Motioner i Andra Kammaren, N:o 257

Motion 1904:257 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 257.

N:o 257.

Af herr (i. M. Sandin in. fl., i anledning af Kungl. Maf.ts
proposition angående lån af statsmedel för beredande
af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva
egna hem.

Vid 1889 och 1890 års riksdagar motionerade herr Erikson i Myckelgård
angående åläggande för kungl. domänstyrelsen att underlätta bildandet af
egna hem för arbetare. Med hänsyn därtill att Kungl. Maj:t redan ägde
rättighet att försälja egendomar, hvars arrendesumma icke öfverstege ett
visst af Riksdagen fastställdt belopp, fann sig statsutskottet böra afstyrka
motionen. Mot statsutskottets afstyrkande utlåtande reserverade sig herr
Hans Andersson på sätt som följer:

»Om det också, såsom utskottet omförmäler, ett par tre gånger händt,
att Kungl. Maj:t på domänstyrelsens underdåniga framställningar medgifvit
försäljning i mindre delar af redan försålda kronoegendomar, så utesluta
dessa få fall icke sannolikheten af att långt flera af dem skulle med större
fördel för såväl staten som spekulanterna kunnat i mindre brukningsdelar
afyttras, därest vederbörande domäntjänstemän haft skyldighet och icke blott
rättighet se till, om egendomarne i hänseende till läge och areal medgifvit
och lämpat sig för delning i två eller flera delar. Att så ej alltid skett
framgår af exempel, som motionären meddelat utskottet, hvari han bland
annat anför följande: »Med anledning af en min motion n:o 47 får jag

påpeka, att under 1889 såldes för statens räkning furirsbostället Tossberg
i Mattmars socken af Jämtlands län om 172 tunnland eller 74 mantal
skatte, hvars odlade ägor ligga på tre olika ställen, hvilket gjort det

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 257.

mycket lämpligt för försäljning i 3 delar om V12 mantal hvardera, och är
jag förvissad därom, att, om så skett, staten erhållit i stället för 5,000 kronor
minst 9,000 kronor, hvarförutom 3 familjer fått eget hem i stället för en.

Bostället Stengärde om ungefär V2 mantal i Näs socken af samma
län uppgifves hafva sålts 1888 för 9,000 kronor; ägorna till detta hemman
ligga särdeles väl till för klyfning i flera delar, ty där finnas stora
odlingsbara marker, hvilka förut delvis blifvit torrlagda, och att där fanns
skog tillräcklig för flera åboar, bevisas däraf, att den som köpte egendomen
har sålt afverkningsrätten till halfva skogen för 6,000 kronor.»

Då det — fortsätter reservanten — är otänkbart, att Kungl. Maj:t
skall kunna känna till, hvilka egendomar lämpa sig för försäljning i
mindre delar, utan att domänstyrelsen därom underrättar, så synes det,
som skärpta bestämmelser härutinnan för domäntjänstemännen äro af behofvet
påkallade. De sistnämndas nuvarande rättighet att föreslå försäljning
i mindre delar bör därför förändras till skyldighet. Någon våda af
en sådan förändring kan icke uppstå men väl fördelar.»

Att denna reservantens mening inom Riksdagen hade stora sympatier
framgår däraf, att reservationen i Första Kammaren föll med endast en
rösts majoritet, medan den af Andra Kammaren bifölls.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 92, angående beviljande af
lån för egna hem, har denna synpunkt icke blifvit behjärtad. Det finns
nämligen i propositionen ingenting nämndt rörande upplåtande af kronojord
för egna hem, än mindre talas där om skyldighet för någon myndighet
att befordra uppdelandet af kronodomäner i mindre delar, lämpliga för
egna hem.

I egnahemskommitténs betänkande framhålles å sid. 107, att »såsom
ägare till ett stort antal öfver hela riket spridda domäner är staten i stånd
att medels upplåtande af erforderliga jordområden verksamt befrämja upprättandet
af egna hem», och kommittén anser det »vara af stor vikt, att
denna utväg ock anlitas i så stor utsträckning som lämpligt ske kan».
På grund af vissa omständigheter tror dock kommittén, »att dessa försäljningar
icke synnerligen kunnat bidraga till upprättandet af egna hem»,
och »detta blir säkerligen för framtiden i än högre grad fallet, då kronans
minsta egendomar redan äro föryttrade», tillägger kommittén.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet har statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet icke berört dessa kommitténs uttalanden, men väl
har han å sid. 13 anfört, »att det i många fall inträffade, att staten vid
inköp af skogsegendomar komme i besittning af odlad eller odlingsbar
mark, som icke med fördel kunde för sig utarrenderas, och att kommittén.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 257.

5

därför ansåge ömkligt, att det toges under öfvervägande, om och i hvilken
mån upplåtelse af sådan mark till arbetarehem borde äga rum».

Å sidorna 28—29 omnämnes vidare, att vid fiskelägen och därmed
jämförliga platser mark kunde för egnahemsändamål, där Ivungl. Maj:t så
pröfvar skäligt, inköpas af medel ur egnahemsfonden. A sid. 64 framhålles
dessutom förekomsten i »så godt som alla delar af landet» af »störa
vidder af odlingsbar mark», men detta uttalande synes gälla mark tillhörande
enskilda personer eller bolag, icke staten.

Af statsrådets yttrande å sid. 13 kan man finna, att han anser egnahem
skommitténs önskemål beträffande upplåtelsen af kronomark för egna
hem vara tillräckligt tillgodosedt genom nådiga brefvet af den 25 sept. 1896.

I statsrådets anförande finnes således ingenting sagdt angående vidtagande
af ytterligare åtgärder i det af herr Hans Andersson angifna syftet.

Enligt förteckning öfver samtliga utarrenderade kronoegendomar finnas
t. ex. inom Södermanlands län 144 och inom Kronobergs län 118 kronoegendomar,
medan enligt egnakemskommitténs uppgifter stor svårighet
möter för arbetare att inom sagda län erhålla nödig jord för egna hem.
Af tillgängliga handlingar synes ock framgå, att statens inkomst af utarrenderade
egendomar icke står i rimligt förhållande till dessa egendomars
värde eller till kostnaderna för deras administration, hvadan det torde
få anses sannolikt, att egendomarnes försäljning för egnahemsändamål skulle
tillskynda staten afsevärd ekonomisk vinst. Då främjandet af egnahemsrörelsen
vidare måste anses vara en statsangelägenhet af stor vikt, enär
därigenom en stor del af den emigrerande befolkningen torde kunna i
landet kvarhållas och sättas i tillfälle att deltaga saväl i landets materiella
och andliga odling som ock, vid händelse af behof, i dess försvar; och då
det slutligen måste befaras, att egnahemsrörelsen icke kommer att taga
någon nämnvärd fart, med mindre någon för ändamålet lämplig myndighet
ålägges att i mån af arrendetidens utlöpande till Kungl. Maj:t inkomma
med uppgift om och förslag till delning af kronoegendomarne, så få vi
härmed vördsamt anhålla,

att Riksdagen vid afgörande af Kungl. Maj:ts
proposition n:o 92 måtte uttala önskvärdheten af att,
då kontrakten om arrende af kronoegendomar utlöpa,
kungl. domänstyrelsen måtte åläggas att ej mindre
inkomma till Kungl. Maj:t med yttrande om, huruvida
och i hvilken omfattning dessa egendomar böra delas
i lotter, lämpliga att försäljas eller eventuellt utarrenBih.
till Riksd. Brok 1904. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 122 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 257.

deras för bildande af egna hem, än äfven att, då
kungl. domänstyrelsen anser sådan delning, försäljning
eller utarrendering böra förekomma, till Kungl. Maj:t
härom afgifva förslag.

Om remiss till särskilda utskottet n:o 2 anhålles.
Stockholm den 12 april 1904.

G. M. Sandin.

C. J. Berggren.

Johan Olofsson.

A. F. Broström.

O. G. Eriksson.

A. TJiylander.

Adolf Jansson.

Johan Forssell.

W. Johansson.
Olja.

Carl Jansson

i Edsbäcken.

STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1904.