Motioner i Andra Kammaren, N:o 27

Motion 1899:27 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.

iV:o 27.

Af herr I*. Pehrsson i Akarp, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i fråga om frånstyckad hemmansdels
eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från viss intecknad
gäld.

I motion n:o 13 vid sistlidne års riksdag föreslog jag, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i
och tillägg till kongl. förordningen den 16 juni 1875 om inteckning i
fast egendom, att egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
jordlägenhet bereddes möjlighet att frigöra sin fastighet från sådan intecknad
skuld, för hvilken annan såsom gäldenär svarade.

Lagutskottet fann »motionens syfte vara förtjent af synnerligt
beaktande» och — under framhållande af att nu gällande lagstiftning
om vilkoren för lossning af inteckningar uti frånstyckad eller afsöndrad
lägenhet kunde föranleda till oskäliga och ytterst känbara förluster för
lägenhetens egare, ja till och med, såsom erfarenheten ofta bestyrkt,
beröfva denna egare utan ersättning sin välfångna egendom, äfvensom
att samma lagstiftning verkade som ett mägtigt hinder emot framgången
af det numera så allmänt omhuldade sträfvandet: egna hems
bildande, samt att det derför vore högeligen angeläget att råda bot för
det nuvarande otillfredsställande tillståndet — hemstälde i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med motionen.

Denna hemställan godkändes af Andra Kammaren utan diskussion,
men afslogs af Första Kammaren efter yttranden utaf tvenne
kammarens ledamöter, hvilka båda yrkade afslag.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 27. 7

Emellertid då motionen får anses hafva vunnit erkännande inom
Riksdagen och jag dessutom från flera orter erhållit uttalanden om
önskvärdheten utaf frågans lösning, samt motskälen inom Första Kammaren,
som få anses hafva varit de afgörande för samma kammares
beslut, för mig förefalla skäligen svaga, har jag ansett mig böra ånyo
ställa frågan under Riksdagens pröfning.

Mot motionen uttalades inom Första Kammaren hufvudsakligen:

att det vore ett våldsamt ingrepp i den enskildes rätt att tvinga
en inteckningsegare att taga liqvid för en viss dei utaf sin inteckning;

att det vore skadligt för fastighetskrediten;

att erfarenheten visat, att risken för lägenhetsegare, livilkas jord
graverades af annans gäld, icke vore så stor;

att frågan förut flera gånger varit före i kammaren och alltid
blifvit afslagen, samt slutligen

att utskottet icke anvisat pa hvad sätt eller i hvilken rigtning
den afsedda lagändringen skulle ega rum;

och vill jag i någon mån bemöta dessa skäl.

Endast de tvenne förstnämnda anser jag vara af vidare betydelse.
För det första saknar nu gällande lag icke bestämmelser, som i vida
högre grad, än hvad nu ifrågasättes, göra ingrepp i den enskildes rätt,
t. ex. lagen om expropriation af jord för allmänt behof; och i allmänhet
anser man icke det vara intrång i den enskildes rätt, att denne antingen
i sin helhet. eller till viss del tvingas att taga liqvid för sin
fordran. På sin höjd kan det möjligen för en inteckningsegare förefalla
olägligt att i någon mån få styckad sin inteckning, men näppeligen
kan en sådan tvångsuppgörelse kallas ett »våldsamt ingrepp i
eganderätten».
heller föreligga. Expropriationslagen, som nästan alltid tillämpas då
jord tör jernvägsanläggningar tages i anspråk, har icke hittills på något
sätt skadat densamma, ehuru årligen för slikt ändamål en mångfald af
jordafsöndringar eg a rum. Dessa afsöndrade jordområden äro i de allra
flesta fall med inteckningar besvärade, men frigöras från dessa med
tvång eller frivilligt, utan att man hört detta vållat någon skada för
fastighetskrediten. Endast i undantagsfall är jord på landet intecknad
utöfver två tredjedelar utaf bevillningstaxerade värdet, så att, då afsöndring
från ett hemman i icke allt för stor omfattning sker, kunna,
såsom i de flesta fallen också nu eger rum vid afsöndring för jernvägsanläggningar,
inteckningsegarne utan någon afbetalning å lånet och
utan risk för säkerheten lata lossa sina inteckningar i en bråkdel
utaf hemmanets egor. I en större del af jorden på landet hafva

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.

hypoteksföreningarne första inteckningen, och vanligen äro lånen
ordnade med en mindre amortering årligen, hvarjemte lossning af inteckningen
i proportion med amorterade beloppet också är medgifven.
I sådana fall minskas ytterligare risken för efterföljande inteckningsegare
vid dylik lossning af inteckning. Enligt min åsigt skulle således
en lagändring i motionens syfte i högst få fall påkalla tvångsliqvid,
men vara ett medel att utan »bråk och kostnader» reglera vissa inteckningsförhållanden
och således mera gagna än skada fastighetskrediten.

Exemplet från ett visst läo, der de ifrågasatta olägenheterna mindre
framträdde, derigenom att inteckningarne i stamhemmanen efter hand
dödades, så att efter någon tid de afsöndrade lägenheterna äfven voro
frigjorda, kan väl knappast hafva tillämpning på landet i dess helhet.
Åtminstone visar statistiken, att under de senare åren inteckningarnes
lånesumma snarare ökats än minskats. Och om ett motsatt förhållande
eger rum i antydda provinsen, gör detta ställningen i berörda hänseende
så mycket sämre i rikets öfriga län.

Lika litet torde det andra från samma håll hemtade exemplet
ega tillämpning, då man ser saken i dess hela vidd. Äfven om i lyckligare
fall lägenhetsegare vid exekutiv auktion, tillkommen för uttagandet
af stamhemmanets gäld, för eu billig köpeskilling sjelf förmår inropa
sin fastighet, återstår för honom utom utgifvandet af nämnda köpeskilling
att deltaga i kostnaderna för värdering och auktion.

Skälet att Första Kammaren flera gånger förut behandlat frågan
och alltid afslagit densamma, i följd hvaraf kammaren således skulle
känna sig bunden af sitt förut fattade beslut, har väl mindre vitsord
i fråga om ett förslag, som i första hand endast klöfver en utredning;
och allra minst torde skälet här vara på sin plats, då, enligt hvad
Riksdagens handlingar gifva vid handen, frågan aldrig förut varit väckt
eller inom Riksdagen behandlad.

Hvad slutligen det skälet vidkommer, att utskottet icke anvisat
något sätt för frågans lösning, så torde först en blifvande utredning
härtill kunna lemna klaven. Äfven om det sätt för intecknings lossning
och liqvid, som expropriationslagen tillåter, i alla hänseenden för ifrågavarande
fall icke vore det lämpligaste, så visar dock lagstiftningen
derutinnan, att vederbörande vid tiden för sagde lags tillkomst icke
tvekat att bereda kommuner och bolag samma förmåner, som genom
ett bifall till min motion möjligen komme att beredas enskilde.

I båda ofvanantydda anföranden inom Första Kammaren erkännes
befogenheten utaf motionens syfte och »att nuvarande bestämmelser
angående lossning af inteckning äro så beskaffade, att de kunna med -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.

9

föra stora förluster för egare af afsöndrade eller afstyckade lägenheter».
I det ena anförandet framhålles ett. exempel från en viss domsaga, der
samtliga egare af en mängd afsöndringar måst frångå dessa helt och
hållet i följd af exekutiv försäljning, äfvensom att det i närvarande
stund för sådana egare är förenadt med både »kostnader och bråk» att
få sina jordar från stamhemmanet frigjorda. Dessa af motståndarne
sjelfva påvisade omständigheter torde fullständigt uppväga de för afslag
framhållna motiven samt bevisa, att en lagstiftning i ifrågasatta rigtningen
är högeligen påkallad.

På grund häraf och med hänvisning till min ofvan åberopade motion
n:o 13 vid sistlidne års riksdag samt med stöd af lagutskottets
deröfver afgifna utlåtande n:o 59 tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida
åt egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
jordlägenhet må beredas ökad möjlighet att frigöra sin
fastighet från sådan inteckning, hvarför annan såsom
gäldenär svarar, samt, derest detta befinnes möjligt,
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i sådant syfte.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 23 januari 1899.

Pehr Pelirsson,

Åkarp.

Bill. till Riksd. Prof, 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft.

2