Motioner i Andra Kammaren N:o 22

Motion 1896:22 Andra kammaren

18

Motioner i Andra Kammaren N:o 22.

N:o 22.

Af herr P. Waldenström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till sådan ändring
i gällande lagstiftning angående äktenskaps af slutande,
att äfven den, som blifvit konfirmerad i svenska statskyrkan
må kunna ingå äktenskap inför borgerlig myndighet.

När omständigheternas magt gjorde det nödvändigt att införa
civiläktenskap i vårt land, bestämdes dock, att om begge kontrahenterna
hade begått nattvarden inom svenska kyrkan, så kunde de icke
afsluta äktenskap annorledes än genom kyrklig vigsel.

Det torde vara svårt att finna en rimlig grund till ett sådant
stadgande, då det naturligtvis icke kan vara meningen att, vare sig
från borgerlig eller kyrklig synpunkt, fastställa någon qvalitativ åtskilnad
mellan det borgerliga och det kyrkliga äktenskapet. Båda måste
nemligen anses lika sedliga och för samhällsordningen lika betryggande;
och hvarken den heliga skrift eller den lutherska bekännelsen gifver
någon antydan om, att ett äktenskap, afslutadt genom kyrklig vigsel,
skulle hafva något högre sedligt värde än ett civiläktenskap. Icke finnes
heller något det ringaste skäl att antaga, hvad som dock stundom
framhållits, att den kyrkliga vigseln skulle vara någon bättre borgen
än den civila för sedlighet, trohet eller lycka inom äktenskapet eller
för andra dygder eller för barnens goda uppfostran o. s. v., allraminst
der denna vigsel är kontrahenterna mot deras vilja påtvingad. De
civila äktenskap, som blifvit hittills i vårt land ingångna, stå nog i

Motioner i Andra Kammaren N:o 22.

19

dessa afseende!! på intet sätt efter de kyrkliga. Och från de land, der
man infört civilt äktenskap, vare sig såsom fakultativt eller obligatoriskt,
finnes alls intet stöd att hemta för nu nämnda mening.

Det förhåller sig med den kyrkliga vigseln såsom med andra
religiösa handlingar, t. ex. nattvarden. Der man af hjertat åstundar
densamma, verkar den välsignelse, men tvingar man den på menniskor
i strid mot deras hjertas tro och vilja, så verkar den motsatsen, emedan
den då endast är ett skrymteri. Derför tvingar man hos oss ingen
till dop eller nattvard eller kyrkotagning; icke kan man heller visa,,
att vare sig staten eller kyrkan eller den enskilde far illa derpå. Men
hvarför skall man då behålla tvungen kyrklig vigsel för vissa personer,,
när de önska att slippa den, och uppenbart är, att de den förutan
skulle kunna afsluta äktenskap på ett för äktenskapet och den sedliga
samhällsordningen lika betryggande sätt?

Jag har vid åtskilliga riksdagar förut väckt motion i denna fråga.
Åren 1891 och 1892 biföll också Andra Kammaren min motion. Då
jag är viss, att saken en gång skall gå igenom, så tager jag mig friheten
att förnya mitt förslag och hemställer derför,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af nu
gällande lag för äktenskaps ingående, att äktenskap
mellan medlemmar af svenska kyrkan, som det önska,
må kunna afslutas inför borgerlig myndighet, äfven
om de begått nattvarden i svenska kyrkan.

Stockholm den 22 januari 1896.

P. Waldenström.