Motioner i Andra Kammaren, N:o 25

Motion 1882:25 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

17

N:o 25.

Af Herr K. P. Arnoldson: Om ändring af § 15 i Kongl.

Förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning.

Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, § 15, mom. 2, stadgar:

“Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig
tjenst; varde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet, att
han utan afseende a sin trosbekännelse kunnat till den samma nämnas samt
Konungen eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta, finner skäligt
att honom dervid bibehålla.4''

Lag-Utskottet vid 1869 års riksdag föreslog, att detta stadgande skulle
i den tillämnade nya dissenterlagen erhålla följande lydelse:

“Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig
tjenst, varde derifrån skild, så framt hans trosbekännelse skulle utgjort
hinder för utnämning till tjensten.41

Båda Kamrarne antogo enhälligt denna förändring. Men i en kongl.
proposition till 1873 ars Riksdag föreslogs bibehållandet i den nya dissenterlagen
af den förra lydelsen, och samma års Riksdag antog henne, till följd
hvaraf hon är vorden lagfäst i 15 § af nu gällande Kongl. Förordningen den
31. Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Paragrafens slutord — “samt Konungen eller den myndighet, som
eger att tjensten tillsätta, finner skäligt att honom dervid bibehålla44 — stå
i. rak strid med närmast föregående § i samma förordning. Det heter nemligen
i 14 §: “Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller
eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse
icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skylBih.
till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Höft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

digheter.44 De tyckas ock sakna hållbart stöd i Regeringsformens 28 §, 1
mom., som med afseende på föreliggande fråga stadgar: “Till presterligt embete
eller till annan tjenst, hvarmed är förenadt åliggande att meddela undervisning
i christendom eller theologisk vetenskap, kan endast dep utnämnas,
som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla öfriga embeten
eller tjenster, med det undantag i afseende å Statsrådets medlemmar, som i
4 § stadgas, må bekännare af annan christen troslära, äfvensom af den mosaiska,
kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska
läran, såsom domare eller innehafvare af annan tjenst deltaga i handläggning
eller afgörande af frågor, som angå religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska kyrkan.44

Dessa stadganden gifva ju ingen synbar anledning till att öfverlemna
åt “Konungen eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta11, makten
att kunna när helst vederbörande finna det “skäligt44 afskeda en tjensteman,
som af samvetsskäl önskar utträda ur svenska kyrkan, äfven då hans tjenst
“är af den beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat
till den samma nämnas.44

En sådan undantagsmakt öfver en viss samhällsklass tyckes mig icke
hafva något förnuftigt ändamål. Det berättigade i svenska medborgares likställighet
i afseende på tillträde till statens tjenster, oberoende af trosbekännelsen,
har småningom vunnit allt större erkännande. Ett steg till denna
likställighet är taget i den 1870 gjorda förändringen af Regeringsformens
28 §. Men är det icke nog med att den häri medgifna möjligheten för
icke lutheraner, att få efter anlag och förmåga tjena sitt fosterland, är inskränkt
till vissa befattningar? Skall denna möjlighet dessutom inskränkas
till tjenstens tillsättning; skall den pligttrogne tjenstemannen, som af samvetsskäl
vill utträda ur statskyrkan, af denna orsak icke ega rätt att behålla
samma tjenst, till hvilken han, enligt nämnda grundlagsförändring, kunde
nämnas — då vore detta framsteg mera sken än verklighet. En dylik uppfattning
af förändringens betydelse kan skäligen icke vara rigtig och öfverensstämmer
väl ej heller med Regeringsformens 36 §, enligt hvilken inga
embets- och tjensteman, utom de som hafva förtroendesysslor, kunna, utan
medelst ransakning och dom, ifrån sina innehafvande sysslor afsättas — så
vida icke detta stadgande skall bortförklaras med sofismer.

Man har invändt, att t. ex. en borgmästare, som tänkes hafva blifvit
utnämnd till sin tjenst för att stäfja framfarten af mormoner i ett stadssamhälle,
kunde falla på det orådet att öfvergå till mormonismen, och denna
svaga möjlighet skulle utgöra ett exempel på nödvändigheten af att bibehålla
den nuvarande lydelsen i dissenterlagens 15 §. I samma syfte har
man ock ordat om allmogens religiösa fördomar i vissa delar af landet.
Dylika invändningar som den förra tyckas mig vara utan all praktisk be -

19

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

tydelse, och sådana som den senare ur sedlig synpunkt ohållbara och ledande
till oberäkneliga slutföljder.

Jag vill här erinra om att flere lärare i filosofi, ja äfven i teologi vid
våra högskolor och elementarläroverk öppet bekänna sig till åsigter, som
stå i strid med statskyrkans lära, ehuru de icke sökt utträde ur denna kyrka,
utan att derigenom äfventyra sina befattningar.

Då sålunda personer, som öppet vidkännas en från nämnda lära afvikande
religiös uppfattning, men som ej utträdt ur statskyrkan, kunna utan
någon olägenhet innehafva embete i staten, kan jag ej inse, hvarför de icke
äfven skola kunna det, om de utträdt ur den samma. Då härtill kommer,
att ifrågavarande undantagsmakt, enligt min mening, strider så väl mot
berörda grundlagsbud som mot dissenterlagens 14 §, och hon svårligen kan
utan godtycklighet tillämpas, vågar jag föreslå,

att 15 § i Kongl. Förordningen den 31 Oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
måtte erhålla denna förkortade lydelse:

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan
sig anmält, offentlig tjenst; varde han derifrån skild,
der ej tjensten är af beskaffenhet att han utan afseende
å sin trosbekännelse kunnat till den samma nämnas.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.

Stockholm den 27 Januari 1882.

K. P. Arnoldson.