Motioner i Andra Kammaren N:o 29

Motion 1893:29 Andra kammaren

10

Motioner i Andra Kammaren N:o 29.

K:o 2D.

Af herr A. KihlbGrg, om skrifvelse till Kong}. Mag:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till ändringar
i gällande bestämmelser, rörande oäkta barns försörjning.

ff: ■<- in- C >•'' Vr''. ‘V f . -f

Vid sistlidet års lagtima riksdag tog jag mig friheten afgifva en
motion åsyftande skärpta lagbestämmelser i afseende på skyldigheten för
fader att försörja sitt oäkta barn. Denna min motion blef af lagutskottet i
hufvudsak tillstyrkt. Utskottets förslag bifölls ock i Andra Kammaren, men
afslogs i Första Kammaren. Mitt förslag innebar i hufvudsak, att bestämmelsen
i 8 kap. 7 § Ärfdabalken, som säger, att oäkta barn skall af
fader och moder åtnjuta nödtorftig föda och uppfostran till dess de sig sjelfva
nära kunna, må blifva fullt tillämpade äfven för fader och icke endast för
moder.

Genom hvad jag i nyssnämnda motion anfört så väl som genom de
prejudikat jag bilagdt densamma och hvartill jag vågar hänvisa, tror jag
mig hafva visat, att nuvarande lagbestämmelser icke hafva tillräcklig effektiv
kraft gent emot fäder till oäkta barn, hvilken vill undandraga sig ifrågavarande
skyldighet. Följden deraf blifver allt för ofta den, att oäkta barns
försörjning hvilar uteslutande på modren eller vederbörande fattigvårdssamhälle,
under det att fadren frigör sig från försörjningspligten. — Lagutskottet
har i sitt utlåtande n:o 52 sökt visa, att skilnad vid lagens tilllämpning
bör göras mellan den, som ostridigt är fader och den, som blifvit,
dömd att erlägga bidrag till uppfostran af ett oäkta barn, hvars fader han
ansetts vara, men utskottet har tillika tillstyrkt, att äfven den sistnämnde
borde ställas under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, om han uraktlåter att
lemna oäkta barns moder ådömdt barnuppfostringsbidrag. Af förut omnämnda
prejudikat framgår äfven, att vederbörande domstolar göra samma skilnad,
men under frågans behandling i Första Kammaren uttalade en af lag -

Motioner i Andra Kammaren N:o 29.

11

utskottets ledamöter, som dessutom är jurist, en motsatt mening, nemligen
den, att den som kunnat dömas till barnuppfostringsbidrag, äfven måste anses
vara barnets fader och på grund deraf hafva samma förpligtelse!’ som den,
hvilken erkänt faderskapet. Da lagutskottet ansett, att nuvarande lagstadganden,
genom tillämpning af 3f>, 41 och 42 §§ i gällande fattigvårdsförordning
äro fullt effektiva gent emot den, hvars faderskap är ostridigt,
ansåg Första Kammaren, med anslutning till förutnämnde talares åsigt, att
en lagförändring vore onödig.

Såsom icke jurist, kan min mening om ifrågavarande lagtolkning icke
hafva någon betydelse, men nog synes mig den uppfattning rigtig, att .om
sådan bevisning åstadkommes, att en person kan anses vara fader till ett
barn och på grund deraf kan ådömas barnuppfostringsbidrag, han ock skall
kännas skyldig fullgöra hela faderspligten i enlighet med 8 kap. 7 § Arfdabalken,
ty icke kan val någon vara fader till en del af barnet, utan antingen
måste han anses vara fader till barnet eller icke, och i ena fallet hafva faders
hela försörj ningspligt, men i andra fallet vara derifrån helt och hållet befriad.
Vare härmed huru som helst, synes dock, att framstående jurister i förevarande
fall tolka lagen olika och att tydligare lagbestämmelser äro af nöden.
Men hvad som är af ännu mera vigt uti föreliggande fråga är det, att barnfader,
ehuru dömd att lemna barnuppfostringsbidrag, nu kan undandraga sig
och i allt för många fall verkligen undandrager sig allt bidrag, äfven om
han är arbetsför. Dessa, vanligen fattiga mödrar, måste då, utan annan
hjelp än egen arbetsförmåga, ensamma försörja barnet. Det finnes likväl
möjlighet att på lagstiftningens väg förhjelpa dessa stackars mödrar och deras
ännu mera beklagansvärda barn till deras rätt. Jag fager mig friheten att i
sådant fall hänvisa till dylika lagar i våra grannländer Norge och Danmark,
nemligen till danska »Loven om det offentlige Fattigvsesen af 9:de Apiil
1891» och »Loven af 20:de April 1888 om Underhold af uaegte Born» samt
Norges »Lov om Underlioldningsbidrag till Born, hvis För seid re ikke har indgaaet
^Egteskab med hinanden, m. v. af d. 6 Juli 1892», hvaraf framgår att
ifrågavarande mödrar af myndigheterna lemnas ett lika välbehöfligt som
kraftigt understöd, icke allenast vid att få barnfader dömd att utgifva uppfostringsbidrag,
utan äfven för att förmå honom utgifva detsamma. Danska
lagen innehåller följande tvångsmedel för utbekommande åt barnfaders bidrag
till oäkta barns underhåll, nemligen: a) Förbud, b) Udpantniny, o) Af sömny.
Om barnfader har lön innestående hos husbonde eller arbetsförtjenst innestående
hos annan arbetsgivare, kan »Förbud» utfärdas, hvarigenom barnamodren
tillförsäkras rätt att utfå sin fordran af sådan innestående lön eller
arbetsförtjenst. »Udpantniny» sker i hufvudsak lika som utmätning hos oss.

>Ajsoninycn» sker genom barnfadrens insättande i fängelse på vatten och

12

Motioner i Andra Kammaren N:o 29.

bröd eller enkelt fängelse. Tidslängden för fängelsestraffet bestämmes efter
beloppets storlek sålunda:

För belopp af intill 20 kronor 1 dag för hvar 4:de krona,

för belopp öfver 20 intill 50 kronor 1 dag för hvar 6:te krona,

* » » 50 » 100 » 1 » » » I0:de »

* * » 100 » 200 » 1 » » » 20:de »

O. S. V.

I afseende på bevisningsrätten mot barnfader, som förnekar faderskapet,
må jag omnämna, att i vissa fall medgifver danska lagen, att barnets
moder får beediga sin angifvelse, äfvensom att den modern uppgifver vara
barnfader kan ådömas värjemålsed, äfven om bevisning saknas. Den förut

omnämnda norska lagen af den 6 juli 1892 öfverensstämmer i hufvudsak
med nyssberörda danska lag.

På grund af hvad jag nu anfört och i min motion förra året andragit,
torde det tillåtas mig att ånyo framlägga till Riksdagens ompröfning, huru
vida icke tydligare och mera skärpta lagbestämmelser i fråga om faders
försörjningsskyldighet för sitt oäkta barn äro af nöden, och vågar derföre föreslå,

att Riksdagen behagade i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och till Riksdagen inkomma med förslag till
sådan ändring i nu gällande lagar, eller till särskild lag,
rörande oäkta barns försörjning, att lagens bestämmelser
på förevarande område må blifva fullt tydliga och effektiva.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

. * .

Stockholm den 25 januari 1893.

Alfred Kihlberg,
från Upsala län.