Motioner i Andra Kammaren, N:o 24

Motion 1896:24 Andra kammaren

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

att af dessa. banker kräfva ökadt bidrag till det sedan sista förhöjningen
af bevillning för sedelutgifningen väsentligt ökade statsbehofvet.

I anledning häraf vågar jag hemställa, att Riksdagen behagade besluta,

att den afgift, som enskild bank med sedelutgifningsrätt,
jemlikt ofvannämnda nådiga kungörelse, har skyldighet
att erlägga, höjes från tio kronor till femton
kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af
bankens sedlar, som på en gång under nästföregående
året varit utlemnade i rörelsen.

Stockholm den 21 januari 1896.

Olof Persson,

Killebäckstorp.

N o 24.

Af herr OllaS A. Ericsson i Ofvanmyra, angående ändrad lydelse af
58 och 63 0 i lagen angående väghållning sbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Då 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891 af vederbörande myndigheter ansetts böra tillämpas
på det sätt, att vägskatten ovilkorligen skall debiteras, indrifvas och redovisas
af kronouppbördsmännen, och anlitandet af dessa förorsakar, att vägskatten
kommer vägstyrelsen tillhanda först flera månader efter uppbördsstämman,
äfvensom åsamkar det uttaxerade skattebeloppet ett icke obetydligt
afdrag genom den dryga uppbördsprovision af 3 procent, som tillkommer
kronouppbördsmännen, har det på många orter och särskildt i väghållningsdistrikt,
som består af en eller få kommuner, väckt stort missnöje,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

3

synnerligast som man ansett sig kunna pa annat sätt indrifva vägskatten
både ändamålsenligare och billigare.

I många väghållningsdistrikt började man anlita kommunalnämnderna
för uppbörden af vägskatten, och på detta sätt kunde vägstyrelsen få den
uppburna vägskatten t. ex. inom 8 dagar efter uppbördsstämma!! och mot
en uppbördsprovision af endast en procent. Förutom andra fördelar var
detta, åtminstone i de väghållningsdistrikt der skattebeloppet är högt, en
ren besparing af hundratals kronor. Men vägstyrelserna eller väghållningsdistrikten
fingo icke länge sköta vägkassans ekonomi på detta sätt. I den
instruktion, som Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län utfärdade
till efterrättelse för vägstyrelserna, insköts en §,som ålade vägstyrelsen att anmoda
Konungens befallningshafvande ombesörja vägskattens indrifning. Detta
var naturligtvis ett indirekt förbud att på annat sätt och genom någon
annan uppbära vägskatten.

Stadgandet i väglagen, att i regel hvarje härad utgör en gemensamhet
för sig, ställer väghållningen mycket nära de kommunala skyldigheterna,
synnerligast å de ställen inom landet, der härad eller tingslag utgöres af en
enda kommun, och följaktligen ligger den tanken nära till hands, att debitering
och uppbörd af vägskatten kan uppdragas åt kommunalnämnderna
lika väl som sjelf va kommunalutskylderna.- Och borde det i så fall tillkomma
statens embets- och tjenstemän att förhjelpa kommunalnämnderna
till utfående! tredskovis af det, som icke godvilligt betalas, eller på samma
sätt som med afseende å kommunalutskylderna är stadgadt.

Men då väglagen medgifver möjlighet, att liera härad eller tingslag
tillsammans kunna utgöra ett väghållningsdistrikt, och inon ett sadant,
eller annat, som inom sig omsluter många kommuner, det kanske anses
lämpligare att anlita kronouppbördsmännen för vägskatteuppbörden, torde
det äfven vara lämpligt att bibehålla rättigheten att anlita dessa för de
distrikt, som sådant önska. Och likasom man ej bör utesluta möjligheten för
omförmälda distrikt att anlita kronouppbördsmännen, lika orättvist är, att
förhindra andra distrikt ifrån att begagna sig af kommunalnämnderna, som
för dessa senare äro mycket lämpligare.

Det omnämnda missnöjet är sålunda berättigad!, och jag kan icke se
någon fara uti eu lagförändring, som medgifver valfrihet i anlitandet af
uppbördsmän för vägskatten, helst ortförhålländena inom landet äro hvarandra
så olika.

I de fall kommunalnämnderna anlitas för uppbörden, torde de våghållningsskyldige
inom distriktet vara kompetenta att besluta om afskrif -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

ningar af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång
icke kunna indrifvas.

I det väghållningsdistrikt jag tillhör har vägskatten för det gångna
året uppburits genom kommunalnämnderna, och resultatet deraf blef till
allas belåtenhet; den uppburna vägskatten öfverlemnades till vägstyrelsen
straxt efter uppbördsstämman och mot en uppbördsprovision af endast eu
procent; i den ena kommunen inga rester och i den andra endast en på
några kronor för eu skattskyldig, som under året gjort konkurs; men som
ofvan nämnts, äro vi nu förhindrade att fortsätta med anlitandet af samma
uppbördsmän.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,

det Riksdagen beslutar följande ändrade lydelse af 58
och 63 §§ i lagen angående väghållnings besvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891:

58 §.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill
vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse,
sjelfve eller genom ombud pröfva och fastställa inkomstoch
utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang dermed
äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras
på de till utgörande deraf skyldige.

Vid samma tillfälle ega de väghållningsskyldige bestämma,
om vägskattens debitering och uppbörd skall
verkställas genom statens uppbördsmän eller på annat
sätt, som af de väghållningsskyldige anses lämpligare,
allt i enlighet med hvad 63 § stadgar.

Vid omröstningar beräknas röstvärdet efter vägfyrktal.

63 §.

I det fall att de väghållningsskyldige, enligt föreskriften
i 58 §, icke beslutat annat sätt, skall Konungens
befallningshafvande, på vägstyrelsens derom fram -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

5

stälda begäran, ombesörja, att vägskatten varder genom
vederbörande kronouppbördsmän i sammanhang med
kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på
sätt om landstingsmedel är föreskrifvet.

Hafva de väghållningsskyldige bestämt, att vägskattens
debitering, uppbörd och redovisning skall verkställas
genom socknarnas kommunalnämnder, på sätt och
mot ersättning, hvarom öfverenskommelse träffats, så tillkommer
det dessa samma rätt i fråga om restantier indrifning,
som är åt kommunalnämnd för kommunalutskylder
stadgad.

Der uppbörden verkställes genom statens uppbördsmän,
eger Konungens befallningshafvande och i annat
fall de väghållningsskyldige att förordna om afskrifning
af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till
bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

För så vidt lagutskottet, till hvars behandling motionen torde blifva
hänvisad, finner förslaget böra vinna afseende, öfverlemnas åt detsamma att
åt ordalydelsen gifva den form, som utskottet finner lämpligast.

Stockholm den 20 januari 189(5.

Ollar A. Ericsson.

I motionens syfte instämma

B. P. Ersson. A. Hansson B. M. Olsson. J. A. Lundström.

i Solborga.