Motioner i Andra Kammaren, N:o 26

Motion 1891:26 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

N:o 26.

Af herr It. Gustafsson, om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran
om framläggande af förslag om införande af
''progressiv arfskatt.

Öfvertygad som jag är, att våra nuvarande skatteförhållanden innebära
stora orättvisor mot dem, som minst förmå att bära bördorna, vill
jag härmed i något förändrad form förnya min vid 1886 års riksdag
väckta motion om progressiv arfskatt, hvilken skatteform jag anser
vara en af dem, som främst böra ifrågakomma, då det gäller att utbyta
nu bestående orättvisa skatter mot mera rättvisa.

Den vid början af 1880-talet tillsatta skattekomitén förklarade i
sitt utlåtande af 1882, att bland skatteformer, som utgjort föremål för
komiténs öfverläggningar, har det knappast varit någon, om hvars lämplighet
meningarne varit så odelade som om arfskatten. Men komiténs
förslag till förhöjande af arfskatten tager, enligt min mening, allt för
stor hänsyn till skyldskapen i några fall, och i detta förslag äro procentsatserna
progressiva endast med hänsyn till de ärfvandes närmare
eller fjermare slägtskap med den, som ärfves, och med allt för ringa
afseende på det ärfda kapitalets storlek, hvilket senare dock bör vara
hufvudsaken, om man vill rättvist beskatta öfverflödskapitalet och för
staten vinna en inkomstkälla, som i nämnvärd mån kan bidraga till
möjligheten att aflyfta eller lätta några af de indirekta skatter, som
svårast tynga de obemedlade.

Den enda skyldskap, som man, enligt min mening, har goda skäl
att gifva en förmånligare ställning än andra vid arfs utfallande, är den
efterlefvande makens, ty en genom arbete förvärfvad och väl förvaltad
förmögenhet bör anses som resultatet af båda makames gemensamma
sträfvanden, hvarför de ock böra vid arfskifte hvar för sin giftorätt
ega att utan för stora afkortningar njuta af sitt arbetes frukt.

Rättvisan synes mig fordra, att en arfskatt uttages af arfslotten
och icke af det samfälda arfvet, ty bestämmes ett skattefritt minimum

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

7

för arfslotten, så vin nes ändamålet, som ju bör vara att icke beskatta
det mindre kapitalet.

1 ofvannämnda skattekomités utredning af frågan om progressiv
arfskatt finner man, att dylik skatt är införd i flere af Europas länder
och att vid tiden för utredningen arfskatten i Danmark utgick med 7
procent, i Frankrike kunde stiga till 9 och i England ända till 10
procent. Vid samma tid utgick arfskatten i Sverige med omkring 6
öre per individ af befolkningen, under det att motsvarande siffror i
andra länder voro: i Preussen 17 öre, i Danmark 46 öre, i Italien 61
öre, i Frankrike 2 kr. 15 öre, i Belgien 2 kr. 20 öre och i England
3 kr. 24 öre. Att en arfskatt, då den är progressiv, kan gifva staten
beaktansvärda inkomster, visas deraf, att då arfskatten i Sverige blott
gaf per år 250,000 kronor, gaf den i Danmark 2 millioner, i Belgien
11 millioner, i Frankrike 78 millioner och i England öfver 100 millioner.

Vill man komma från ord till handling och icke blott gifva sig
sken af att förbättra de obemedlades skatteställniug, så skall helt vissten
progressiv arfskatt kunna blifva ett af de medel, hvarigenom man
skall kunna nå det eftersträfvansvärda målet att utbyta hardt betungande
och orättvisa skatter mot mera rättvisa. Det är helt visst genom
sådana skattereformer man lägger den grund, på hvilken samhället kan
söka säkert fäste vid de pröfningar, som vår tids starka brytningar
medföra.

De motiv, jag här ofvan antydt, föranleda mig att vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville genom eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och
för eu kommande Riksdag framlägga förslag till arfslag
så affattad, att ett minimum af arfslotten blir
skattefritt, men att bevillningen å belopp öfver minimum
må progressivt stiga med arfsbeloppet.

Stockholm i januari 1891.

Richard Gustafsson.

Häruti instämma:

Gustaf Ericsson.
Olof Olsson.

Curt Wallis. Fridtjuv Berg.

Edvard Waminsky.