Motioner i Andra Kammaren, N:o 23

Motion 1904:23 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.

1

N:o 23.

Af herr I. E. (x. SycHSSOH i Skyllberg, om skrifvelse till Kungl
Maj.t angående revision af frakttaxan för statens järnvägar.

Länge nog har bebådats, att man snart nog skulle ha att motse eu
reviderad, förenklad frakttaxa för statens järnvägar, men efter hvad nu
förspörjes, går arbetet med denna mycket sakta fram, och om Riksdagen
icke ingriper, dröjer det nog ännu många år, innan denna reviderade taxa
kommer till stånd. De ändringar och tillägg, som då och då gjorts i den
frakttaxa, som blef af Ivungl. Maj:t fastställd den 29 november 1889 och
hvilken i hufvudsak grundar sig på den s. k. taxekommitténs den 1
oktober 1888 afgifna betänkande, kunna icke sägas ha förenklat taxan
och icke heller bidragit till proportionellare fraktsatser.

Som bevis för, huru ojämna nu gällande fraktsatser delvis äro, vill
jag framhålla följande belysande exempel.

Rundvirke, som, lågt räknadt, har ett genomsnittsvärde å de resp.
afsändningsorterna af 30 ä 40 öre per kubikfot, fraktdebiteras efter tariff
12 eller 44 öre per 100 kg. och 200 km. väglängd, under det att ved
och vedbråte, som i skogstrakterna äfven med gynnsamt läge icke kunna
hafva högre värde än 3 ä 5 öre per kubikfot, alltså 10 % af rundtimrets
värde, debiteras efter tariff 11 med eu kostnad för 100 kg. och 200
km. af 52 öre. Följden af detta har också blifvit, att ved å eu del förbrukningsorter
är orimligt dyr, under det att oerhörda kvantiteter ved och
skogsaffall på jämförelsevis korta afstånd få ligga i skogen och ruttna,
enär priset icke betäcker framforslingskostnaden.

Detta bevis för nuvarande taxans oegentligheter är ju ganska talande,
och strider ofvan påpekade höga fraktsats väl emot den erkända satsen,
att man icke får anse vinsten af stats]''ärnvägarna bestå endast och allenast
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft. (N:is 23, 24). 1

<•>

Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.

i hvad som inlevereras till statskontoret. Nej ! Den ligger i vida högre
grad i de ökade möjligheter till utveckling af landets handel och industri
och till utnyttjande af landets naturliga hjälpkällor, som alltjämt förbättrade
kommunikationer medföra, och i den däraf följande större möjligheten
för landets invånare icke blott att bära skattebördorna, utan äfven
att därjämte förkofra sig och lefva under bättre förhållanden, än de skulle
kunnat, därest dessa kommunikationer icke funnits.

I nu gällande frakttaxa är bestämdt, att vissa godsslag, då vikten ej
kan angifvas, skola anses väga så och så mycket per kubikenhet. Detta
ger naturligtvis trafikanten anledning tro, att man skall vid kalkylers uppgörande
kunna räkna på att frakten blifver debiterad efter denna vikt.
Så är emellertid icke fallet, utan om vid under transporten skeende profvägning
vagnen befinnes väga mera, blir frakten debiterad efter det högre
beloppet. Härigenom vidkännes afsändaren ofta en opåräknad, oförskylld
förlust. Vagnsvågar saknas, som bekant, nämligen å ett flertal stationer,
så att afsändaren icke är i tillfälle få vikten å sin vara bestämd.

Under sådana förhållanden synes det väl vara rimligt begära, att frakten
skulle debiteras efter den vikt, statens järnvägars egen taxa säger att
varan i fråga skall anses hafva. Härtill kommer, att en sådan under
transporten skeende profvägning ofta visar felaktigt resultat, enär nämligen
vagnsvikten beräknas efter å vagnen angifna siffran, men denna är
framkommen, då vagnen är torr och nyreparerad. Om nu vagnen vid
profvägningen är sur och sålunda väger mer, än å densamma finnes angifvet,
blir för låg vagnsvikt beräknad och trafikanten får erlägga afgift
för för högt beräknad varuvikt; likaså kan godset vid profvägningen till
följd af nederbörd under transporten hafva större vikt än vid afsändningen.

Eu annan nu rådande oegentlighet är, att, då kungl. järnvägsstyrelsen
funnit sig föranlåten att af ett eller annat skäl bevilja extra fraktlindringar
mellan vissa stationer eller för gods, kommande från eller gående till enskild
bana, sådana fraktlindringar icke komma till allmänhetens kännedom,
utan förblifva en hemlighet mellan vederbörande trafikant och järnvägsförvattningen.
Härigenom kommer järnvägsstyrelsen ofta nog, om ock
oafsiktligt, att begå mannamån. Det torde vara ett uppenbart statsintresse,
att dylika fraktlindringar offentliggöras, samt att å hvarje statens järnvägsstation
finnes på lämpligt ställe anslaget, hvilka undantagsfrakter från
stationen i fråga äro medgifna. Meningen är ju, att den fraktlindring,
som beviljas en trafikant, skall under likartade förhållanden komma äfven
öfriga till godo. Dylika fraktlindringar äro icke så sällsynta, som man
skulle kunna tro; de lära för närvarande uppgå till hundratal.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 23. 3

I sammanhang härmed torde äfven en annan sak böra påpekas.
Jernvägsstyrelsen har i åtskilliga fall medgifvit fraktlindring för vissa
godsslag med villkor att sändningen sker i vagnslaster om minst så och
så många kilogram, Nu inträffar ofta, att då en trafikant vid sändning
af sådant gods begär en vagn, lastande så mycket, att den billigare frakten
kan erhållas, får den upplysning, att sådan vagnstyp ej är på platsen tillgänglig,
hvarför trafikanten får åtnöja sig med en mindre lastande vagn
och betala den högre afgiften. Mig synes, att, då järnvägsstyrelsen medgifvit
lägre fraktsats för ett varuslag och eu trafikant vill göra så stor
sändning, som för denna fraktsats är nödvändig, han må få tillgodonjuta
fraktlindringen, vare sig järnvägen kan anskaffa lämplig vagn eller icke.

Då ny frakttaxa skall utarbetas, må man väl ha rätt hoppas, att
exportgods blir gynnsammare behandladt, än nu är fallet. Som bekant,
gynna flertalet andra länder väsentligt sin exportindustri genom fraktlindringar.
I vårt land har detta endast i obetydlig mån blifvit fallet.

Med stöd af hvad jag nu andragit, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, dels
att Ivungl. Maj:t täcktes anmoda järnvägsstyrelsen
snarast inkomma med förslag till reviderad, förenklad
frakttaxa för statens järnvägar, samt att vid denna
taxas utarbetande järnvägsstyrelsen ville tillse, att
sådana billiga godsslag, hvilkas tillhandahållande å
konsumtionsorterna till drägligt pris gagna ett större
allmänintresse och hvilkas framforslande ej häller
åsamkar järnvägen andra omkostnader än själfva transportkostnaden
samt skälig andel i förvaltning och
underhåll må beräknas efter så billig tariff som möjligt.
Jämväl torde äfven vid ny taxas utarbetande skälig
hänsyn tagas till främjande af landets exportindustri;

att vid sändning af sådant gods, hvarå verkliga
vikten till följd af brist af vagns våg å afsändningsstationen
ej kan angifvas, frakten må debiteras efter den
vikt, godset i fråga enligt statens järnvägars egen taxa
skall anses hafva;

att, då järnvägsstyrelsen af ett eller annat skäl
beviljat någon trafikant extra fraktlindring, sådant
medgifvande skall offentliggöras, samt att å hvarje
statens järnvägsstation skall å lämpligt ställe vara an -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.

slaget, hvilka undantagsfrakter till eller från station
äro medgifna, samt

att, då frakttaxan medgifver lägre frakt för gods,
med vilkor att sändningen sker i vagnslast om minst
så och så många kilogram, sådan fraktlindring må få
åtnjutas, så snart trafikanten begärt sändning på föreskrift
sätt, oafsedt om stationen i fråga kan tillhandahålla
lämplig vagnstyp eller icke.

Stockholm den 25 januari 1904.

Ivan Svensson.

I motionens syfte instämma:

C. J. Berggren.

S. H. Kvarnzélius.
C. J. F. Ljunggren.
M. Sundström.

Johan Ericsson.

Henne Öhngren.

A. P. Gustafsson.
G. O. V. Lindgren.
Julius Centerwall.

C. Hj. Setterberg.

C. J. Jakobson.
E. Bäf.

Carl Buren.

J. G. Forsberg.