Motioner i Andra Kammaren, N:o 22 (Motion 1894:22 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.

ff:o 22.

Af herr J. EliasSOll, om skrifvelse till Korigl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till
vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken.

Vid betraktandet af 1,- 2 och 3 kap. ärfdabalken, som handla
om arf i gemen och huru ätt räknas skall, om bröstarf, samt om bakarf
och sidoarf, har undertecknad, och kanske flere med mig, fått en
törhända berättigad tvekan om dessa stadganden äro konseqventa, och
hvilket föranledt mig att härpå fästa Riksdagens uppmärksamhet, med
afsigt att för framtiden vinna en förändring.

Uti 2 § af 3 kap. och i fråga om de fall, då en af föräldrarne
är död och syskon eller afkomlingar af dem finnas, stadgas, att de senare
äro arfsberättigade jemte den af föräldrarne som lefver. Barns
och afkomlingars arfsrätt är, efter 3 § af sistnämnda kapitel, äfven
gällande i deruti omförmälda fall. Den grundsats, som angifves i slutet
af 1 kap., hvilket ju kan räknad såsom grundläggande, då dess öfverskrift
är om arf i gemen, likasom 2 kap. om bröstarf, att barn
och deras afkomlingar hafva samma rätt till arf som deras föräldrar,
der de senare aflidit förut, är således i omnämnda bestämmelse angående
sidoarf iakttagen.

Men när det blir fråga om sidoarf, som efter 5 § skall gå till den
dödes föräldrars syskon, är, efter min uppfattning, denna grundsats
öfvergifven. Då är förhållandet helt annat. Barn och afkomlingar få
i sådana fall icke njuta den rätt som deras föräldrar eller förfäder haft
om de lefvat. Samma förhållande, som nu nämnts, gäller äfven vid
arftagande efter fjermare slägtingar.

Uti såväl sist omnämnda 5 § som äfven §§ 6, 7, 8 och 9 åsyftas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.

det. möjligast minsta antal af arftagare. Dess stadganden förutsätta
oek, att bakarfvingar gå framför sidoarfvingars afkomlingar. Men uti
§ 10 förekommer i motsats härmed en föreskrift om fjermare arfvingar
än de i §§ 5.-9 omnämnda, hvilken säger: Åro både bakarfvinge och
sidoarfvinge i lika led, gånge sidoarfvinge till och bakarfvinge ifrån.
Detta vill jag kalla inkonseqvent. En del af bestämmelserna i senare
delen af 3 kap. synes mig dessutom vara svårförstådd, och detta
förhållande har efter min uppfattning gifvit anledning till olika tolkning,
synnerligen af dem, som äro i saknad af juridisk bildning, jemte deraf
uppkomna rättegångar. För mig — som,'' i likhet med en aktningsvärd
författare, hyllar den åsigten, det till en rätt lagstiftning hörer att inse
och pröfva hvad för det allmännas bästa bör göras eller låtas, att afpassa
sådant efter naturlig billighet och rättvisa, att så jemka författningarne,
att verkställigheten deraf blir, såvidt. ske kan, helsosam, tillräcklig
och ofelbar, samt att vid lagens författande söka träffa den
kortaste tydlighet och bestämdhet, så att meningen ligger öppen och
är påtaglig — är således en stor del af 3 kap. icke tillfredsställande.

Det skall invändas emot mig, att lagens bestämmelser om sidoarf
äro urgamla och häfdvunna. På samma gång som jag i viss mån erkänner
denna anmärknings befogenhet, vill jag likväl bemöta den med
anförandet af det faktum, att då 1734 års lag, liksom förut gällande
lagar, innehålla, att endast syskons barn äro med den dödes föräldrar
6om lefver samarfva, så stadgar 1845 års förordning afkomlingar i stället
för barn. Derigenom har det i detta fall efter mitt förmenande till
en del erkänts den grundtanke, som jag vill förfäkta, och hvilken jag
anser vara förenlig såväl med naturlig billighet och rättvisa som ock
andra lagstadganden angående arf, att barn och deras afkomlingar ega
samma rätt som deras föräldrar eller förfäder, i hvilka fall som helst.

Om samhället kan ega någon*förmån af att arfsrätt efter fjermare
slägtingar tillkommer ett fåtal, är jag en tviflare. Det framkallar hat
och afund, om icke mer, att t. ex. arflåtarens föräldrars efterlefvande
syskon taga hela arfvet, och förut aflidne föräldrasyskons barn bli
utan; att kusiner få ärfva, men icke förut aflidne kusiners afkomlingar.
Tvärtemot tror jag, att om fjermare slägtings qvarlåtenskap delas i smådelar,
så väcker det belåtenhet hos flere. Min öfvertygelse är, att nu
gällande bestäi 1 1 ’ P 1 " "e med lägarne,

ning af den så kallade istadarätten, en förändring och på samma gång
ett förtydligande i åtskilliga delar af 3 kapitlets bestämmelser, synes
mig af dessa och andra omständigheter vara af behofvet. påkallade.

hvilket i mer

an detta tall octi i vår tid tyckes öka si

En utsträck -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.

Här torde det ej böra döljas, att ett likartadt förslag väcktes vid
1870 års riksdag, hvilket då enhälligt afst.yrktes af lagutskottet. Dess
motivering synes mig dock icke vara tillfredsställande. Det förefaller
mig nödigt att saken ses från mer än en sida, och man torde utom annat
äfven tänka sig sådana förhållanden, der tiden emellan dödsfallen
endast utgör några få timmar.

Att formulera de stadganden, hvilka äro nödiga för den förändring
som ifrågasatts, skulle likväl anses förmätet att försöka för den, som
saknar bildning. Det synes mig derför, för vinnande af målet, vara
den säkraste utvägen att hos Kongl.. Maj:t anhålla om medverkan.

Med - anledning häraf vågar jag föreslå, det Riksdagen beslutar,

att hos Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
en kommande Riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar af 3 kap. ärfdabalken, hvarigenom barn
och afkomlingar, i hvilka fall som helst, tillerkännas
samma arfsrätt som föräldrar eller förfäder haft om
de lefvat, äfvensom oek, att detta kapitel i öfrigt., och
såsom en följd af det nyssnämnda, undergår den omarbetning,
hvilken, för tydlighets vinnande, blifver af
nöden.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 24 januari 1894.

Jan Eliasson.