Motioner i Andra Kammaren, N:o 25 (Motion 1895:25 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

: ,->«•!! lunrvi u ''-o;!'':!-;. t;,;, .jvhjiaod oifuu: ,i ej;. ■ -

.^iröqlrr ;;v ; : , iv ''•

N:o 25.

Af herr 0. H. Ström, angående upphörande af mantalspenningarne.

\I ‘ m "V. ;;;i.(4.r*.r *xralnoXfi:>*n a >j.s j •; : r , j’j];r. j i;> i3r) j

Vid 1888 års riksdag väckte jag en så lydande motion:

»Det kan val ej förnekas, att personella skatter drabba den skattdragande
icke i mån af hans skatteförmåga, utan att de tvärt om stå
i omvändt förhållande, enär de ställa samma kraf på daglönaren, som
på den förmögnare medborgaren. En sådan skatt äro mantalspenningarne,
som enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 24 april 1863,
angående mantalspenningarnas utgörande, utgå med 40 öre för man
och 20 öre för qvinna.

Denna skattetitel lärer förskrifva sig från en bevillning, omtalad i
mandat af 10 januari 1606, bekräftadt genom riksdagsbeslut af 15
augusti 1609 på det sätt, att af ofrälse stånden skulle utgöras mantalseller
hjonelagspengar.

Några vilja härleda denna skatt ända från den i Odins tid införda
nässkatten, som sedan kallades näs- eller näfgjäld, såsom den benämnes
i Magnus Ladulås testamente af år 1284.

Huru som helst, vare sig denna skatt är en sekelgammal eller
tusenårig orättvisa, bör den afskaffa», såsom utgående efter en orättvis
grund och i all synnerhet om, genom lifsmedelstullars införande, af
de obemedlade komma att indirekt utkräfvas bidrag till förbättrande af
de jordbruks- och industriidkande klassernas ställning.

På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att mantalspenningarne från och med
år 1890 icke vidare skola utgöras.

Bih. till Riksd. Prut. 1895. 1 Sund. 2 Afd. 2 Rand. 8 Käft. (N:u 25—26). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

Om remiss till vederbörligt utskott af denna min motion anliålles.

Stockholm den 25 januari 1888.

0. H. Ström.»

Med anledning häraf afgaf statsutskottet följande utlåtande:

»I ofvan omförmälda motion har herr O. H. Ström föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta, att mantalspenningarna från och med år 1890
icke vidare skola utgöras.

Under erinran att den af motionären föreslagna skattelindringen,
såsom afsedd att inträda först år 1890, icke inverkar på den nu föreliggande
beräkning af 1889 års statsinkomster, får utskottet i minnet
återkalla, att, då 1883 års Riksdag, med bifall till Kong! Maj:ts i enlighet
med skatteregleringkomiténs hemställan framstälda förslag, beslöt
att den dittills utgående personliga skyddsafgiften skulle upphöra att
utgå, detta beslut stäldes i samband med mantalspenningarnes bibehållande.

Enligt hvad i nämnda komités utlåtande angående skatteförhållandena
i riket anfördes, borde af flera uppgifna skäl, en personlig skatt
bibehållas, och valet emellan de två skatter af detta slag, som förut
efter samma grund och till lika belopp utgjorts till staten, vore lätt,
enär mantalspenningarna egde gammal häfd och mer än de flesta andra
skatter ingått i det allmänna medvetandet, så att de kunde sägas vara
af det stora flertalet skattdragande uppfattade såsom ett uttryck af det
aktiva medborgareskapet. De läge ock i väsentlig mån till grund för
en stor del för lång tid gällande löningsöfverenskommelser, likasom
ock i öfrigt för afgifter af flerahanda slag.

Under åberopande af de utaf skattekomitén sålunda anförda skäl,
får utskottet uttala den åsigt, att mantalspenningarna fortfarande böra
till staten utgöras.

Med afseende å hvad sålunda förekommit, får utskottet, som icke
haft något att erinra mot den af Kongl. Maj:t föreslagna beräkningen
af statsverkets ifrågavarande inkomster, föreslå:

2:o) att herr O. H. Ströms ofvan omförmälda motion må af Riksdagen
lemnas utan afsende.»

Då saken förekom till behandling i Andra Kammaren yttrade jag:

»Statsutskottet har afstyrkt motionen, hufvudsakligen af det skäl,
att 1883 års Riksdag beslöt, att mantalspenningarna fortfarande skulle
bibehållas; men att 1883 års Riksdag icke tog steget fullt ut och afskaffade
alla direkta personliga skatter, som då kunde afskaffas, kan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

väl ej utgöra något giltigt skäl att framgent bibehålla dessa orättvisa
skatter, som tyngst drabba samhällets mera obemedlade medlemmar
och hvilka skatter enligt skatteregleringskomiténs yttrande äro de råaste
och tillhöra staternas barndom.

Utskottets åsigt att mantalspenningarna böra bibehållas, enär de,
mer än de flesta andra skatter ingått i det allmänna medvetandet, så
att de kunna sägas vara af det stora flertalet skattdragande uppfattade
såsom ett uttryck af det aktiva medborgarskapet, kan jag ej dela. Jag
tror tvärt om, att bibehållandet af mantalspenningarna kommer att nära
medvetandet om, att det ej är rätt bestäldt i samhället, då den mindre
bemedlade skall betala en direkt skatt med samma belopp som millionären.
Jag anser derför, att äfven klokheten bjuder, att undanrödja
detta missförhållande.

Man har sagt, att direkta personliga skatter icke utgöra någon
nämnvärd afgift, men, om man sammanlägger dessa skatter, uppgå de
till ett för den mindre bemedlade ej obetydligt belopp. Så utgör för

man och hustru mantalspenningarna .................................................. kr. 0,eo

personliga sjukvårdsafgiften............................................................... » 0,75

personliga folkskoleafgiften ................................................................... » 0,75

personliga eller matlagsafgiften till presterskapet, i många församlingar
............................................................................................... » 2,oo

(i några församlingar utgår afgiften för torpare med ända
till 6 kronor);

sålunda tillsammans................................................................................. kr. 4,io

ett ej obetydligt belopp för den, hvars inkomster för hela året ofta ej
uppgå öfver 300 kronor. Då genom nu införda tullar på de mindre
bemedlades lifsförnödenheter de indirekta skatterna för dessa mindre
bemedlade blifvit betydligt förhöjda, men deremot rösträttens utsträckning
blifvit afslagen, synes mig, att Riksdagen borde öfva åtminstone
så mycken rättvisa mot de under strecket stående, att Riksdagen afskaffade
eu orättvis direkt skatt, som mest drabbar dessa politiskt omyndige,
och detta så mycket mer, som vid 1890 års början, då, om mantalspenningarna
nu afskaffades, beslutet derom skulle träda i kraft, så
stort öfverskott torde finnas i statskassan, att mantalspenningarna blifvit
öfverflödiga.

Att mantalspenningarna äro orättvisa, har statsutskottets högt ärade
vice ordförande sjelf medgifvit vid 1884 års riksdag, då fråga sist
förevar om deras afskaffande.

Beträffande det skälet, som utskottet anfört för afslag, att mantals -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

penningarna i väsentlig man ligga till grund för en stor del för en
lång tid gällande löningsöfverenskommelser likasom i öfrigt afgifter af
flerahanda slag, så tager jag för gifvet, att, om Riksdagen skulle besluta
mantalspenningarnes borttagande, Kongl. Maj:t af sig sjelf nog
skulle utfärda eller för Riksdagen till antagande föreslå en förordning
af innehåll, att de afgifter, som hittills utgöras enligt gällande bestämmelser
om mantalspenningar, ej fortfarande skola utgå efter samma bestämmelser.

Då sålunda icke något hinder ligger i vägen för mantalspenningarnas
afskaffande, får jag på de skäl, som jag i motionen och nu
framhållit, hemställa, att kammaren, med afslag å utskottets förslag,
ville bifalla motionen, hvarå jag. herr talman, anhåller om proposition»;

men kammaren afslog motionen, likasom Första Kammaren förut gjort.

Vid 1889 års riksdag förnyades motionen af mig under åberopande
af innehållet i en af herr J. Mankell i Första Kammaren väckt
sakrik motion i ämnet, men afstyrkte statsutskottet motionen på samma
skäl, som anförts för afstyrkande af 1888 års motion.

Då saken förekom till behandling i Andra Kammaren, yttrade jag
bland annat:

»Då statsutskottet afstyrkt motionerna, får jag, såsom motionär i
denna kammare, taga en stund af kammarens tid i anspråk för att
framlägga några af de skäl, på grund hvaraf jag anser, att utskottet
bort tillstyrka motionerna.

Att personella skatter äro orättvisa såsom drabbande den fattige
hårdare än den förmögne, enär de stå i omvändt förhållande till skatteförmågan,
lär väl ingen bestrida. Också äro dessa skatter afskaffade
i de flesta civiliserade stater. Om än 1883 års riksdagsbeslut om personella
skyddsafgiftens upphörande stäldes i samband med mantalspenningarnes
bibehållande, bör väl icke, isynnerhet som numera förändrade
förhållanden inträdt genom antagande af ett tullsystem, som af
den obemedlade kräfver större uppoffringar än förr, denna skatt för
all framtid bibehållas, utan tvärt om just på grund af dessa förändrade
föihållanden med allra snaraste afskaffa^.

Såsom skäl för mantalspenningarnes bibehållande anföres dels, att
de utgå med så ringa belopp, att de icke kunna vara så särdeles betungande,
dels att en personlig skatt bör bibehållas, såsom påminnande
samhällsmedlemmarna om det skydd, staten bereder dem, samt slutligen,
att de ligga till grund för vissa löningsöfverenskommelser och för afgifter
af flerahanda slag.

Att mantalspermingarne utgå med så ringa belopp är väl ej skäl

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

för deras bibehållande, då grunden för deras utgörande är orättvis,
hvilket ensamt för sig borde vara tillräcklig orsak till deras afskaffande,
ty en orättvisa må vara större eller mindre, så förblir den dock en
orättvisa, och hvad som för en lyckligare lottad synes vara mindre
betydande, kan vara ganska betungande för den fattige.

Hvad beträffar talet om att en personel skatt bör bibehållas derför,
att den påminner om det aktiva medborgarskapet, så är jag öfvertygad
om, att detta medborgarskap, äfven om mantalspenningarne utgå från
debetsedeln, skall kännas lika väl, till följd af de höjda indirekta skatterna.

Skälet att mantalspenningarne böra bibehållas, derför att de ligga
till grund för löningsöfverenskommelser och afgifter af flera andra slag,
förfaller, då väl Kongl. Maj:t, om mantalspenningarnes afskaffande för
öfrigt anses lämpligt, icke iär underlåta att i de författningar, der mantalspenningarne
utgöra grunden för aflöningar och afgifter, åstadkomma
de förändringar, som med anledning af mantalspenningarnes upphörande
tarfvas»;

men Andra Kammaren afslog motionen, likasom Första Kammaren
förut gjort.

Jag får nu emellertid under åberopande af hvad jag i min motion
vid 1888 års riksdag anförde samt af mina här ofvan intagna yttranden
vid 1888 och 1889 årens riksdagar hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att mantalspengarna
skola upphöra från och med 1897.

Stockholm den 24 januari 1895.

O. H. Ström.