hvart och ett af åren 1891 — 1895 af 100,000 kronor till underlättande
af arbetares olycksfallsförsäkring m. m., af hvilken fond, enligt uppgift
i statsverkspropositionen till 1895 års Riksdag, »torde återstå sammanlagdt
öfver 400,000 kronor», äfvensom att förlidet års Riksdag, ehuru Kongl.
Maj:ts proposition om invaliditetsförsäkring blef förkastad, beslöt att under
innevarande ar skall afsättas ett belopp af 1,400,000 kronor »för försäkring

*) Herr Sven Nilsson.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

5

för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.» Men denna
begynnelse till anskaffande af medel för det i främsta rummet nämnda bland
de fyra ändamål, hvilka i Hans Maj:t Konungens yttrande till statsrådsprotokollet
angåfvos såsom »särskilda önskningsmål» vid användningen åt de
från lifsmedelsbeskattningen härflytande öfverskottsmedel, torde väl tå anses
för ytterst obetydlig.

. De två nämnda summorna, tillsammans omkring 1,800,000 kronor, öfverstiga
med endast omkring 170,000 kronor tullinkomsten under år 1890 a
fläsk, andra slag (ej rökt), och tullinkomsten å endast nämnda artikel under
tiden från 1 juli 1888 till 31 oktober 1895, tillsammans omkring 6,400,000
kronor, utgör 1 million mer än tredubbla beloppet af de summor, som för
arbetareförsäkringsändamål hittills äro eller under innevarande år blifva
reserverade. Af denna jemförelse kan inhemtas, i hvilken mån regeringen
låtit sig angeläget vara att förverkliga den plan, till hvilken grunddragen
angåfvos i Hans Maj:t Konungens yttrande den 12 oktober 1888.

Med den mindre del af fläsktullens belopp, som blifvit reserverad för
arbetareförsäkringsändamål, har man endast gjort en ytterst obetydlig,
knappast nämnvärd början till anskaffande af medel för de af Riksdagen
redan för tolf år sedan ifrågasatta åtgärderna. Jemförelsevis må nämnas,
att i Danmark är stadgadt dels genom lagen af 9 april 1891 »om Alderdomsunderstöttelse
til vaerdige trsengende udenfor Fattigvsesenet», § 9, att
staten tillskjuter hälften af kommunernas utgifter för älderdomsunderstödet,
dock ej öfver 2 millioner kronor årligen, dels i lagen af 12 april 1892
»om anerkendte Sygekasser», § 11, att statskassan årligen till dem lemnar
ett tillskott af en half million kronor *).

I Danmark gifver således statskassan ut mer än 21/2 millioner årligen
för arbetares och dermed jemförliga personers understödjande vid sjukdom
och på gamla dagar. Härvid bör ej förbises, att statsbidrag å 2 millioner
kronor för ålderdomsunderstöd förutsätter minst samma bidrag från kommunerna,
att således 4 millioner årligen utgå för nämnda ändamål, detta
i ett land med betydligt mindre än hälften af Sveriges befolkning (1890
hade Danmark, inräknadt Fseröarne, 2,185,000 invånare). Derjemte torde
böra besinnas, att kommunalbidrag för ålderdomsförsäkring hos oss väl
lärer möta synnerligen stora betänkligheter. Kommunernas utgifter hafva
på sex år ökats från 59,272,000 kronor år 1888 till 71,369,000 kronor år
1893; fattigvårdskostnaderna ha samtidigt stigit från 9,337,000 till 11,520,000

*) I sjelfva verket lemnar statskassan till sjukförsäkringen ytterligare bidrag, hvilka
i förslaget till finanslag för budgetåret 1 april 1896—31 mars 1897 upptages till sammanlagdt
10,600 kronor.

6 Motioner i Andre Kammaren, N:o 29.

kronor; kommunernas skulder hafva vuxit från 144 till 182 millioner;
dessa siffror tillåta näppeligen det antagandet, att kommunerna kunna
åtaga sig bördan af ett nämnvärdt försäkringsbidrag. Under sådana förhållanden
lärer vara nödigt, att statens bidrag blifver så mycket större,
men ett mycket stort årligt bidrag af de årliga statsinkomsterna är ej
under alla förhållanden möjligt, och för sådant fall är nödigt att hafva
samlat under den goda, under öfverflödstiden. Härtill kommer en annan •
omständighet, som i ännu högre grad påkallar tillvaratagandet för försäkringens
ändamål af de från fattigmans nya skattebördor härflytande öfverskotten.
Så länge man nemligen ej funnit utväg att närma de påräknade verkningarna
af en ålderdomsförsäkring till den tid, då den påbjudes — så länge dessa
verkningar visa sig mycket aflägsna, är det näppeligen möjligt att för företaget
väcka och vinna ett sådant intresse, som öfvervinner betänkligheterna
och undanrödjer svårigheterna. Detta hehöfver ej förklaras ensamt ur en
den nuvarande generationens egoistiska likgiltighet för någonting, som ej skall
bära frukt i dess tid, utan beror också, kanske företrädesvis, af en mer eller
mindre tydligt tänkt tvekan att inlåta sig på en lagstiftning, som har en
fjerran tid i sigte och skall verka under alldeles oberäkneliga och sannolikt
från grunden nya förhållanden.

För att vinna nämnda syfte att låta ålderdomsförsäkringens verkningar
inträda inom en tid, om hvilken, såsom föga aflägsen, den nuvarande generationen
tilltror sig att göra sig någon föreställning, fordras samlade tillgångar,
om hvilkas belopp det ej skulle hafva varit ur vägen att låta den år 1888
förordnade och, såvidt kändt är, ej mycket sysselsatta komitén uppgöra
beräkningar.

Denna komités uppdrag blef, såsom det senare af de två här ofvan
anförda statsrådsprotokollen utvisar, att verkställa utredning och uppgöra förslag
i de ämnen, som beröras i Hans Maj.t Konungens yttrande den 12
oktober 1888 — detta var hufvudsaken — och att jemväl utsträcka utredningen
till sådana af Hans Maj:t Konungen icke särskildt angifna, men med
föremålet för den förstnämnda utredningen gemenskap egande frågor, som må
finnas egnade att främja utredningens allmänna syfte.

Detta »allmänna syfte» var, enligt Hans Maj:t Konungens ord, att »i
tid öfverväga, huru de öfverskott i statsinkomsterna, som, under förutsättning
att de skedda skatteförändringarna vidhållas, under årens lopp kunna
motses,^ må fördelaktigast kunna användas», hvarvid »såsom särskilda önskningsmål»
framstälde sig att kunna bereda stadigvarande förmåner åt de
klasser i samhället, för hvi/ka de nämnda skatteförändringarna voro mest
känbara, äfvensom att pa andra områden af skattelagstiftningen åstadkomma
lättnader för de skattdragande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

7

Härom är det således man ännu efter mer än 7 år väntar på utredning
och förslag.

Hur långt arbetet å utredning och förslag hittills fortskridit är obekant.
Af statsutskottets år 1892, med anledning af en i Andra Kammaren
väckt motion, afgifna utlåtande i punkt 14 af betänkandet n:o 8, fick man
ej derom någon upplysning, och sedan dess har i saken ingenting försports,
hvaraf möjligen redan för länge sedan kunnat dragas den slutsatsen, att den
af Hans Maj:t i stora drag skisserade, åt en komité för utrednings och förslags
afgifvande öfverlemnade, planen måhända blifvit — öfvergifven.

Under tiden hafva de motsedda nya statsinkomsterna flödat rikligen,
inkomster, härrörande från skattepålägg som, enligt Hans Maj:t Konungens
ord, »endast i underordnad grad voro framkallade af behof att bereda fyllnad
i statskassan för den närmaste tiden», och hvilkas fördelaktigaste användning
då ansågs böra »i tid» öfvervägas. Tiden har gått och öfverskotten ha gjort
sammaledes. Den af Hans Maj:t i tredje rummet nämnda frågan om »ytterligare
lättnader i de på jorden hvilande grundskatter samt rustnings- och
roteringsbesvären» har visserligen vunnit en fullständig lösning. Men för
den i främsta rummet nämnda ålderdomsförsäkringen afsättes först i år
1,400,000 kronor — hvilket belopp understiger fjerdedelen af tullinkomsten
sedan år 1888 å den enda artikeln fläsk, andra slag. I öfrigt hafva de nya
tillgångarna uppslukats af »de löpande årliga statsutgifterna», för hvilka de,
enligt Hans Maj:t Konungens ord, icke skulle, »under en normal utveckling
af budgeten», behöfva tagas i anspråk.

Sju år efter det stora programmets datum, i ett ögonblick då vi stå
inför ett ofantligt öfverskott, som den kongl. propositionen om statsverkets
tillstånd och behof utvisar att man vill taga i anspråk för en fortsatt, icke
normal utveckling af budgeten, är intet tvifvel vidare möjligt, att programmet
af 12 oktober 1888 är fullständigt öfvergifvet: lifsmedelsbeskattningens
afkastning skall äfven nu uppslukas af militära utgifter.

Men icke blott detta program är utplånadt. På samma gång kastar
regeringen öfver bord hela den skattepolitiska delen af de åtagna förpligtelse!''
mot folket, som i dagligt tal sammanfattas under uttrycket de urtima
löftena; — den andra delen af dessa löften, de militära förespeglingarna,
förtjena!- sitt, eget kapitel. Nu uppstår sålunda den frågan: vill Riksdagen
samverka med regeringen, för att begrafva äfven de urtima löftena, efter det
regeringen öfvergifvit Hans Maj:t Konungens program af den 12 oktober,
hvari hon instämt? Denna motion väckes, för att på den frågan få ett svar,
som ej kan missförstås eller olika tydas, ett svar som landet behöfver och
har rätt att fordra före de i sommar stundande valen till Andra Kammaren.

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

I trontalet vid urtima riksdagens öppnande yttrade Hans Maj:t
Konungen:

»Den finansplan, som i sina hufvuddrag skall Eder meddelas, afser att
ersätta de bördor, som skola upphöra, genom direkta skatter, stämpelafgifter
och i någon ringa grad genom med säkerhet påräknelig ökad afkastning af
statsdomänerna.»

Det belopp, som skulle ersättas, var 6,700,000 kronor. Huru åter de
nya utgifterna för försvaret — 3,696,000 kronor — skulle bestridas, derom
förklarade herr finansministern att det ej var anledning att ingå i närmare
utredning: i den delen stannade han vid de från 1892 års lagtima riksdag
allt för bekanta »antydningarna».

I senare hänseendet fullständigade urtima Riksdagen i viss mån den
med en alltför storartadt oegentlig benämning så kallade »finansplanen»,
i ty att Riksdagen (skrifvelse n:o 7, sid. 9) uppstälde följande grundsatser:

att åtminstone till en början de af försvarsfrågans lösning orsakade
utgifterna för försvaret icke täckas genom nya skatter på allmänna förbrukningsartiklar,

att, om också framdeles konsumtionsskatter i en eller annan form ej
kunna undvikas, direkta och förmögenhetsskatter också böra anlitas; hvarvid
påpekades att å de senare, särskild! arfskatten, ett öfverskott — utöfver det
i följd af försvarsfrågans lösning omedelbart uppkommande behofvet — vore
att påräkna för ytterligare försvarsutgifter,

samt att konsumtionsskatterna borde så anordnas, att de ej träffa
sådana förbrukningsartiklar, hvilka måste anses såsom nödvändighetsvaror.

Hur denna plan fullföljts, derom vittnar tilläggsbevillningen och tullbeskattningens
historia.

Visserligen yttrade statsministern i Första Kammaren den 10 mars

1894:

»— — — — När regering och Riksdag antogo ett nytt härordningsförslag,
som lade bördor, der de icke förut legat, och lättade der de förut
hvilat, uttalade jag till statsrådsprotokollet den 23 september 1892, under
instämmande af statsrådets samtliga öfriga ledamöter, att jag antog det
de ökade skatter, som deraf kunde föranledas, skulle uttagas icke genom
konsumtionsskatter utan genom direkta och förmögenhetsskatter. Det har
antydts och det är sant, att regeringen icke gerna ser de förslag till tullarnas
höjande, som nu föreligga, och skälet dertill är att, då den vid nyss angifna
tillfälle uttalat sin åsigt, hvilken sedermera upprepats och af Riksdagen
godkänts, så anser den ock, att detta beslut bör lösas in. De ord som då
uttalades böra infrias. Herr Reuterswärd har sagt, att han icke visste,
hvad för en stor fråga som förelåge hindrande. Jag upprepar det: det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29. 9

finnes en stor, fråga som gör, det: det är det löfte, som regeringen och Riksdagen
uttalat, hvilket regeringen för sin del önskar se inlöst och som den

hoppas Riksdagen skall inlösa.»

Statsministern vägrade således å regeringens vägnar att deltaga i ett
löftesbrott och påvisade tydligt att det beslut, som komme att fattas, innebure
ett afgörande, huruvida ett sådant skulle af Riksdagen begås eller icke.

Mindre än ett år derefter tillstyrkte statsministern Kongl. Maj:t att

på egen hand utfärda påbudet af den 5 januari 1895, som ökade spanmåls tullen

långt öfver den år 1894 ifrågasatta höjning, hvilken han i de nyss
citerade ordalagen betecknat som ett löftesbrott. Och 1895 års Riksdag,
som äfvenledes beslutit att öka spanmålstullen, har således också frångått det
urtima skattelöftet att nödvändighetsvaror ej skulle ytterligare beskattas.

Det återstår blott ett steg att taga, för att så fullständigt svika
oktoberprogrammet och de urtima löftena, att af dem intet annat skall blifva
öfrigt än det varaktiga minnet af motsatsen mellan de högtidliga försäkringarna
och deras uteblifna uppfyllelse.

Yi antaga för visst, att i Riksdagen icke tinnes eu majoritet, som vill
associera sig med regeringen i det förehafvande, hvarom statsverkspropositionen
meddelar en så häpnadsväckande bekännelse. Och för att det måtte »i
tid» blifva för landet klart, hur härmed sig förhåller, få vi föreslå,

att Riksdagen beslutar, att år 1897 till arbetareförsäkringsfonden
skall, utöfver den af Kongl. Maj:t föreslagna
summa, afsättas ett belopp af 8,400,000 kronor.

Anledningen, hvarför detta belopp ifrågasättes, är den, att derest
Kongl. Maj:t år 1889 hade af Riksdagen begärt en afsättning å 1,400,000
kronor för det i Hans Maj:t Konungens yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 oktober främst angifna ändamålet, nemligen ålderdomsförsäkringen,
och en sådan summa beviljats första gången för 1890 och sedermera för
hvarje år, den under de sex åren 1890—1895 samlade fonden skulle uppgå
till 8,400,000 kronor.»

Det sätt, hvarpå denna motion af statsutskottet behandlades, torde
vara i riksdagshistorien dittills exempellöst. Först i sitt den 11 maj daterade
memorial angående statsregleringen för år 1897 yttrade sig utskottet om
motionen, hvilken afstyrktes, såsom orden lyda, »med hänsyn till den ovisshet,
som ännu råder rörande sättet för arbetareförsäkringens slutliga lösning.»

Bill till Riksd. Pro/. 1897. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 10 Haft- 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.

Yi bestrida ingalunda, att ovisshet kan, ja måste råda om den »slutliga
lösningen» af nämnda fråga, ifall eljest mot förmodan någon skulle hafva
onödigtvis sysselsatt sina tankar med den slutliga lösningen. Detta vore så
mycket mera förklarligt, som på goda grunder ovisshet råder redan om det
första försöket till en lösning, hvilket första försök med efterföljande rättelser
och förbättringar skulle vara en tillräckligt stor och ärorik uppgift för vår
generation. Så har man fattat saken i Tyskland, hvars arbetareförsäkring,
ett jätteverk utan något motstycke, de insigtsfullaste män med energi och
entusiasm arbeta på att fullkomna.

Men det gifves vissa hithörande saker, hvarom ingen ovisshet kan
råda hos någon, som närmare studerat frågan, nemligen

för det första att utan ett, ja sannolikt flere ganska ofullkomliga

försök och utan den på sådant sätt förvärfvade erfarenheten man aldrig
skall komma till en något så när och för en viss tid tillfredsställande lösning,

för det andra att giltigheten af följande erinran i den åberopade

motionen lärer vara ostridig:

»Så länge man ej funnit utväg att närma de påräknade verkningarna af en ålderdomsförsäkring
till den tidpunkt, då den påbjudes — så länge dessa verkningar visa sig mycket aflägsna,

är det näppeligen möjligt att för företaget väcka och vinna ett sådant intresse, som öfvervinner

betänkligheterna och undanrödjer svårigheterna»,

för det tredje, att för möjligheten att låta ålderdomsförsäkringens påräknade
goda verkningar inträda inom en så väsentligt närmare framtid, än
regeringen i sitt förslag år 1895 ifrågasatte, erfordras betydligare tillgångar
än den summa, hvartill arbetareförsäkringsfonden skulle komma att uppgå med
inberäkning af den af undertecknade föreslagna afsättningen af 8,400,000 kronor.

Vi tillåta oss derför att föreslå, att

Riksdagen beslutar, att år 1898 till arbetareförsäkringsfonden
skall, utöfver den af Kongl. Maj:t föreslagna
summa, afsättas ett belopp af 8,400,000 kronor.

Under det år, hvars budget regleras af detta års Riksdag, inträffa
tioårsdagen af lifsmedelsbeskattningens införande och tioårsdagen af Hans
Maj:t Konungens diktamen till statsrådsprotokollet den 12 oktober 1888.

Stockholm den 21 januari 1897.

A. Hedin.

Curt Vallis.
Lars Eriksson.
S. J. Kardell.
J. Nordin.

J. Byström.

Joh. Nydahl.

C. G. Thor.
Edvard Wavrinsky.
H. PantzUrhielm.
A. F. Broström.

O. Walter.

A. Thylander.
John Olsson.

P. Norberg.

A. H. Göthherg.

Motioner i Andra Kammaren, No 30.

11

Johan Ericsson. Magnus Höjer. £'' | Olof Olsson.

J. A. Fjällhäck. E. Norman. A ” W. Styrlander.

Adolf Aulin. Oskar Eklund.

I motionens syfte instämma:

V. Vahlin.
Hjalmar Branting.
C. J. Hammarström
K. G. Karlsson.
John Andersson.

J. S. Bromée.

E. Eriksson.
Carl Bandqvist.
M. JDahn.

Emil Hammarlund.
D. Persson.

David Bergström.
Joh. År. Nordin.
Oswald Emthén.
Hj. Sjövall.

J. Persson.

N:o 30.

Af herr A. Hedin från Stockholm, om tillägg till gällande bestämmelser
angående vilkoren för åtnjutande af pension
från allmänna indragning sstaten eller från pensionskassor,
som åtnjuta bidrag af statsmedel.

I en annan motion har jag, med åberopande af dels krigshofrättens
utslag i målet mot en f. d. militärbefälhafvare å Gotland och f. d. chef för
Gotlands infanteriregemente, dels statskontorets till Kongl. Maj:t afgifna
utlåtande rörande den i nämnda mål till fängelsestraff och eu mycket betydlig
ersättningsskyldighet dömde personens pensionsrätt, velat från viss
synpunkt fästa uppmärksamheten å behofvet af ändringar och tillägg i de
för statens embets- och tjenstemäns samt betjentes pensionsrätt nu gällande
föreskrifter.

Äfven från eu annan synpunkt, som här skall påpekas, lära dessa
bestämmelser böra ändras.

Det är väl bekant, att de tillämpas så, att en under en längre följd af
är åtnjuten tjenstledighet för skötande af enskilda affärsföretag icke lagt
hinder i vägen för eu pensionsrätt, som naturligtvis af Riksdagen beviljats
under förutsättning af en helt annan användning af det föreskrifna antalet
»tjensteår.» Bland mera uppseendeväckande exempel å eu sådan grund -