Motioner i Andra Kammaren, N:o 26

Motion 1895:26 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

N:o 26.

Af herr 0. H. Ström, angående upphörande af den personliga
sjukvårdsafgiften.

Vid 1888 års riksdag väckte jag en så lydande motion:

»Det kan väl ej bestridas, att personella ntskylder drabba den
skattdragande icke i män af hans skatteförmåga, utan att de tvärt om
stå i omvändt förhållande, enär de ställa samma kraf på den mindre
bemedlade som på den förmögnare medborgaren. Bland sådana utskylder
är personliga sjukvårdsafgiften, hvilken bör afskaffas såsom
utgående efter en orättvis grund och i all synnerhet om genom lifsmedelstullars
införande af de obemedlade komma att indirekt utkräfvas
bidrag till förbättrande af den jordbruks- och industriidkande befolkningens
ställning.

Jag får derför vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att personliga sjukvårdsafgiften från
och med år 1889 skall upphöra.

Stockholm den 28 januari 1888.

0. H. Ström.

Med anledning häraf afgaf bevillningsutskottet följande utlåtande:

»Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 126, anför herr
0. H. Ström, att det icke torde kunna bestridas, att personella utskylder
drabba den skattdragande icke i mån af hans skatteförmåga, utan att
de tvärtom stå i omvändt förhållande, enär de ställa samma kraf på

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26. 7

den mindre bemedlade som på den förmögnare medborgaren. Bland
sådana utskylder vore personliga sjukvårdsafgiften, hvilken borde afskaffas
såsom utgående efter en orättvis grund och i all synnerhet om
genom lifsmedelstullars införande af de obemedlade komma att indirekt
utkräfvas bidrag till förbättrande af den jordbruks- och industriidkande
befolkningens ställning.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte besluta,
att personliga sjukvårdsafgiften från och med år 1889 skall upphöra.

Genom kongl. kungörelse den 26 augusti 1873 stadgades, såsom
bekant, att den så kallade kurhusafgiften skulle upphöra, samt att i dess
ställe tills vidare skulle för den allmänna sjukvården inom hvarje län
eller sjukvårdsdistrikt utgå af en hvar, som erlade mantalspenningar,
en personlig sjukvårdsafgift med ett belopp af högst 50 öre för hvarje
skattskyldig af mankön samt med hälften för qvinna, med undantag
för Stockholm, hvarest nämnda afgift skulle utgå med högst 1 krona
för man och 50 öre för qvinna; och skulle denna afgift företrädesvis
användas till beredande af kostnadsfri vård åt veneriske sjuke och till
vidtagande i öfrigt af tjenliga åtgärder för den veneriska sjukdomens
hämmande. Det med afseende å Stockholm meddelade särskilda stadgande
upphäfdes år 1883 jemlikt skatteregleringskomiténs förslag i
dess den 13 september 1882 afgifna utlåtande angående skatteförhållandena
i riket.

I nämnda utlåtande yttrade skatteregleringskomitén, som i öfrigt
förordade minskning i de personella skatternas antal, i fråga om sjukvårdsafgiften,
bland annat, följande:

»Afser man då först landstingen och de städer, som ej i landsting
deltaga, har komitén ej ansett det vara med någon verklig olägenhet
förenadt eller i någon mån obilligt att bibehålla den personliga skatt,
som för närvarande af dem fastställes att utgå för ett ändamål, hvars
tillgodoseende måste ligga alla samhällsmedlemmar, ej minst de obemedlade,
lika om hjertat, nemligen den allmänna sjukvården, hvars
behöriga upprätthållande måhända skulle försvåras eller påkalla en betänklig
förhöjning i legosängsafgiftema, om det bidrag, som lemnas
genom den nu utgående personliga sjukvårdsafgiften, blefve vederbörande
myndigheter undandraget.»

Då enligt utskottets åsigt icke sedan 1883 inträdt sådana förhållanden,
som kunna förringa giltigheten af de andragna skälen för bibehållande
af den personliga sjukvårdsafgiften, får utskottet hemställa,

att herr Ströms förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

i

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

Då saken förekom till behandling i Andra Kammaren yttrade jag:

»Då bevillningsutskottet icke funnit skäligt tillstyrka motionen, ber
jag att få yttra några ord i frågan.

Utskottet har, på den grund att skatteregleringskomitén ansåg, att
den personliga sjukvårdsafgiften borde bibehållas samt då enligt utskottets
åsigt sedan 1883 icke inträdt sådana förändrade förhållanden,
som kunna förringa giltigheten af de af skatteregleringskomitén anförda
skälen för afgiftens bibehållande, hemstält, att motionen icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då min motion om den personliga
folkskoleafgiftens afskaffande behandlades af lagutskottet, fäste detta
utskott icke något afseende vid hvad skatteregleringskomitén anförde
såsom skäl för sin tillstyrkan, att denna afgift skulle afskaffas, utan
afstyrkte motionen på den grund, att chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet,
då han för Kongl. Maj:t föredrog skatteregleringskomiténs
betänkande, uttalade den mening, att personliga folkskoleafgiften
borde bibehållas. Bevillningsutskottet har nu emellertid icke
fäst något afseende vid, att chefen för ecklesiastikdepartementet i afseende
på den personliga sjukvårdsafgiften yttrade, att af alla till kommunen
lagligen utgående personliga skatter sjukvårdsafgiften lättast
kunde undvaras, i det att derigenom inflytande medel utan större svårighet
kunde ersättas af vanlig landstingsskatt.

Rörande personliga sjukvårdsafgiften yttrade en af reservanterna i
skatteregleringskomitén: »Om det något så när låter sig göra att försvara
en lindrig personel afgift till staten, så är det åter alldeles ogörligt
att för personella kommunalafgifter andraga någon rättsgrund.
Komitén har också ej bjudit till att anföra någon sådan för den personliga
sjukvårdsafgiften. Ty att sjukvården måste ligga alla samhällsklasser
lika om hjertat, är något som fullt lika väl kan sägas om många
andra yttringar af samhällets verksamhet, exempelvis fattigvård, polis,
rättskipning. Jag reserverar mig sålunda mot komiténs beslut att förorda
sjukvårdsafgiftens bibehållande.»

Konungens befallningshafvande i Vermlands län yttrade i sitt utlåtande
öfver skatteregleringskomiténs betänkande: »I likhet med hvad
herr A. Hedin i sin reservation anfört, synes det Konungens befallningshafvande
vara rätt svårt att för personliga kommunalutskylder
andraga någon rättsgrund, och då, enligt hvad erfarenheten nogsamt
visat, en stor del af de personliga afgifter, som till uppbörd upptagas,
sedermera måste för bristande tillgång afkortas, så att det belopp, som
vanligen ingår, ofta nog inskränker sig till eu obetydlighet i förhållande
till kommunens hela uppbördssumma, och indrifvandet af de å denna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

9

skattetitel alltid förekommande stora rester ofta förorsakar större kostnader
och besvär än som kunna godtgöras med de medel, som inflyta,
vill Konungens befallningshafvande i underdånighet hemställa, att äfven
den personliga sjukvårdsafgiften borttages.»

Såsom bevis på, att störa belopp af de personliga skatterna måste
för bristande tillgång att gälda desamma afkortas, har jag i min hand
ett officiel! intyg, som visar, att under år 1886 måste i Stockholms
stad af 45,147 kronor, hvartill den personliga sjukvårdsafgiften uppgick,
icke mindre än 11,735 kronor, eller öfver fjerdedelen, afkortas,
hvarjemte ytterligare 3,390 kronor måste balanseras till 1887.

Att bevillningsutskottets nuvarande ordförande äfven sjelf erkänt
de personliga skatternas orättvisa, framgår af hvad han här i kammaren
yttrade vid ett tillfälle, då fråga var om afskaffande af personliga
skatter. Han nämnde nemligen då, att han icke ville underkänna de
menniskovän!^ åsigter, som ligga till grund för borttagande af personliga
skatter, men att han ansåg, att det för den gängen var nog
gjordt, och att det då ej kunde vara skäl att taga ut steget på en gång.

En annan af bevillningsutskottets nuvarande ledamöter, herr Nyström
från Luleå, yttrade vid ett tillfälle i Första Kammaren, att den,
som icke hade råd att betala 1 krona eller annat mindre belopp i bevillning,
icke rimligtvis kunde hafva tillfälle att betala personliga skatter,
samt att det är ostridigt att tungan af de personliga skatterna jemförelsevis
hardt drabbar den stora mängden af dem, som äro under
det politiska och kommunala strecket.

Nu hafva dock såväl herr Boström som herr Nyström afstyrkt
personliga sjukvårdsafgiftens afskaffande, men det är, som en talare,
landshöfding Asker, yttrade vid ett tillfälle, då fråga förevar i denna
kammare om personliga skatters afskaffande. Han sade: »Man hör
många gånger välvilliga åsigter uttalas om benägenheten att söka medverka
till de arbetande och mindre bemedlade klassernas ekonomiska
förmån, och ett dylikt bemödande är ju alltid aktningsvärd^ men det
händer någon gång och icke så sällan, då det gäller att gå från ord
till sak, så stöter man på ett motstånd och en ovillighet, som ofta äro
rätt svåra att förklara.»

Hå den personliga sjukvårdsafgiften emellertid är orättvis, enär
den ställer samma kraf på den mindre bemedlade som på den förmögnare
medborgaren, samt bankerna och aktiebolagen äro derifrån befriade,
samt då dertill kommer, att tvärt emot utskottets åsigt ett
mycket vigtigt förändradt förhållande inträdt sedan 1883, då beslut
fattades om personliga sjukvårdsafgiftens bibehållande, eller att tull
Bih. till lliksd. Prat. 1865. 1 Sami. 2 Afd. 2 Pund. 8 Höft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

blifvit åsatt de mindre bemedlades oundgängligaste lifsförnödenheter,
som kommer att blifva ganska betungande för dessa personer, får jag
vördsamt hemställa, att kammaren, med afslag å utskottets betänkande,
ville bifalla motionen»;

men kammaren afslog motionen, likasom Första Kammaren förut
gjort.

Jag får nu emellertid under åberopande af livad jag i 1888 års
motion anförde och hvad jag, då saken förekom i Andra Kammaren,
yttrade, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att den personliga
sjukvårdsafgiften skall upphöra från och med 1896.

Stockholm den 24 januari 1895.

O. H. Ström.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.