Motioner i Andra Kammaren, N:o 286 (Motion 1905:286 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 286.

N:o 286.

Af herr K. F. G. Almqvist, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående försäljning
af vin och maltdrycker.

Att ölkonsumtionen öfverallt på landsbygden under senare åren
i hög grad tilltagit är numera af alla enhändt. Härigenom har icke
blott uppkommit ett behof af denna vara, som förut därstädes var alldeles
okändt, och hvars tillfredsställande ur både nykterhets- och
ekonomisk synpunkt är i liög grad att beklaga, utan där förekommer
äfven långt mer än förr olaga försäljning med där af föranledda oordningar,
öfver Indika missförhållanden från snart sagdt alla delar af
landet talrika klagomål ständigt förekomma. Så omförmäles t. ex. i
medicinalstyrelsens underdåniga berättelse för föregående år, att klagomål
öfver den tilltagande ölkonsumtionen, som på vissa ställen betecknas
som ortens förbannelse, hafva anförts från ej mindre än 18 län och att
klagomålen med påfallande öfverensstämmelse rikta sig mot ölförsäljningen
genom kringresande utkörare från bryggerierna.

Man hade hoppats att genom de nya bestämmelser, som, genom
nådiga kungörelsen af 28 november 1902, den 1 mars 1903 trädde i
kraft, och hvarigenom den s. k. kringföringen af maltdrycker till försäljning
blef helt och hållet förbjuden, ölkonsumtionen på landsbygden
skulle i afsevärd mån minskas eller åtminstone att olaga ölförsäljningen
därigenom skulle förekommas. Men genom stadgandet i 1 § 6 mom.
af nyssnämnda kungörelse om rätt för den, som äger att till afhämtning
försälja maltdrycker att på rekvisition försända sina varor till
köpare, har det visat sig, att nyssnämnda olägenheter icke blifvit afhjälpta,
utan fortfarande äro lika kännbara. Het i nyssberörda § intagna
stadgandet att förteckning å rekvirenterna skall medföras, då öl utsän -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 286.

des på rekvisition till köpare, har — på sätt Konungens befallningshafvande
i Södermanlands län erinrat, i en till Kungl. Maj:t den 23
september 1903 ingifven skrifvelse påpekat — visat sig i många fall
vanmäktigt att kunna, där maltdrycksförsäljarne vilja kringgå lagen,
betrygga dess efterlefnad.

Nämnda befallningshafvande erinrar vidare, att frånsedt de fäll,
Indika nog ej så ofta torde förekomma, då förteckning saknas, torde
det vara ganska svårt för åklagaren att åstadkomma bevisning om
oloflig försäljning. Dels rådde just hos dem, som verkligen begagnade
sig af denna möjlighet att förskaffa sig Öl, en helt naturlig obenägenhet
att bringa på fall dem, som därmed försett dem, dels torde det ej
vara så svårt att för fall, som kommit till åklagarens kännedom, ställa
i beredskap någon slags rekvisition. Härtill komme den strängare
bevisningsskyldighet, hvilken vid domstol måste ligga på åklagaren.
Och då, äfven om en eller annan ölutkörare fälldes, hans principal oftast
torde undandraga sig att drabbas af någon påföljd, vore det för den
sistnämnde lätt att i allt fall fortsätta samma förfarande som förut. Detta
gjorde, att genom åklagaremaktens ingripande erforderlig verkan icke
kunde påräknas för att råda bot på dessa missförhållanden.

Det påpekas vidare i denna skrifvelse, att en vida större möjlighet
än nu skulle gifvas att kunna begränsa den genom 1 § 6 mom. i
maltdrvcksförordningen medgifna rättighet till hvad den borde och af
lagstiftaren afsetts att innebära, om man beredde möjlighet för kommun
att utfärda förbud mot försändning af maltdrycker efter rekvisition,
därest det visade sig, att denna rörelse bedrefves på sådant sätt, att
oloflig'' kringföring därigenom främjades eller föranledde till oordningar.
Man behöfde ej befara, att genom en sådan förbudsmöjlighet näringens
lofligä bedrifvande skulle obehörigen inkräktas.

Utom det att ett förbud komme att på samma gång drabba allenast
eu viss utkörare eller tillverkare och således behofvet af maltdrycker inom
en ort komme att fyllas från annat håll, torde icke komma i fråga — den
hittills vunna erfarenheten hade nogsamt bestyrkt detta — att eu sådan
förbudsrätt inom kommunerna komme att annat än undantagsvis anlitas.
Men därigenom vunnes emellertid en kraftig eggelse för tillverkarne att
själfva tillse, att deras rörelse bedrefves på ett fullt lagligt sätt samt att
till biträden därvid skaffa sig pålitliga och laglydiga personer, då de
nu snart sagdt hade ett ekonomiskt intresse af att uppsöka motsatsen.

Hvad nämnde Konungens befallningshafvande sålunda anfört torde
icke af någon, som är förtrogen med dessa förhållanden, kunna mot -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 286. 5

sägas. Den vunna erfarenheten har blott alltför tydligt visat riktigheten
af de anmärkta missförhållandena.

Man hade därför hoppats, att i Kungl. Maj:ts nådiga proposition
n:o 101 med förslag till ny förordning angående försäljning af vin och
maltdrycker intagits bestämmelser, som möjliggjort ett noggrant öfvervakande
åt lagens föreskrifter i afseende å försäljares rätt att på rekvisition
försända sina varor till köpare. Visserligen hafva i denna förordnings
14 § föreskrifterna i berörda afseenden något skärpts. I nämnda
§ stadgas nämligen, att den, som äger att till afhämtning försälja vin
och maltdrycker, får försända dem endast från försäljningsstället och
sålunda ej från nederlag. Vidare får han ej använda sin utkörare
såsom ombud, och skall rekvisitionen innehålla uppgift om dagen, när
dryckerna skola aflämnas.

Men allenast genom dessa skärpta bestämmelser är det ej möjligt
att, på sätt här ofvan Ansats, betrygga förordningens efterlefnad, då
maltdrycksförsäljarne vilja kringgå lagen.

Såsom det enda fullt effektiva medlet härvidlag måste man därför
anse den ifrågasatta förbudsmöjligheten inom viss kommun mot försändning
af maltdrycker efter rekvisition, därest det visar sig, att denna
rörelse bedrifves på sådant sätt, att oloflig kringföring därigenom
främjas eller föranleder till oordningar. Då kommunerna tiga att
bestämma öfver ölförsäljning och ölutskänkning, hvarför skulle man
ej också då bereda dem möjlighet till ett dylikt förbud? Och detta förbud
skulle ej gälla för alltid, utan blott för viss tid. Det skulle
vidare endast afse att inom A-iss kommun förhindra viss öltillverkare
att där på rekvisition kringsända sina varor. Den ordentlige ölbryggare^,
som ej vill kringgå förordningens föreskrifter, skulle sålunda ej
hafva något att frukta af ett dylikt stadgande. Ej heller behöfde allmänheten
befara att ej få sitt behof af maltdrycker tillfredsställd^ ty
blefve förbud utfärdadt för en öltillverkare, som visat sig mindre benägen
att följa lagens föreskrifter, finnas säkert många andra, som ordentligt
komme att tillgodose allmänhetens behof af dylika varor.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag vördsamt
föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att till § 30 i kungl.
förslaget till ny förordning af försäljning af vin och
maltdrycker fogas ett 4:de moment af följande lydelse:

4. Därest inom socken å landet rätt tall försändning
af maltdrycker, hvarom i 14 § sägs, utöfvas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 286.

ocli det visar sig, att därigenom främjas oloflig- försäljning’
af maltdrycker eller oordningar eljest föranledas,
äge kommunalnämnden förbjuda den, som försändningen
besörjer, äfvensom, där omständigheterna
därtill föranleda, den försäljare, för hvars räkning
försändningen äger rum, att inom socknen vidare utöfva
dylik rättighet; och gälle om beslutets verkställighet
och fastställelse af Kung! Maj:ts befallningshafvande
hvad i I mom. sägs.

Och torde särskilda utskottet n:o 2, till hvilket denna motion
torde remitteras, vidtaga den formella omredigering af den föreslagna
lagtextens ordalydelse, som kan anses erforderlig.

Stockholm den 12 april 1905.

Knut Almqvist.

motion instämma:

I förestående

A. Reuterskiöld.
Elof Biesért.
Carl Robert Köok.

Hugo Hammanskjöld.
L. J. Jansson.

J. W. Lundin.

Er. Pettersson.

P. O. Lundett.
Ivan Svensson.
Leon. Lindewall