Motioner i Andra Kammaren N:o 27 (Motion 1893:27 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren N:o 27.

N:o 27.

Åt herr J. ErikSOll från Stockholm, om ändring i § 3 af
förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 31 oktober 1873.

'' '' ’ I anledning af det alltmer tydligt framträdande behofvet af sådan
ändring i nu gällande lagstiftning, att den, som af sin öfvertygelse i religionssaker
finner sig föranlåten att begära utträde ur statskyrkan, må, utan hinder
deraf att han icke kan uppgifva något samfund, hvartill kan kunde vara
sinnad att öfvergå, få blifva från kyrkan skild, och under antagande att det
nu mera skall vara tydligt för en hvar, att hvarken staten, kyrkan eller
den enskilde kan vinna derpå, att sådant utträde i mänga fall omöjliggöres,
anser jag mig böra förnya min vid några föregående riksdagar väckta och
af Andra Kammaren tvenne gånger bifallna motion i detta ämne.

Denna fråga har redan erhållit en utredning, som . gör hvarje ytterligare
sådan öfverflödig. Och det är glädjande att erfara, det hon till sin
verkliga innebörd blifvit rätt bedömd af de allra fleste, som deltagit i hennes
behandling. Invändningarne mot den ifrågasatta lagförändringen torde också,
då man tager hänsyn till verkliga förhållanden, visa sig temligen svaga.

Till dessa invändningar hör talet om det välgörande inflytande, kyrkan
antages kunna utöfva på den vilseförde. En temligen allmän erfarenhet visar
likväl, att detta inflytande är högst obetydligt, om ens något. Hvad kan väl
en kyrkans tjenare uträtta med afseende på en person, som alls icke tror
eller vill tro på kyrkans läror? Och kan väl tron på dessa läror bibringas
någon derigenom, att han mot sin vilja qvarhålles inom kyrkan? Så länge
icke frihet till utträde lemnas, kan icke heller kyrkan utöfva den magt till
gudlig tillrättavisning och tukt, som Kristus anförtrott åt sin församling och
hvilken är nödvändig, om sant kristligt lif skall utvecklas inom kyrkan.
Under diskussionen i Första Kammaren den 11 mars 1891 yttrade statskyrkans
främste målsman följande: »Mycket sällan, ja man börjar nästan på

Motioner i Andra Kammaren N:o 27.

att kunna säga aldrig, framkomma några förslag i positiv rigtning, d. v. s.
sådana som verkligen afse att uppbygga något, sådana som afse att afhjelpa
hvarjehanda verkligen förefintliga behof i vår lagstiftning och som kyrkan
både erkänner och önskar att fä afhulpna. Men hvarför, kan då frågas,
framkomma icke äfven förslag i nu nämnda rigtning? Helt enkelt derför att
man antager — med eller utan skäl — att de under nu varande. förhållanden
icke skulle kunna vinna framgång». — Dessa ord, som yttrades för att
bekämpa förslaget om en sådan reform som den, hvarom jag nu hemställer,
synas mig tala hellre för än emot denna reform. Största hindret för en
lagstiftning, som afser att uppbygga kyrkan och förbättra hennes medlemmar,
ligger nemligen, utan tvifvel deri, att man icke utan att bryta mot den
religionsfrihet, som grundlagen tillförsäkrar svenske medborgare, kan stifta
och tillämpa sådana lagar mot dem, som ej tro på kyrkans lära och sålunda
ej anse sig böra lyda hennes bud, när dessa befinnas strida mot deras egna
åsigter.

Det har ock andragits mot den föreslagna lagförändringen, att den
skulle framkalla skadliga följder med afseende på barnuppfostran i så måtto,
att de, som till följd af fullständig afvikelse från kristendomen utträdt ur
kyrkan, skulle låta sina barn undervisas i ateistiska eller dermed jemförliga
läror. Men mot detta gäller, att vi med afseende på folkundervisningen
hafva bestämda föreskrifter. De undantag från dessa, som medgifvas af den
s. k. dissenterlagen (kongl. förordningen den 31 oktober 1873), afse uppenbarligen
barn af föräldrar tillhörande »främmande» kristna samfund. Och
skulle man anse, att någon otydlighet här föreligger, kan denna lätt undanrödjas
derigenom, att man i nämnda förordnings 6 § mellan orden »främmande»
och »trossamfund» inskjuter ordet kristna. Något egentligt skäl mot den
förändring jag önskar finnes dessutom icke i den gjorda invändningen, ty att
man icke kan eller åtminstone icke anser sig böra hindra föräldrar inom
statskyrkan att låta undervisa sina barn i gudsförnekande läror, derpå lem nar
bland annat den här i hufvudstaden existerande s. k. utilistiska söndagsskolan
exempel.

Jag anser mig, som ofvan anmärkts, icke behöfva ingå i någon grundligare
utredning af ämnet, utan tillåter mig, efter dessa erinringar, att föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till
sådan ändring af kongl. förordningen den 31 oktober 1873,
att 3:dje § erhåller följande lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande
lära och vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin

Motioner i Andra Kammaren N:o 28.

afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han
tillhör. Framhärdar han i sin afsigt, inställe sig, sedan
minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan och göre kyrkoherden
derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon —
— — — upptagas»; samt

att förordningen i öfrigt. underkastas den omarbetning,
som kan blifva af nöden i följd af den för 3:dje § föreslagna
ändrade lydelse.

Stockholm den 25 januari 1893.

J. M. Erikson.

Häri instämmer:

John Olsson.

N:o 28.

Af herr A. Pettersson i Österhaninge m. fl., om frihet från
tilläggsbevillning för vissa frälseränta)''.

Då de vid flei''e föregående riksdagar väckta motioner om inlösen till
statsverket af vissa frälseräntor, som icke finnas upptagna i kongl. förordningen
af den 11 september 1885, blifvit afslagna, så lärer väl föga utsigt
förefinnas, att Riksdagen nu skall gifva sitt bifall till frågans lösning i den
af motionärerna angifna rigtningen, ehuruväl vi för vår del äro lifligt öfvertygade
derom, att det blott är en tidsfråga, när motståndet skall falla och
äfven detta steg tagas på skatteregleringens väg.

Genom urtima Riksdagens beslut hafva emellertid utgörare af sådana
räntor kommit i en vida sämre ställning än förut, alldenstund de icke blott
fått behålla sin ränta oafkortad, utan äfven fått sin fastighetsbevillning för
dubblad.