Motioner i Andra Kammaren, N:o 23 (Motion 1897:23 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.

N:o 23.

Af lierr A. G. JÖnSSOIl i Mårarp, angående utsträckt rätt för
beväringsman att utfå dagaflöning, in. in.

Då 1892 års urtima Riksdag beslutade utsträcka värnpligtiges vapenöfningstid
till 90 dagar, bestämdes i sammanhang dermed, att en dagaflöning
af 50 öre skulle utbetalas till beväringsmän i den ordning, att
20 öre per dag under öfningstiden erlades samt efter fullgjord 90 dagars
vapenöfning 30 öre för dag insattes i postsparbanken, och motbok derom
öfversändes till egaren efter hemkomsten till boningsorten.

Den bestämmelsen, att nyssnämnda 30 öre per dag erhållas endast
om öfningen fortgått under hela den lagstadgade tiden, bör i allmänhet
icke klandras. Den, som af eget förvållande undandrager sig en större
eller mindre del af öfningsskyldigheten, bör icke vara berättigad till åtnjutande
af berörda aflöningsförmåner.

Annorlunda blir förhållandet, då beväringsman utan eget förvållande
blir urståndsatt att fullgöra sin vapenöfning. Det har säkerligen redan
inträffat och kommer helt visst att inträffa, att beväringsman oförvålladt
drabbas af olyckshändelse, antingen under öfningsmöten eller under tiden
emellan dessa möten, och derigenom blifver oduglig till krigstjenst under
sin återstående lifstid. I dylika fall synes det enligt mitt förmenande
icke vara rätt eller billigt att nödgas afstå den dagaflöning, som han
anser sig hafva moralisk rätt att erhålla, nemligen 30 öre per dag under
den tid han undergick öfning och då kanske visade prof på anlag samt
öfriga egenskaper, hvilka ingåfvo förhoppning om en duglig fäderneslandets
försvarare.

Ett annat fall och hvad billighetsprincipen beträffar närslägtadt med
det förutnämnda ber jag få påpeka, nemligen det, då beväringsman utan
eget förvållande afgår med döden, innan hela öfningstiden hunnit för
öfning användas. Enligt mitt förmenande borde under sådana förhållanden

Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.

den aflklnes rättsinnehafvare varda berättigad att likaledes uppbära 30
öre per (lag för den i den aflidnes lifstid använda vapenöfningstiden,
och detta så mycket mer som den aflidnes föräldrar eller målsmän
sannolikt skola med eller utan anledning hålla före, att den yngling de
sakna och sörja ådragit sig dödlig sjukdom under öfningsmöten.

Då jag anser, att en förändring af det slag och i det syfte jag vågat
framhålla är med billighet och rättvisa öfverensstämmande, samt anledning
till missnöje och klander i detta afseende kunde och borde undanrödjas,
och detta för en tillfällig utgift, som jemförelsevis vore en ren obetydlighet,
så vågar jag vördsamt föreslå:

•

att Riksdagen för sin del beslutar, det beväringsman,
som utan eget förvållande blir urståndsätta att
vapenöfvas hela den lagstadgade öfningstiden, måtte
utfå de 30 öre per dag för den tid han undergått
öfning, hvilka skolat insättas i postsparbanken, i fall
öfningen fortgått i 90 dagar; samt

att rättsinnehafvare till beväringsman, som utan
eget förvållande aflidit, innan stadgad öfningstid hunnit
för ändamålet användas, måtte likaledes berättigas att
i stadgad ordning uppbära 30 öre för hvarje den
aflidnes öfningsdag.

Enär de årliga anslagen till beväringens dagaflöning afse 27 kronor
för hvarje sparbanksbok, men de i motionen föreslagna utbetalningar ju
blifva mindre till de i förtid afgångne, torde särskildt anslag till bestridande
af de föreslagna eventuella utgifterna icke vara behöfligt.
Skulle ett särskildt anslag anses för ändamålet behöfligt, anhåller jag
vördsamt, att statsutskottet, som säkrast kan angifva beloppet, föreslår
erforderliga medel samt i öfrigt vidtager de ändringar eller tillägg,
hvilka för syftets vinnande anses lämpliga eller nödvändiga.

Stockholm den 22 januari 1897.

A. G. Jönsson.

Dill. till Rikxd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band 9 Käft.