Motioner i Andra Kammaren, N:o 28

Motion 1894:28 Andra kammaren

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 28.

i

N:o 28.

i

Af herr E. A. Zotterman, med förslag till ändrad lydelse af
22 kap. 4 § ärfdabalken.

I kap. 22 ärfdabalken bestämmes, hvad som är en förmyndares
pligt och skyldighet. Genom § 1 ålägges han noga underrätta
sig om den omyndiges arf i löst och fast; genom § 3 förbjudes han bortsälja
omyndiga barns jord och fasta gods, utan i nöd och trångmål, äfvensom
att dem skifta, utan till barnens nytta, och han ålägges taga närmaste
fränders råd och domarens samtycke till det köpet eller skiftet,
allt på sätt som i jordabalken sägs; och genom § 4 föreskrifves, huru
den omyndiges lösören och redbara penningar skola af förmyndaren handhafvas.
Denna § är af följande lydelse: »De lösören, som omyndig ej

sjelf behöfver, böra till hans nytta föryttras, och hans redbara penningar
skall förmyndaren så förränta och förkofra, som bäst och säkrast
pröfvas. Men ej må förmyndaren sjelf handla till sig något af den
omyndiges gods, löst eller fast.»

Af dessa bestämmelser finner man en betydlig skilnad i frihet
för förmyndaren, meddelad honom genom § 4, än genom § 3.

Onekligen är uppdraget att vara andras förmyndare ett ganska
grannlaga och maktpåliggande förtroendeuppdrag. Om det också under
vissa omständigheter kan vara kinkigt nog att finna en lämplig förmyndare,
så lyckas man dock i vanliga fall att erhålla personer, som till
detta uppdrag äro fullt qvalificerade. Då går det den omyndige väl.
Men det händer icke så sällan, att förmynderskapet eftersträfvas af
egoistiska bevekelsegrunder. I dessa fall går det vanligen den omyndige

Motioner i Andra Kammaren, N:o 28.

3

illa. Huru ofta får man derför icke höra talas om myndlingar, som
genom deras förmyndares åtgärder råkat förlora hela sin egendom 1

Om någon är i behof af lagens skydd mot Övergrepp, så är det
visserligen den omyndige. Lagstiftaren har också visat sig vara angelägen
att hägna om den omyndiges rätt. Men huru väl man än sökt
hägna, har alltid något kryphål funnits, genom hvilket man sökt draga
sig till godo fördelar på den omyndiges bekostnad.

Ett sådant kryphål har man funnit uti nyss citerade § 4, i den
bestämmelsen nemligen, att den omyndiges »redbara penningar skall förmyndaren
så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas». Det
har nemligen visat sig, att då den ene förmyndaren ansett sin myndlings
penningar bäst och säkrast förräntas och förkofras, om de utlånades mot
första inteckning i jordbruksfastighet, så har hans efterträdare ansett
sig böra säga upp dessa medel och sedan låna ut dem åt en af sina
mycket skuldsatta vänner, och det mot vanlig revers och en persons borgen.
Förmodligen har den nye förmyndaren företagit denna operation
för att dermed på bästa och säkraste sättet förränta och förkofra den
omyndiges redbara penningar ?! Eller ock har han på grund af den
frihet § 4 meddelar honom dristat att mot bättre vetande försätta sin myndling
uti den obehagliga ställningen, att han hvilken dag som helst kan
riskera få konstatera sitt totala utarmande.

Det svider verkligen i hjertat, då man tänker på, att så har
händt, att sådant händer och att sådant allt fortfarande kan komma
att ske.

Man har fäst min uppmärksamhet på detta onda och bedt mig
motionera i syfte att råda bot deremot, och jag har icke längre kunnat
uraktlåta att, i hvad på mig ankommer, gå de uttalade önskningarna
till mötes.

Måhända vill man, med åberopande af lagen angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndiges egendom den 18 april 1884, framhålla,
att omyndiges egendom genom denna lag skyddats i den mån sådant
skydd genom lag kan ges. För min del erkänner jag värdet af
denna lag, men erfarenheten lägger i dagen, att denna lag ensam ej kan
lemna tillräckligt skydd i det fall, hvarom nu är fråga.

Må jag belysa detta mitt påstående med ett par exempel: l:o) Antag
t. ex. att ordföranden i den, låt mig säga, rådstufvurätt, der klander
skall ske mot förmyndarens sätt att förvalta sitt förmynderskap, ej blott
är den, genom hvilkens speciella åtgöranden samme förmyndare tillsatts,

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 28.

utan äfven den, som beflnnes hafva utfärdat revers å den myndlings medel,
hvarom fråga är. Kan det vara angenämt för den ordföranden att
handlägga ärendet? Kan det ens komma i fråga, att han får göra det?
Hvem skall döma i målet? Saken torde bli än svårlöstare, om ene bisittaren
i rätten är god man och skall hafva tillsyn öfver förmynderskapet
i fråga. Ännu mer inkrånglad synes mig frågans lösning bli, om stadens
fiskal är den klandrade förmyndaren.

2:o) Ett annat exempel är detta: En person har, för att komma åt
sin myndlings penningar, lyckats intrigera sig till förmynderskapet. Ingenting
hindrar denne samvetslöse förmyndare att när som helst, förr eller senare
efter penningarnas mottagande så till sin fördel använda dem, att de äro
förlorade för honom, som egde dem. Hvad hjelper i sådant fall myndlingen,
att man väcker åtal mot förmyndaren, då ju det onda, som man
velat förekomma, redan är ett fullborda dt faktum!

Det onda bör motas, men frågan gäller, på hvad sätt man bäst
skall finna det verksammaste medlet. För min del vågar jag tro, att nu
omhandlade onda väsentligen skall häfvas, om förmyndaren förlorar den
oinskränkta pröfningsrätt att efter behag placera omyndigs penningar,
som § 4 nu tillerkänner honom. Förmyndaremedel böra, synes det mig,
på inga vilkor få utlånas mot vanlig revers eller af förmyndaren personligen
disponeras, utan bör förmyndare vara skyldig att i den omyndiges
namn utlåna sådana mot första inteckning i fastighet eller ock att deponera
medlen i säker bankinrättning.

Genom en sådan åtgärd skulle man, utom den trygghet man derigenom
beredde den omyndige, betaga förmyndaren många obehag och
ledsamheter likasom i betydlig mån inskränka jagten efter förmynderskap
för penningarnas skull.

Jag tillåter mig derför härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del behagade bestämma, att
§ 4 kap. 22 ärfdabalken måtte få följande förändrade
lydelse:

De lösören, som omyndig ej sjelf behof ver, böra
till hans nytta föryttras, och hans redbara penningar
skall förmyndaren i den omyndiges namn antingen
genom utlåning mot första inteckning i fastighet eller
genom deposition i säker bankinrättning så förränta och
förkofra, som bäst och säkrast ske kan. Men ej må

Motioner i Andra Kammaren, N:o 28.

5

förmyndaren sjelf handla till sig något af den omyndiges
gods, löst eller fast.

Om remiss till lagutskottet anhålles; och torde utskottet företaga
de ändringar uti formuleringen, hyilka möjligen kunna komma att anses
nödvändiga.

Stockholm den 25 januari 1894.

E. A. Zotterman.

I motionens syfte instämmer
Oscar Larsson.

Bih. till Bilcsd. Prot. 1894. 1 Samt. 8 Afd. 2 Band. 8 Käft. 2