Motioner i Andra Kammaren, N:o 249

Motion 1904:249 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

1

N:o 249,

Af herr E. A. Lindblad, angående villkoren för försäljning af
kronan tillhöriga jordbruksfastigheter.

Då med anledning af Kungl. Maj:ts egna-hems-proposition enskild
motionär föreslagit, att vid de nuvarande arrendekontraktens utlöpande en
generell uppdelning af kronoegendomarne måtte komma till stånd till förmån
för bildandet af småbrukslägenketer, må det tillåtas mig att härvid framhålla
vissa synpunkter.

Författningen (af 1896) föreskrifter, att från hvarje kronodomän, som
äger lämpliga marker till afsöndring, sådana böra frånsäljas, så snart dylikt
kan ske »utan egentlig skada eller olägenhet för stamhemmanets skötsel
och brukande». Vid närmare eftertanke torde det snart nog blifva uppenbart,
att kronan själf ej gärna kan bedrifva eu systematisk jordstyckning
i större skala. Man kan ej lämpligen sönderdela eu större kronodomän,
bebyggd med gemensamma åbyggnader, för att möjligen afyttra några få
smärre områden, insprängda här och hvar, och behålla kanske större delen
i kronans hand osåld. Huru skall brukningen af det osålda kunna
bedrifvas af staten, låt vara genom en arrendator? Härtill kommer, att
någon brist på enskild jord, som lämpar sig för uppdelning och bebyggande
till egna hem, visst icke förefinnes. Kronans domäner torde i regel vara
rätt väl tillgodosedda med byggnader. Och det kan aldrig blifva nationalekonomiskt
riktigt att i fråga om jordens bebyggande oupphörligt byta om
åsikter och gå från ett system till ett annat, eller att, sedan man väl
sammanfört och bebyggt större komplexer af jord, omedelbart gå att rifva
sönder hvad man just fått färdigt.

Annat är däremot att medgifva vissa lättnader för styckning af sådan
kronojord, som ändock skall säljas, i synnerhet där densamma lämpar sig
Bill. till Jtiksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 116 Höft. (N:o 24.9). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

för uppdelning till småbruk. Man bör uppmuntra företagsambeten hos
enskilda personer, föreningar och dylikt att inköpa jord, för att, där
naturliga förutsättningar därtill gifvas, bedrifva dylika jordupplåtelser.

1896 års författning medgifver vid försäljning af mindre lägenheter
från kronan, att köpeskillingen får betalas med Yio-del årligen, och det
oguldna beloppet drager ej ränta. Denna rättighet synes böra i vissa fall
utsträckas äfven till hemman, som säljas på grund af andra gällande
bestämmelser af år 1874 och senare, hvarvid köpeskillingen får inbetalas
med Ye-del årligen. På förslag af regeringen beslöt 1902 års Riksdag,
att där Kung!. Maj:t funne försäljning af område från inköpt skogsegendom
böra äga rum, det finge bero på Kungl. Maj:t att för hvarje särskild! fall
bestämma, huruvida kungl. brefvet den 29 maj 1874 eller kungl. brefvet
den 25 september 1896 skulle tillämpas vid försäljningen. Det torde
också numera icke anses sakna skäl att, då staten själf upplåter jordbrukslägenheter
på tio års afbetalning utan ränta, samma förmån finge medgifvas
åt enskilda, som möjligen finnas villiga att uppträda som mellanhand,
för att möjliggöra ett flertal dylika upplåtelser. För sådant ändamål
torde uppskattningsmännen vid saluvärdering af sådan kronodomän, som
bör försäljas, i protokollet böra angifva, om några skäl tala för att den
längre afbetalningstiden kunde framkalla sådana spekulanter, som ville
stycka hemmanet till småbruk, med andra ord, huruvida egendomen kan
tänkas lämpa sig härför. Äfven där uppskattningsmännen ej föreslagit
sådant, men vid auktionen köpare förklarar sig vilja åtnjuta dylik förmån,
med förbindelse att afsöndra och till smärre lägenheter afyttra någon viss
andel, t. ex. hälften eller tredjedelen af den salubjudna egendomen, synes
domänstyrelsen böra äga rättighet att medgifva den längre betalningstiden.
Till undvikande af missbruk torde den bestämmelsen böra inflyta, att, där
icke inom 8 år någon afsöndring blifvit försåld eller inom 6 år den åtagna
delen eller annan motsvarande jord af ägaren föryttrats till lägenheter,
domänstyrelsen äger att uppsäga den oguldna köpeskillingen till inbetalning
6 månader därefter.

Äfven synes inteckningsrätten, som staten i dylika fall betingar, vara
hinderlig för senare försäljningar i smålotter. Författningen talar intet
om sådan inteckning, men för att tillförsäkra kronan realsäkerhet, har
dylik praxis blifvit införd. Till lättnad för eventuell styckning synes
man böra medgifva — helst kostnadsfri — relaxering af inteckningen i
frånsåld lägenhet till så stort belopp, som kan skäligen motsvaras af de
gjorda inbetalningarne. Och att köpare, som senare befinnes vilja afbetala

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

3

två eller flere tiondedelar något år, må ha rättighet därtill, kan ju aldiig
vara statsverket till förlust eller besvär.

Slutligen finnes det fall, som kunna göra en försäljning af kronoegendom
lämplig utöfver nu gällande bestämmelser. Understundom förestå
med visshet särskildt omfattande nybyggnader, hvilka medföra en högst
väsentlig reduktion af utgående arrendebelopp, och sådan kronoegendom
synes då långt hellre böra försäljas, där antagligt köpeanbud kan erhållas,
äfven om hittills utgående eller beräknadt arrende öfverstiger 600 kronor.
I sådana fall borde uppskattningsmännen äga att väcka förslag härom,
hvarefter på domänstyrelsens tillrådan Ivungl. Maj:t torde hos Riksdagen
väcka proposition om dylik försäljning.

Med stöd af det anförda har jag velat föreslå — med utsträckning
af 1902 års Riksdags beslut —

1) att Riksdagen måtte medgifva att dels vid
inträffande arrendeledighet — — — i arrende lämnar
mer än 500 kronor, men icke utöfver 600 kronor,
dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit

för statsverkets räkning utarrenderad--— högre

arrende än 600 kronor, dels ock beträffande till inköpt

skogsegendom hörande område---till större eller

mindre del försäljas;

att, där Kung! Maj:t pröfvar försäljning af egendom,
tillhörande något af nämnda 3 slag böra äga rum,
liksom ock i afseende å försäljning af egendom af samma
slag enligt af Kungl. Maj:t och Riksdagen tidigare
gifna bestämmelser, det finge på Kungl. Maj:t ankomma
att för hvarje fall besluta, huruvida kungl. brefvet den
29 maj 1874 angående försäljning af vissa hemman
och lägenheter, eller kungl. brefvet den 25 september
1896 —--tillämpas; samt

att vid hvarje försäljning därjämte — — —
meddela;

dock under villkor att---kungl. brefvet den

29 maj 1874;

2) att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,
att vid kronoegendoms försäljning hindrande anordningar

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

för egendoms vidare styckning till mindre lägenheter,
så vidt möjligt, undvikas samt att där så finnes lämpligt
att till försäljning utbjuda äfven större kronoegendomar
än dem, som lämna högst 600 kronors arrende,
förslag härom i hvarje särskild! fall måtte hos Riksdagen
göras, hufvudsakligen i syfte att därmed befordra
en vidsträcktare jordstyckning.

Stockholm den 7 april 1904.

Ernst Lindblad.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

5

Bilaga.

Nu gällande formulär till skuldförbindelse:

Såsom resterande köpeskilling för ..........................................

....................................... i ....................................... socken

och ................................. härad af ................................. län,

betalar undertecknad till Kungl. Maj:t och kronan ett belopp af .........

kronor......öre, som erlägges på det sätt, att den 14 mars hvart och ett

af åren 19...... till och med 19...... en niondedel däraf inlevereras i

................................. läns ränteri; dock att, därest lägenheten icke

före den 14 mars 19...... är med bostad och, där så erfordras, med för

lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga byggnader försedd, den då oguldna
delen af köpeskillingen är genast till betalning förfallen; och må inteckning
utan mitt hörande tagas i egendomen till säkerhet för denna förbindelses
innehåll.

den

N. N.

Att N. N. egenhändigt tecknat sitt namn intyga på en gång närvarande
vittnen.

N. N. N. N.

För fullgörande af ofvanstående förbindelse gå undertecknade, en för
bägge och bägge för en (en för alla och alla för en), i full borgen såsom
för egen skuld.

N. N. N. N.

Att löftesmännen N. N. och N. N. egenhändigt undertecknat sina
namn betyga på en gång närvarande vittnen.

N. N. N. N.

Anmärkning. Såväl skuldförbindelsens utgifvare som löftesmännens och vittnens
syssla eller yrke och hemvist böra under namnen utsättas; hvarjämte löftesmännens
vederhäftighet bör af vederbörande domare eller K. befallningshafvande intygas.

Bih. till Biksd, Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 116 Haft. 2