Motioner i Andra Kammaren, N:o 27

Motion 1895:27 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.

1

N:o 27.

Af herr O. H. Ström, angående upphörande af den personliga
folkskole af giften.

Vid 1888 års riksdag väckte jag en så lydande motion:

»Det kan väl ej bestridas, att personella utskylder drabba den skattdragande,
icke i mån af hans skatteförmåga, utan att de tvärt om stå
i omvändt förhållande, enär de ställa samma kraf på den mindre bemedlade
som på den förmögnare medborgaren. Bland sådana utskylder
är personliga folkskoleafgiften, hvilken bör afskaflfas, såsom utgående
efter en orättvis grund och i all synnerhet om genom lifsmedelstullars
införande af de obemedlade komma att indirekt utkräfvas bidrag till
förbättrande af den jordbruks- och industriidkande befolkningens ställning.

Jag får derför vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att personliga folkskoleafgiften
från och med år 1889 skall upphöra.

Stockholm den 28 januari 1888.

O. H. Ström.»

Med anledning häraf afgaf lagutskottet följande utlåtande:

»I afseende å det af herr Ström framstälda förslaget vill lagutskottet
erinra, att skatteregleringskomitén i sitt den 13 september 1882
afgifna utlåtande angående skatteförhållandena i riket föreslog, att den
personliga afgiften för folkskolans ändamål måtte förbjudas. I det yttLtih.
till intill. Prof. IS Hd. / Samt. 2 Afd. 2 Hand. It Höft. (N:in 27—2H). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, K:o 27.

rande till statsrådsprotokollet, hvarmed statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anmälde skatteregleringskomiténs berörda förslag
och hvilket sedermera åtföljde propositionen till 1883 års Riksdag angående
ändringar i folskolestadgan, anmärkte statsrådet, att ett sådant
förbud syntes betänkligt. Ifrågavarande afgift syntes visserligen i mera
välmående kommuner kunna utan svårighet borttagas. Den förhöjning
i den efter förmögenhet och inkomst utgående vanliga kommunalskatten,
som deraf skulle blifva en följd, skulle der icke kännas betungande
eller medföra större orättvisor. Men kommuner funnes, der den beskattningsbara
förmögenheten och inkomsten vore så obetydlig och skilnaden
i ekonomisk ställning emellan de från bevillning efter andra artikeln
fria och sådan bevillning betalande i allmänhet så ringa, att betänkliga
svårigheter och orättvisor skulle uppstå, om all personlig skatt
upphäfdes och bristen i kommunens inkomster ersattes af en förhöjning
i afgiften efter förmögenhet och inkomst. Den kyrkliga kommunen egde,
för att bereda tillgångar till sina behof, icke använda andra beskattningsformer
än de direkta. Skälen emot ett fullständigt borttagande af möjligheten
att i de mindre kommunerna pålägga personlig skatt vunne
derigenom inom den kyrkliga kommunen ökad styrka. Dertill komme,
att väl ingen afgift lättare än folkskoleafgiften af de mindre bemedlade
insåges utgå till ett för dem gagnande ändamål, hvarför denna afgift
minst af alla kunde antagas gifva anledning till missnöje.

Den till 1883 års Riksdag aflåtna propositionen i ämnet, hvilken
hufvudsakligen afsåg att åt § 58 i folkskolestadgan gifva en sådan lydelse,
att deraf klart framginge, att en personlig afgift till folkskolan
alls icke vore anbefald, utan endast medgifven, der vederbörande kommun
funne den behöflig och rättvis, blef, med en af lagutskottet föreslagen
redaktionsändring, af båda kamrarna utan diskussion eller votering
godkänd; och utfärdades i enlighet med Riksdagens beslut ofvan
anförda kungörelse den 1 juni 1883.

Då enligt utskottets tanke icke sedan 1883 intrådt sådana förändrade
förhållanden, som kunna förringa giltigheten af de andragna
skälen för bibehållande af den personliga folkskoleafgiften, der densammas
utgående af omständigheterna betingas, får utskottet hemställa,

1) att herr Ströms motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»

Då saken förekom till behandling i Andra Kammaren, yttrade jag:

»Som lagutskottet afstyrkt motionen, må det tillåtas mig att med
några ord bemöta utskottets utlåtande.

O

Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.

o

Utskottet har, då Kongl. Maj:t, oaktadt skatteregleringskomitén i
sitt utlåtande af den 13 september 1882 hemstålde, att den personliga
afgiften till folkskolan skulle upphöra, likväl i proposition till 1883 års
Riksdag föreslog, att en personlig folkskoleafgift skulle bibehållas samt
Riksdagen antog detta förslag, ansett sig böra hemställa, att min motion
icke bör till någon Riksdagens åtgärd föranleda, i synnerhet som, enligt
utskottets tanke, sedan 1883 icke inträdt sådana förändrade förhållanden,
som kunna förringa giltigheten af de skäl, som chefen för ecklesiastikdepartementet,
då han för Kongl. Maj:t anmälde skatteregleringskomiténs
förslag, anförde för bibehållande af den personliga folkskoleafgiften.

Att 1883 års Riksdag ej tog steget fullt ut och för sin del beslöt
afskaffande af alla direkta personliga skatter, som då kunde afskaffas,
kan väl icke utgöra något giltigt skäl för att framgent bibehålla dessa
orättvisa skatter, som tyngst drabba samhällets mera obemedlade medlemmar
och hvilka skatter enligt skatteregleringskomiténs yttrande äro
de råaste och tillhöra staternas barndom.

Beträffande personliga folkskoleafgiften yttrade skattereglerings- *
komitén: »Den personliga folkskoleafgiftens ersättande genom en uttaxering
efter förmögenhet torde så mycket mindre vara obefogadt, som det
tydligt ligger i de mera välmående samhällsklassernas eget intresse,
att folkupplysningen varder så god och omfattande som möjligt, hvarjemte
den obligatoriska folkundervisningen ställer på mindre bemedlade
föräldrar kraf, nog stora och med uppoffring förenade, att icke böra
ytterligare ökas med en personlig afgift till folkskoleväsendets understöd.
» Skatteregleringskomitén hemstälde derför ock, att den personliga
folkskoleafgiften skulle upphöra, hvilket flera af domkapitlen, hvars
utlåtanden blefvo infordrade, äfvensom Stockholms stads konsistorium
tillstyrkte. Att chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet det oaktadt
tillstyrkte Kongl. Maj:t att föreslå en personlig folkskoleafgifts bibehållande,
synes hufvudsakligen haft sin orsak deruti, att han, i motsats
till skatteregleringskomitén, ansåg, att den personliga sjukvårdsafgiften
lättast kunde undvaras, i det att derigenom inflytande medel utan större
svårighet kunde ersättas af vanlig landstingsskatt.

Vidkommande utskottets yttrande, att enligt utskottets tanke icke
sedan 1883 inträdt sådana förändrade förhållanden, som kunna förringa
giltigheten af de andragna skälen för bibehållande af den personliga
folkskoleafgiften, så får jag framhålla, att ett mycket vigtigt sådant
förhållande inträdt, och detta är, att tull blifvit åsatt de mindre bemedlades
oundgängligaste lifsförnödenheter, hvilket kommer att blifva
ganska betungande för dessa personer. Om nu genom afskaffande af

4

Motionär i Andra Kammaren, N:o 27.

de direkta personliga skatter, som kunna borttagas, någon lättnad kunde
beredas de mindre bemedlade samhällsklasserna, vore detta väl ej mer
än rätt och billigt.

Slutligen kan jag ej underlåta att uttrycka min förvåning öfver, att
icke någon af lagutskottets ledamöter förordat min motion, då flere af
ledamöterna tillstyrkt bifall till herr Jöns Bengtssons motion om ändring
i lagen af den 26 september 1884 angående skyldighet att deltaga i
kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse,
samt den personliga folkskoleafgiften är ändå orättvisare än nuvarande
tingshusskatten. Ett exempel bland de många på orättvisan af personliga
folkskoleafgiften skall jag bedja få anföra. I eu af de socknar, som
jag representerar och hvars folkmängd den 31 december sistlidet år
uppgick till 10,531 personer, uppgår fyrktalet i år till 58,187, hvaraf
10,716 fyrkar belöpa på ett aktiebolag. Personliga folkskoleafgiften
uppgår till 1,747 kronor. Häri deltager bolaget ej med ett enda öre,
då deremot, om beloppet, såsom rättvist vore, utginge efter fyrktal,
^bolaget skulle betala 321 kronor 74 öre, som de mindre bemedlade nu
i stället få erlägga, men bolaget får likväl för sina 10,716 fyrkar deltaga
i omröstning om, huru ett belopp, hvari bolaget ej tillskjutit ett
öre, skall användas, då deremot de mera obemedlade, som måste betala
beloppet, ej hafva någon talan. Under sådana förhållanden kan jag ej
förstå, huru någon kan försvara den personliga folkskoleafgiften.

Då Första Kammaren nu emellertid afslagit min motion, och frågan
sålunda för denna riksdag fallit, har jag ej något yrkande att framställa.
Jag hoppas dock, att frågan fallit framåt, samt att, då den härnäst återkommer,
den skall krönas med framgång, hvarigenom ett socialt missförhållande
skulle undanrödjas»;

men kammaren afslog motionen, likasom Första Kammaren förutgjort.

Jag får nu emellertid under åberopande af hvad jag i 1888 års
motion anförde och hvad jag, då saken förekom i Andra Kammaren,
yttrade, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att den personliga
folkskoleafgiften skall upphöra från och med 1896.

Stockholm den 24 januari 1895.

O. H. Ström.